Tajming!

Mycket i livet handlar ju om tajming. Att fånga ögonblick och chanser. Senaste veckan har varit otroligt vacker här hemma, månljus och snö på de höga tallarna och granarna som ramar in huset och hundgården. Vyn från skogen där har varit jättefin, så jag skyndade mig att låna lite fotogrejor av en vän och hann med en liten fotosession före jobbet, när månen stod på precis rätt plats och nattmörkret ännu låg kvar.


Fisheye – först en testbild! =)


Vy från rastgården mot hundgårdarna och huset med stjärnor och måne

Idag fick jag ett bra sms just när jag skulle äta frukost efter att ha matat och rastat alla djuren – Della ville komma ut och bli riden igen – ännu en omgång tajming! Det blev en supersnabb macka och istället för slädtur i dagsljus blev det ridning och benet där hon haft ett sår verkade helt ok nu. Superkul! Hann även få fika med trevligt sällskap sen, å jättegoda kakor – mums! =)

Det hann bli mörkt innan Noomi å jag promenerade vår mil, men det går ju lika bra det, och Noomi syns bra med sin röda lilla lampa. Jätteskönt! Hon var helt flipprig när jag åkte till stallet, hoppade på mig och hämtade alla leksaker hon kunde hitta, så långpromenad kändes extra skönt och behövligt just idag.

Avslutade kvällen med en slädtur här hemifrån i mörkret. Plötsligt hade himlen klarnat upp och stjärnorna var så vackra, tjockt med snö på alla träd och tunnlar under de bugande björkarna, vissa bitar fick jag sitta ihopkrupen bak på släden och bara blunda för att inte få snö överallt. Tur att hundarna är kloka och kan jobba på egen hand. En liten snöbild blev det i alla fall, en light-version!

Efter körningen fick alla huskisarna umgås i rastgården igen, lugnt å fint! Jag gick ett varv på insidan stängslet med alla hundarna kring mig men när jag hunnit ungefär halvvägs var plötsligt alla hundar borta. Eftersom de ännu inte känner varandra riktigt genade jag genom skogen tillbaka till hundgårdarna, och där blev jag tvungen att skratta. Medan jag gick runt i skogen för att hundarna skulle få nosa och springa lite, så hade de joggat hem istället.

Nalle och Mintu stod i sin hundgård, Rotax i sin med Rossi just utanför, Silva hade också gått i där, och Xuper gick just in till sig. Behövde bara flytta Silva in till Xuper, och så ropa på Kaela, och stänga dörrarna. Alla utom Silva brukar ju gå in i rätt hundgård direkt jag ropar in gänget från skogen, men det här var första gången de sprang ända in i rätt hundgård medan jag var kvar i skogen, hihi.

Annonser

Välkommen Xuper!

Nu kommer ett litet mastodontinlägg om allt möjligt, men viktigast av allt förstås – i lördags flyttade Xuper in på prov! Måste dock börja från början, så håll ut, förra helgen var det skördemarknad i stan och det var första gången jag besökte den marknaden på många år, jättemysigt! Inte bara ”samma krims-krams som på alla andra ställen” utan främst hantverk, odlat och annat ätbart – mysigt! En liten bild från Bodens lilla kyrkby får komma med.

På kvällen bjöd mina fina grannar Anna och Stefan på middag och efter en jättetrevlig kväll styrde jag cykeln hemåt genom mörkret och kände ännu en gång hur otroligt tur jag har, som hittade denna underbara lilla plats och faktiskt kan kalla den ”hem”. Mitt lilla hus uppe på kullen badade i månljus och ängen framför låg ljus och öppen. Så vackert och fridfullt och varmt på nåt sätt.

Jag får ofta frågor kring det där, hur jag klarar att bo ensam i ett hus så långt från stan, ett hus som dessutom ligger några hundra meter från närmaste granne, ”i mörkret” som många säger. Sanningen är att det inte är speciellt svårt. De praktiska bitarna kan man ju faktiskt lära sig, om man vill. Det mesta är ju betydligt enklare än man kan tro, bara man vågar prova och ber nån förklara hur det faktiskt fungerar.


Utsikten mot älven och min närmaste granne i skymning

Jag har som tur är många fantastiska vänner och grannar som tipsar och stöttar när det behövs, och jag trivs verkligen med att bo med skog och öppna ytor omkring mig, att se naturen utanför alla mina fönster och inte grannhus bara ett par meter bort. Den stora utmaningen med att bo så här är nog inte det praktiska utan att man faktiskt måste trivas med sig själv. Även om jag har besök flera gånger i veckan oftast, så blir det mycket tid ”själv”. Tid när man behöver vara vän med sina tankar och känslor för att kunna trivas. Så när folk säger ”jag skulle aldrig klara att bo sådär” så brukar jag tänka att alla nog skulle klara just de praktiska bitarna, kanske inte riktigt alla de mentala, men däremot förstår jag helt om alla inte vill leva så där.

Elen i hundhuset har börjat ta form, uttagen till frysboxarna är monterade men inte inkopplade i centralen. Sen kom en så himla rolig vecka emellan, ja orsaken till att jag aldrig satt mig för att blogga, så arbetet där tog en liten paus… som synes på bilden nedanför har taket målats klart i alla fall och även några små detaljer till. Lite vit i håret kommer jag nog att vara ett tag till, hihi.

I veckan har jag rest med jobbet och fått chansen att träffa en drös blivande elkraftsingenjörer som precis påbörjat sin distansutbildning – en chans till världens roligaste och intressantaste jobb! Roligt och inspirerande och jag pratade jobb tills halsen torkade ut, hihi. =)

I fredags hade vi tjejfest i grillkåtan, jättemysigt! En av tjejerna hade med sin staffe Agnes, som är ungefär lika gammal som Noomi, och de två hade jättekul ihop. Galen vild lek som ibland behövde pausas och styras, terriers är trots allt terriers, men överlag skötte de sig jättefint och hade väldig roligt ihop. Vi hade det varmt å mysigt under infravärmen och åt och drack tills vi var proppmätta. =)

Sådär, det var veckan som gått, å sen blev det ju äntligen lördag! Simon och Xuper kom förbi efter lunch och det var jättespännande att få träffa honom igen förstås! Silva fick komma ut en sväng för Kaela löper ju men att döma av reaktionen är nog Silva på G också. Hon och Xuper lekte och hade jätteroligt, så det såg lovande ut i alla fall. Utan analkande löp brukar inte Silva vara riktig så kärleksfullt och lekfullt inställd till nån hon inte riktigt känner på en gång.

Xuper fick bo med Rossi, som ju är kastrerad efter livmoderinflammation, men kanske inte så värst sällskaplig av sig, och det var så sött att se dem alla yla tillsammans efter nån timme. Xuper verkar trivas i grupp verkligen! Kaela och de andra grabbarna får han träffa ”på riktigt” längre fram.

Jag passade på att grilla resterna från kvällen innan i grillkåtan, och ville egentligen att hundarna skulle så sköta så mycket själva som möjligt under första tiden. Prio ett är ju att Xuper ska trivas med gruppen och i sin hundgård, att sen han och jag ska ha roligt är förstås också viktigt, men gruppen är ju viktigast en sån här gång, för de ska ju bo ihop eller nära varandra dygnet runt. Om han trivs där och känner sig trygg där så löser sig ju resten – så att säga!

Igår blev det dragpremiär för säsongen, vilket passade bra när Xuper hunnit vara här ett dygn och tittat runt lite. Körde hundarna två åt gången med cykel och när jag selade på märkte jag snabbt att några av dem ÄR lite tjocka, hihi. Rent allmänt blev det mest mysturer á 4 km, de flesta var rätt nöjda med att lufsa på i trav. Att springa framför cykel är på nåt sätt ”inte riktigt på riktigt” för hundarna. Det kickar inte alls igång dem på samma sätt som att sätta hela spannet framför släden men som motion tjänar det ju sitt syfte. Jag fick även en bra chans att testa min nya fjärr till 7D:n, funkade suveränt bra! Den heter Hähnel Giga T Pro å kändes riktigt bra, blir otroligt roligt i vinter för den verkar rejälare än den jag använt tidigare.


Kaela och Rotax



Silva och Xuper


Xuper


Mintu, Nalle och kamerauppställningen


Sist ut – Noomi och tant Rossi

Xuper skötte sig finfint framför cykeln och jag tror att han kommer att passa bra in i mitt spann i vinter. Dessutom känns det som att han snabbt accepterats av gruppen, även om de ju inte träffats på riktigt ännu och inte kommer att få göra det på ett tag heller, pga löpen, men magkänslan är bra! En mycket trevlig hund som snabbt funnit sig till rätta! Visst är vi bara i början av smekmånadsfasen, men det känns som en bra start!

Xuper kommer ursprungligen från Working Husky’s kennel i Jokkmokk och är alltså här på prov nu. Det är i alla fall otroligt roligt att få hem en välskött hund som haft ett riktigt bra liv! Mitt lurviga gäng består ju av en vid skara livsöden, där inte alla haft samma tur. Avslutar med lite bilder från nu ikväll, när Xuper passade på att flörta med Kaela genom gallret till rastgården.


-Mat?

Jo just ja, lilla Noomi måste ju också få vara med på ett hörn. Just nu lite tofsig, men alltid lika söt och rolig att dela livet med. Dessutom börjar hon lära sig ”sova under täckets” ädla konst! Bådar gott inför kalla vinternätter!

 

 

 

 

 

Rastgårdskväll

Igår kväll när jag gick ut på gården för att låta Noomi kvällskissa så såg jag stjärnorna för första gången sen i våras. Ja det är första gången jag tänkt på det i alla fall, tidigare har jag nog antingen gått isäng för tidigt, eller så har det varit mulet… men nu lyste de helt klart där uppe! Alldeles underbart! Ett kärt återseende som bär så mycket längtan och framtid med sig! Här uppe i norr ser man ju faktiskt aldrig till stjärnorna under ett par månader på sommaren, och på nåt sätt är det lika härligt att ha ljuset där om nätterna, som att se mörkret återvända sen igen.

Imorse låg dimman tät ännu en gång, och skogen i rastgården var mysigt mystisk.

Ikväll har vi hängt i rastgården alla åtta, kloklippning, borstning, lek och mys. Rotax, Nalle och Rossi fäller ju drivor just nu, och Mintu, Silva och Kaela är lite tofsiga också. En snabb koll avslöjade också att Nalle är i lagom form med övriga faktiskt hunnit bli lite småtjocka under sommaren…hihi…nåja, om en draghund nån gång ska vara lite tjock så är det ju nu, när fysträningen snart ska börja och muskler ska byggas!

Noomi sökte ivrigt efter kottar och pinnar som jag kastade iväg, och ibland ville även Silva och Nalle vara med. Spana in Silvas blick! VILL HA PINNEN!

Mintu passade på att hitta ett ben i bajstunnan…bläää… man kan ju tycka att man inte borde vilja äta nåt som legat i ens eget bajs nån dag, men det är tydligen inte så noga. Vips hördes benkras från en av kojorna och där inne låg Mintu med ett älgrevben och tuggade glatt (å nä, förutom att han är lite tjock hade han faktiskt nyss fått middag också och var INTE utsvulten!).

Sista biten lämnade han och den tog Silva, efter att under en lååång stund försökt smyga sig dit trots att jag strängt förbjudit henne att gå nära. Både Kaela och Nalle var lite nyfikna, men samtidigt lite artiga när de befann sig precis sådär i närheten. Hundar säger ju enormt mycket till varandra med kroppspråk och blickar.

Kaela har ju ofta kallats ”supertjuven” och hon har en otrolig förmåga att få komma nära de andras godbitar, oavsett vem det är eller vad godbiten är. Så här nära Silva och ett ben går ingen annan i första taget, men för Kaela var det inga problem. Som synes på Silvas kroppsspråk är hon inte helt avslappnad, men ändå, inga morrningar eller surheter heller.

Mintu bjöd på ännu en galen blick och när jag ser hans blå ögon uppspärrade och lite tokiga, så tänker jag förstås direkt på slädkörning och härliga äventyr. Min kloka duktiga ledarhund, det ska bli kul att börja vår andra säsong här i byn och jag hoppas verkligen på en lång och rejäl vinter så att vi hinner utforska ordentligt.

Päls ja, hann borsta bort ett par hundar ungefär…

Slutligen dags att återvända från skogsäventyren och gå isäng för ikväll. Rastgården har nu varit i drift i ungefär ett år, och slitaget har redan varit hårt. Stora delar av undervegetationen har försvunnit och några rejäla hål har de hunnit gräva. Om ännu ett år kanske rastgården börjar likna en öken?

Avslutar med kvällens vätskepaus, minst går först! Skönt med en mysig kväll med hundarna i all enkelhet, inga måsten eller tider att passa, och en titt på väderleksprognosen ser lovande ut inför stundande höstträningen. Kommer regelbundet på mig själv med att sitta och fundera över möjliga träningsvägar i närheten, både för cykel och sen de första slädturerna förstås… =)

Fräckt!

Inatt har en mus, eller kanske ett helt gäng, klättrat ner i hundmatshinken som brukar stå just utanför bakdörren, och bajsat i den! Fräckt! Nåja, gläds åt min fina blomma vid ytterdörren och hur mycket den växer, trots en ganska sval sommar. Jag är ingen växt- eller blomsterperson, men vissa blommor älskar jag och detta är en av dem!

Ikväll blev det målning och lite snickring i hundhuset och ena båset är nu nästan helt klart, lite omålat i taket bara. Allt kommer att bli väldigt vitt till att börja med, men när all utrustning flyttat in på plats igen så tror jag det blir superbra. Det tar sig helt enkelt! Som vanligt spillde jag färg lite lagom mycket… hihi… men det mesta kom på väggen och taket!

Sen ägnade jag ungefär en halvtimme åt att söka skålar efter Rossis framfart. Hon bär ju ofta bort vattenskålarna och gömmer dem i kojorna, och ibland orkar jag inte hämta samma skål utan tar bara en ny ur högen. När högen är slut, är det dags att samla skålar. Jag har tre stora skålar som jag bara använder till vatten, men nu hittade jag bara två. Kröp in i varenda koja flera gånger och sökte till slut även på helt sjuka ställen, typ ”tomt rum för andra gången” eller ”tomt hål i marken för tredje gången”. Började snart tro på spöken, för hur kan en STOR metallskål bara försvinna inuti en hundgård? Jo, det såg mest ut så här helt enkelt…

Tur man inte är klaustrofobisk och så får man ju en automatisk viktkoll. Om jag skulle bli för tjock skulle hundkojorna säga ifrån helt enkelt! Nåja, precis när jag trodde att jag blivit galen så hittade jag skålen i spånet/höet i en koja som jag redan sökt igenom flera gånger. Betyder det att Rossi är smartare än mig? Så här stor är alltså den stackars skålen…

Nåja, när alla skålar fanns på plats var det härligt att mysa lite med hundarna i kvällsolen, en riktigt fin kväll i Rågis, här med min blåögda kille Mintu. Avslutade kvällen med en promenad ner till mina fina grannar Emma och Arnold, för Emma hade tydligen det perfekta klänningen för mig till helgens bröllopsfest med medeltidstema.

Ett glas vin och många skratt som vanligt, ja jag är helt förundrad över alla mina underbara grannar, och klänningen visade sig vara helt perfekt förstås! Det blir superbra med lite flätor i håret och några prästkragar eller så. Här är den, och så har Gielas gamla svartvita bild fått ta plats bredvid Jacki och Gakkon, som en liten minnesvägg. Imorgon blir det en kväll på brukshundklubben med Noomi, för första gången på kanske ett år. Ska bli riktigt kul nu när fjant blivit ganska vuxen och kul, å skoj att se vilka som är där och tränar nu. Gick ju faktiskt ur brukshundklubben i vintras eftersom jag ändå inte var aktiv, men… kanske var lite för snabb? Det visar sig.

 

Stora hundvaktarveckan

Denna vecka har varit, och är, stora hundvaktarveckan! Först kom Flinga och hennes tre kompisar, och här är en bild från en promenad med Anna och fina jämthunden Tjalle. Noomi har blivit lite knäpp och helt utan vettig orsak tyckte hon att Tjalle var jätteläskig först och peeeep om han kom för nära, trots att han absolut inte var buffligare än huskytokarna hon är uppvuxen med, snarare tvärtom! Efter en promenad kom hon till slut på att han var helt OK, och snart gick de sida vid sida i lugn och ro.

Lilla Flinga hängde inne med Noomi i början av veckan och ibland blev det mysigt trångt i min lilla soffa. Flinga är lika gammal som Rossi och hon var med i första ”riktiga” hundspannet jag körde, kan man säga. Vintern före Flinga flyttade in hos min kompis körde vi visserligen 3-spann och 4-spann rätt mycket, men det var med Flingas ankomst som vi började ta lite längre turer och utforska omgivningarna lite mer, så hon är en kär gammal vän. Hon var dessutom huvudmotivet i en bild jag vann en fototävling med för en massa år sen – och tvärt emot hur hon beter sig inomhus, dvs. superlugn och cool, så var hon precis så galen på bilden som hon alltid blir framför släden, stirriga uppspärrade ögon, vanvettiga skriiiiik och en total kärlek för att få springa fort, fort, fort – och dra.

Mygg och knott fortsätter att följa oss på promenaderna och keps+huva är numer min standardutrustning. Tur att det inte varit så varmt, hihi! Myggbiten på kinden också…! Den blå huvtröjan börjar förresten bli en kär favorit. Jag köpte den förra hösten i USA vid Nationalparken White Sands, ett område långt inne i landet med alldeles vit sand. Vad är det som gör att man fastnar så för vissa plagg? Svårt att sätta fingret på ibland, men min blå huvtröja har blivit en kär vän och jag jobbar hårt på att INTE råka ge den eviga smutsfläckar eller skador från slädhundslivet, trots att jag egentligen sällan vill ta av den.

Lilla Flinga testade Noomis korg, en helt lagom Cairnterrierkorg, kanske inte riktigt gjord för draghundsstorlek, men det verkade inte bekomma henne, hihi. Vi använder uterummet flitigt nu och jag minns knappt senast jag åt frukost, lunch eller middag inomhus. Dörrarna ut står alltid öppna och hundarna ligger gärna där och solar eller spanar, supermysigt!

I tisdags åkte jag in på jobbet en sväng för att vara med vid lågspänningsproverna på de två första transformatorerna i nya ställverket, som snart ska tas i drift. Superkul och intressant! Provet var smart utformat och använde de skydd och mätningar som redan finns, och ska användas senare under drift. Jag hade en helt annan bild av hur det skulle utformas… så det var helt klart värt en semesterdag att få vara med och lära sig och sen är det ju alltid roligt att kika in på jobbet förstås. Bilden är tagen uppe på T1, en plats jag förmodligen inte kommer att besöka igen inom en nära framtid – tyvärr! Snart är den nämligen potentiellt superlivsfarlig större delen av tiden!

Efter det anlände Ben, Noomis dagmattes hund, en riktigt häftig Spinone, som också skulle bo här några dagar. Jag har ju träffat Ben nästan varje vardag hela det här året, men att få bo med honom har ändå varit en upplevelse. Vid första anblicken är han stor och lugn, lite lufsig sådär, men när han blir glad dansar han och hoppar, och det bor helt klart en jättestor personlighet bakom de stora kloka ögonen. Dessutom tycker jag han liknar hunden i Fragglarna?

Flinga, Kenai, Kodiak och Mintus bror Nooki, de andra fyra gästerna. De har varvat tid i rastgården med mina hundar, för det finns förstås ingen orsak att släppa dem där tillsammans, men det märks så väl att alla dessa hundar börjar känna varandra väl för det är väldigt lugnt och stilla i hundgårdarna.

Storskägg och Lillskägg har inte fått nyttja rastgården utan promenera istället, å visst är de söta ihop?

Under dagarna som gått har jag även jordfäst urnorna med askan från Jacki, Gakkon och Giela. Som jag sagt tidigare så har det inte känts rätt att göra det på de platser där jag bott tidigare, det kändes aldrig som hemma, men Rågis är hemma och det vet jag att även de hade tyckt, även om det bara var Giela som fick leva livet här under sitt sista år. Känslosamt och tårdrypande men samtidigt väldigt vackert, och nu vilar de mellan tallarna bredvid grillkåtan med varsin sten som nån gång ska få text. När Giela dog fick jag en vacker ros (en sån man planterar ute) med rosa blommor av en fin vän, och precis nu hade de tre första blommorna blommat. En stor, en mellanstor, och så en liten, precis som Gakkon, Giela och Jacki. När arbetet var klart och jag burit undan spaden och gått in kom plötsligt ett tungt sommarregn som solen lyste igenom, supervackert, och det passade så bra på nåt sätt. Sommarens vackraste regn på en mycket speciell dag!

Inatt sov jag på soffan, med Noomi tätt intill. Hon är så himla mysig, lilla skägg, och när jag vaknade låg hon tätt mot min ansikte och drömde och skuttade i sömnen. När jag tog beslutet att bli med Cairnterrier igen hade jag ju ingen aning om att jag snart skulle bo ensam i ett hus ute i en by, men i efterhand är jag så glad över att jag gjorde just det valet just då. Hon förgyller mina dagar lite extra, på ett sätt som huskisarna kanske inte kan, och är verkligen en underbar liten kompis. Det bor så mycket kärlek och tokigheter i den lilla kroppen.

Dagen idag har gått i flitens tecken, trots en skön tupplur i hängmattan, har pantat, kastat saker på återvinningen, fyllt bensindunkar till gräsklipparen samt fyllt kylskåpet och pysslat på. Fick dessutom finbesök av två fina vänner och jordgubbar med glass och grädde piggar ju alltid upp! Så, i samband med det bestämde vi att jag ska ta tag i tråden ”börja rida igen” redan imorgon – via ett besök på XXL för att samla på mig lite basic ridkläder igen och sen direkt iväg mot världens största, men coolaste häst! Blir superkul! Å det verkar ju finnas hästar här i byn att rida om man vill, så jag hoppas kunna komma igång med nåt lite regelbundet. Nu är det dags – helt enkelt!

Har en annan spännande nyhet också… nån gång i veckan får vi besök av en sibbekille i Mintus ålder som söker nytt hem och eventuellt kommer att flytta in här senare i höst. Jag har fått rätt mycket information samt bilder och spontant känns det helt klart intressant, han skulle nog passa bra in i mitt gäng och längd/fart på våra turer, och dessutom skulle det ju innebära att Rossi skulle kunna bli lite mer pensionär, som hon nog egentligen vill, trots att hon bara är 10 år. Med en kraft till framför släden kan hon åka med Noomi lite mer, och det skulle innebära att jag har ett fullt 6-spann i några år till där alla hundar är rätt synkade i ålder. Med lite tur blir det ett gulligt pensionärsspann till slut där alla medverkande har samma sug efter fart eller distans. Ja, mer information kommer förstås under veckan nån gång.

Nä, dags att googla lite mer på hästkläder, känns jätteroligt men även lite läskigt, för även om jag redan väldigt mycket som barn så har jag ju knappt suttit på en häst senaste 20 åren, så ringrostig är nog bara förnamnet, och betydligt mer riskmedveten – ja det är efternamnet!

Plötsligt har de yngst blivit de äldsta… =/

Det sägs ju ibland att de går tre och tre. Jag vet inte själv om det brukar stämma. Däremot vet jag att det vissa år och vissa tider känts som att ovanligt många fyrbenta vänner vandrat vidare samtidigt. 2011 var ju t.ex. ett sånt år, när bland annat Gakkon fick sina änglavingar. Nu ikväll fick jag veta att labradoren Smulan, som under några år var en trogen följare till vårt hundspann, också fått somna in nu. För bara några veckor sen när Veronica och jag promenerade i Åkerholmen pratade vi om Smulan och att hon börjat bli så gammal, och tänk, då kändes det som om hon hunnit bli äldre och mer sliten än Giela, men ödet ville annorlunda och istället blev det ju Giela som gick först.

Vintern 2006/2007 var Smulan den sjätte hunden i vårt lilla spann, och sen dess har alla utom vita Flinga blivit gamla och somnat in. Gakkon fick ju tyvärr inte ens bli sju år, min älskade tokiga, envisa och stolta ledarhund som här syns närmast kameran, medan Sälka, Giela, Miksi och Smulan i alla fall fick bli gamla. Här syns Giela i mitten längst till vänster i bild, ungefär lika gammal som Silva, Kaela, Nalle, Rotax och Mintu är nu. Min lilla tant, långt innan hon blev tant. Då var det ju istället Jacki, min första Cairnterrier, som var gammal och grå.

Mest minns jag dock Smulan som springande lös bredvid spannet, alltid klok och skötsam på alla sätt, och året efter hade ju även Rossi kommit med i gänget. Rossi och Flinga fyller 10 år nu i sommar, och blev plötsligt ensamma kvar av det ”gamla” gänget. De hundarna som allt började med och som jag upplevde mina första år av rejälare slädäventyr med.

Så, vila i frid alla kloka gamla vänner. Var och en av er har gett mig så många roliga, härliga och tokiga minnen att skratta åt under alla de år vi varit ute på äventyr tillsammans. Ibland har ni varit olydiga och tokiga, ibland har ni istället varit mycket smartare än oss tvåbenta och överträffat vår förmåga att hitta rätt och tänka klokt, så mycket att vi själva knappt kunde förstå hur det gått till, andra gånger har ni fått mig att le och lurat mina ögon att tåras, bara genom att älska ert arbete så och genom att fortsätta kämpa, mil efter mil, med en sån otrolig beslutsamhet och yrkesstolthet. Ja, några av er alltså, älskade lilla Giela älskade ju alltid att springa men var aldrig en sån som kämpade hårt i selen eller visade några ledaregenskaper, men jag vill ändå tänka att hon hade en viktig roll på sitt sätt. En del i kittet som ändå håller samman en grupp och skapar ett team även om hon kanske inte bidrog med arbetsmoral i första hand.

Nu ikväll har tunga regnskurar löst av varandra så Noomi och jag bestämde oss för en kväll i soffan. Glass, onepice och filt och så det nu 95 369 ord långa dokumentet som mina tankar börjat snurra kring igen efter alldeles för långt uppehåll. Bokskrivning med andra ord! Mitt hjärta krullar nästan ihop sig av stolhet när jag läser ord som jag skrivit för flera år sen och tycker att det är helt…genialt!

 

Myshelg

Helgen på Kläppen har varit riktigt mysig på alla sätt. Gott om tid till pyssel och bra arbetsväder och så mys med alla 11 hundar förstås. De två extrahundarna som kom i fredags morse kände sig aldrig helt hemma på hundhotellet, så igår morse fick de åka hem till sin egen hundgård och bli ompysslade där istället. Det var vår reservplan ifall de inte riktigt skulle trivas, och ibland är det ju bra att ha en sån, så nu är det ”bara” 9 hundar här igen ett par dagar till, och 2 att sköta på ”distans”.

Igår fick hundarna förstås leka i rastgården en sväng och Nalle visade ännu en gång att han är en dramaNalle! Han och Rossi krockade och Nalle råkade springa med bakdelen rakt in i hörnet på en hundgård, men inte i speciellt hög fart. Nalle började dock skrika, ungefär som om han skulle dö, och de andra hundarna började direkt fundera på vad han höll på med. Han kastade sig på marken och fortsatte skrika även när jag kom dit och kände igenom honom och konstaterade att det förmodligen inte var nån fara alls, precis som jag misstänkt. Nalle blev dock lite ynklig och ville sitta i mitt knä en stund för att återhämta sig sen…hihi

Sen blev det promenad i Åkerholmen med Veronica, och lagom med godis i fickorna för att se lite gravid ut. Rossi, Giela och Noomi följde på en promenad som är just under en mil om jag minns rätt.

Idag blev det istället dags för lite kroppsarbete igen, stabbning med grannen Danne och en annan granne. Bara tunnare bräder och reglar den här gången, så det var inte lika tungt som senast men det blev ändå några timmars jobb och tänk – jag börjar kunna bedöma tjockleken med ögonmått hyfsat bra (även om det fortfarande blir fel ibland). Roligt pyssel och kul att kunna hjälpa till! Dessutom fick jag tips om en bra groddamm så snart åker macro-objektivet fram…hihi

Sen har vi pysslat kring huset och tittat på djur. Både en av tranorna och ett av rådjuren har spankulerat omkring på åkern utanför idag, vilket Noomi tycker är jättekul! De är ganska orädda och bryr sig inte om att hundarna skäller eller att det rör sig i huset eller på tomten.

På dagens rastgårdshäng fick kameran följa med. Så här ser bygget ut just nu, och det tydligaste är väl att altanen än så länge saknar trallgolv, och det kommer den nog att få göra ett tag till. Nu har jag ju en hängmatta att hänga i… =)

Hängmattan är grymt skön att lägga sig i en stund ibland medan hundarna busar, och Noomi vill oftast komma upp i mitt knä och gunga lite. 99:- ren njutning från COOP!

Rossi har bott inne senaste dagarna eftersom det varit så många extra hundar där ute, mysigt tycker förstås hon! Noomi var också med ut nu när löpet är slut, och som vanligt rusade hon runt och såg ut att tro att hon är en husky bland andra.

Mintu och Nalle, och så en bild med Noomi också bara för att hon är så söt!

Noomi har ju lite mer ”hjärna” än de andra och fick söka en pinne som jag kastade ut i skogen. Hon äääälskar ju att använda näsan och hämtar precis rätt pinne varje gång, bara för att det är roligt! Här sitter hon och väntar på att jag ska kasta och ge frikommando… på helspänn! Förra sommaren blev ju som den blev, känslostormar hit och dit, och personsöksträningen hamnade ju i vänteläge, men nu skulle det vara riktigt kul att komma igång med den igen när livet landat igen.

Giela är lite kär i Jämthunden Brasse och ville helst umgås med honom. Brasse har dock bara fått vara själv i rastgården, känns säkrast så och som man ser på bilderna har han bra fart när han kommer!

Silva ville leka lite och sen gräva. Rastgården är verkligen guld värd på så många sätt. Våren har börjat komma på riktigt och snart måste gräsmattan klippas. Nu är den i alla fall helt färdigkrattad, dvs. alldeles tillräckligt bra!

Nedanför gräsmattan ligger ett fd. potatisland som vuxit igen. Min plan är att anlägga en gräsmatta på den här ytan och hägna in den och använda den som träningsplan för lydnad och agility. Det är lite av ett långtidsprojekt för just nu är den igenvuxen och väldigt ojämn, men jag tror att det kan bli riktigt bra.

Djurlivet kring mitt lilla hus är supermysigt. I vintras fanns där nästan inga fåglar alls men nu är där massor, och det blir kul att se om även de tre fågelholkarna jag satte upp igår kommer att bosättas. 7 stycken finns nu o jag räknat rätt, så vi hoppas på ett rikt fågelliv. Medan jag monterade uttag på glasaltanen gick även ett av rådjuren förbi, inte alls långt ifrån vägen, och tittade bara lite förvånat när Noomi skällde och spanade inifrån.

Avslutade kvällen med grillmiddag från kåtan och kunde äntligen tända de små färgglada lamporna nu när nya uttagen kommit på plats. Blev mysigt! En dusch på det å så krypa ner i en nybäddad säng, ett helt perfekt slut på en väldigt bra helg helt enkelt!