Ännu en solig dag + min ”nya” Kaela!

Jag kunde nästan inte tro att det var sant, men hundarna och jag fick ett par fina timmar på hyfsat körbara spår i SOL idag! Underbart! Noomi och Giela fick stanna hemma och så körde vi och myste och struntade i att kolla på klockan eller tänka på annat än här och nu. Härligt! Canon 7Dn och fjärrutlösaren fick följa med och i det varma vädret passade det bra att hundarna fick micropausa medan jag ställde iordning kameran.

Spetsade öron – renvittring måntro? Några renar såg vi inte alls idag, men vittring hade vi ett par gånger.  ”Spökrenarna” fortsätter att gäcka oss!

Lederna var hyfsat fina att köra, men sen hamnade vi på ett litet spår som snart gick upp i rök, och där fick hundarna kämpa lite när de pulsade i den mjuka snön. Mintu och Kaela höll hela tiden fokus framåt, de visste ju förstås vart vi skulle och försökte bara hitta bästa möjliga spår.

Kaela har för övrigt utvecklats enormt denna vinter. Två stora saker är skillnaden. För det första är hon inte alls lika ”vanestyrd” längre utan kan välja spår lite mer fritt. För det andra så lyssnar hon mycket bättre och fastnar in längre i ”jag trodde att jag hörde vänster så då kan jag bara tänka vänster närmaste 10 minuterna även om matte försöker säga höger”. Ibland svänger hon nu snabbare än Mintu och helt på egen tass, och på såna ställen där hon tidigare var väldigt styrd av ”vanans makt” tänker hon nu fritt.

Det enda jag kan tro är att hon kan tänka ”bättre” för att hennes rygg och nacke inte längre gör ont. Smärtan som funnits där har säkert legat och blockerat på något vis. Hon är ju snart 6 år så det är knappast så att träning eller mognad att göra. Det är i alla fall jättekul att se henne blomma ut mentalt och ”envisheten” är nästan bortblåst.

När jag tänker efter så var ju även Gakkon väldigt envis i led ibland. Hon var ju enormt envis dygnet runt, som en del i sin personlighet, men i efterhand kan man ju undra om delar av hennes envishet när hon jobbade hade med hennes ryggsmärta att göra? Hon hade ju säkert ont i ryggen långt innan vi själva märkte det. Å andra sidan kändes Gakkons envishet mer målinriktad – ”JAG VILL DITÅT” – medan Kaela har känts mer som att hon fastnat i en tanke och bara inte kunnat släppa den liksom.


Mintu och Kaela


Silva och Rotax

Sista biten hem fick Rossi åka släde. Hon såg lite trött och seg ut och jag gissar att det är skendräktighet som påverkar henne. Hon såg i alla fall väldigt nöjd ut i släden och satt där så fint. Det mysiga med att ha en hund i släden är ju att man kan gosa lite medan man kör också!

Sockersnön skavde lite på Rotax trampdynor så han fick på sig två sockar längs vägen. Första sockarna vi använder denna säsong? Allt har verkligen varit lite konstigt. När vi kom hem efter ett par timmar var hundarna så himla nöjda och glada och gosiga, och medan jag packade undan så gick Rotax in i en koja och somnade, med sele och sockar på sig. =)


Trött kille

Jag fick väcka honom för att ta av selen, halsbandet och sockarna. När han väl vaknat igen ville han förstås gärna gosa. Alla mina hundar älskar att gosa och kramas och mysa, och Rotax är inget undantag!


Kaela, Nalle och Mintu – sambos!

När jag plockade undan utrustningen skar jag mig på en bit vajer som sitter just bakom ledarhundarna. Ett par små trådar hade lossnat och pekade ut! Jag är jättenoga med att inte ha vassa grejor där hundarna bor eller i dragutrustningen, så denna byter vi ut direkt. Som tur var har jag en extra från höstlinorna. Den är knappast försvagad så att den riskerar att gå av, men vassar grejor som sticker ut ska man inte ha nära hundarna. Linor, speciellt mittlinan, ska man vara riktigt noga med och hellre byte en gång för mycket än en gång för lite.

Efter slädturen fick Giela och Noomi en långpromenad i flexi och förutom att äta lite hästbajs och titta på passerande hästar och hundar skuttade de runt i snön och mådde gott. Efter att ha stått i supervarma slädskorna några timmar kändes Lundhagskängorna riktigt lätta och nätta. =)

Nu lägger vi vinterns första dubbelsoliga helg bakom oss och laddar för en ny arbetsvecka. Hundarnas matfrys står nu på avfrostning för imorgon kommer jag äntligen hem med 130kg Pondus färskfoder och 60kg Tello torrfoder. Äntligen är Pondus igång med sin fodertillverkning igen! Att främst bara ge torrfoder och köra nu i vinter har ju fungerat, men det känns som att hundarna är snäppet segare än vanligt på nåt vis. Nu har det ju råkat sammanfalla med en rätt katastrofal vintersäsong, men nästa år hoppas vi ha både rejäl vinter och pigga hundar med rätt käk!

 

Annonser

Hejdå kära vinter

Idag är det två år sen Gakkon vaknade och visade mig att något var fel, riktigt fel. Bara ett par timmar senare drog hon sina sista andetag och lämnade den här världen. Två år har gått och det känns både som en lång och en väldigt kort tid. Det är liksom fortfarande svårt att förstå att hon faktiskt inte finns kvar. Samtidigt har mycket hänt sen den dagen, Nalle och Rotax har flyttat in, jag har bytt jobb osv. ja helt enkelt en massa saker som ändå bevisar för en att tiden går. Jag önskar så att hon hade fått vara kvar hos oss. Jag hade så hemskt gärna velat se henne bli gammal i lugn och ro.

Våren verkar vara en tid när mycket händer i mitt gäng. Både Gakkon och Jacki gick bort under våren eller början av sommaren. Både Silva, Mintu och nu den lilla Cairnvalpen vi väntar på har flyttat in under våren. Nån slags ekvation där liv kommer och går.

Vintern är nu ”över” och släden ska snart få gå in i garaget igen. Trots bra snömängd och fina isar blev den här vintern ungefär en vecka kortare än vanligt för vår den. Sista slädturen körde vi för ganska precis en vecka sen, medan vi normalt sett borde ha kört den ungefär idag. Oväntat helt klart – men så blir det ibland! Jag hade nästan trott att vi skulle få rekordlång vårvinter med tanke på hur länge vintern höll i sig innan den väl gav upp. När väl plusgraderna kom så höll de i sig och med regn och blåst så töar det enormt snabbt.

I en kort sammanfattning får vi väl säga att vintern har varit riktigt bra för oss. Kaelas rygg har bråkat lite men fungerat bra med BoT-täcke och kort sele. I övrigt har vi inte haft några problem med skador vad jag kan minnas, och vintern har varit enormt snäll mot tassarna. En hel del isklumpar men de går ju enkelt att plocka bort. Inga blodspår i snön på hela vintern och det är skönt. Rossis operation blev ju ett avbrott för hennes del men i övrigt har vi kunnat köra mycket och fått många fina turer.

Det allra bästa är dock att Giela lärde sig åka släde och till och med började uppskatta det, samt att sambon nu har skoter så att vi kan åka ut tillsammans hela familjen på härliga turer. Ingen tidigare vinter har vi fikat så mycket som denna…och det blir ju så mycket roligare när ALLA kan följa och även ta sig ett par mil innan man funderar på att stanna. Vi har kört några svängar på 4+ mil men faktiskt inga längre än så. Tankarna på tiomilaturen gav jag ju upp när jag kände att några av hundarna inte riktigt har kropp för det, i alla fall inte den här vintern. Rotax t.ex. är ingen långdistansare på något sätt, men om vi får riktigt bra spår nästa år och alla känns fräscha – då kanske vi testar du istället!

Nu ska vi ut och försöka hitta en bar yta stor nog för att lägga ett roligt spår – och den här gången ska jag INTE glömma spårslutet – dvs. hundarnas frukost!

Tänk om…

Giela och jag promenerar och jag kommer att tänka på Gakkon. Snart två år har gått sen hon lämnade oss. Om hon levt hade hon gått här med Giela och mig nu. Hon hade varit nästan nio år gammal och halvpensionär. Åh vad jag önskar att hon hade fått bli gammal. Med sin enorma envishet och charm hade hon blivit en fantastisk hundpensionär. Hon var som klippt och skuren för att bli gammal och bortskämd. Idag fäller jag en tår för min första egna ledarhund, som fick ett alldeles för kort liv. Min Gakkon.

En liten kvällstur i mitten av april – inte alls något självklart!

Igår kväll tog Giela och jag vår andra enormt korta löptur med mina nya skor – med fem tår! Tydligen ska man börja väldigt lugn med dem för att vänja kroppen, och eftersom det är början på säsongen så passar det ju rätt bra. Vi möttes av främst bara grusvägar men en del snö och en hel del blöta områden. Sen selade jag ut de andra sex för en kortslädtur på lite under milen. Nu är vi inne i nedträningsfasen och de turer vi kör som inte har något speciellt mål försöker vi hålla lite kortare. Mest för att de ska få ”springa av sig”. Hundarna var ivriga som attan och trots en solig dag med flera plusgrader var spåren hårda och fina när vi drog iväg kring sju på kvällen. Vilken fantastiskt fin vårvinter vi har detta år – klart bästa vårvintern under min tid i Boden i alla fall! Minus 10-20 grader på nätterna och strålande sol på dagarna, och så har det varit i flera veckor i sträck nu känns det som.


Vår startplats

Vi körde vår kortaste runda men lade till slingan ner på sjön som vi inte kört i år. Den har inte varit uppkörd stor del av vintern, och nog var den rätt risig och stökig på vissa ställen även nu, men det är alltid kul att återse gamla favoritställen. Dessutom tänker jag alltid på Gakkon när vi kör där. Det var där som hon pulsade fram i ledningen på ett 3- eller 4-spann och vi kämpade på i djupsnön i pannlampans sken, med ett spår som ingen ännu hade använt den vintern, en kväll för ett gäng år sen. Plötsligt vände hon av rågången där spåret som vi körde upp brukar gå, och jag var så trött att jag lät henne hållas för att se om hon hade någon bättre idé. Jo det hade hon förstås – fem eller tio meter in i skogen hade hon nosat sig till ett skoterspår som vi varken sett där före eller efter den vintern, och vår tur blev genast mycket lättare. Saknar min fantastiska långnäsa.

Kaelas tand måste för övrigt dras bort så nu ska vi bara boka en passande tid. Efter 30 minuter telefonkö igår eftermiddag gav jag upp och ska göra ett nytt försök idag. Hoppas på bättre tur…! Känns inte kul att dra bort en så stor tand ur käken men alla verkar vara överens om att den är väldigt svår att laga eftersom skadan går ända in under tandköttet. =/

 

Mitt lilla Kaelatroll riskerar tandtroll

Igår kväll kom alla hundarna in för gos och kloklippning. Vi hade tänkt klickerträna lite också men det hanns inte med då det blev mer grundliga fysiska genomgångar. Giela fick sitt långa tasshår klippt med förhoppningen att bara tassar kanske inte känns lika halkiga på våra klickgolv, och det verkar faktiskt hjälpa. Alla klor klipptes och som vanligt kom Rotax och försökte crasha partyt varje gång…Hade han fått som han velat så hade jag klippat hans klor 6-7 gånger samma kväll!

Sen gick jag igenom alla tänder och skrapade lite tandsten. Giela har alltid haft lite lättare än de andra att få tandsten och där fanns lite att skrapa bort. Annars såg de flesta fina ut även om vi inte gett märgben på ett bra tag nu, men vi tittade och skrapade lite ändå för träningens skull. Främst tittar jag på huggtänderna, samt de stora tuggtänderna (blandar alltid ihop molarer och allt vad de heter så jag kallar dem huggisar och tuggisar) eftersom de lätt drabbas av tandsten (speciellt kanske den längst in som är svår att se på vissa hundar) och är väldigt jobbiga att behandla om något händer dem. De utgör en viktig del i käkens stabilitet så man vill helst inte behöva dra bort dem, och dessutom använder ju hundarna dem mycket. Min kära Gakkon som inte längre finns med oss lyckades ju bryta dessa tänder på båda sidorna med något års mellanrum. Den första rotfylldes med mycket bra resultat. Den andra fick vara ”som den var” då hon inte verkade ha problem av den och vi inte hade veterinärer i närheten som kunde tekniken just då.

Nåja, alla tänder såg fina ut och allt var roligt och trevligt…tills jag öppnade Kaelas mun. Jag skymtade nåt svartgrått underligt på vänster sida och hoppades först att jag sett fel. Sen öppnade jag munnen igen och fick titta en lång stund innan jag förstod vad vi faktiskt tittade på. Tanden verkar ha splittrats i vertikal riktning nästan, dvs. en stor bit har flisats loss och skadan räcker från tandens topp till innanför tandköttet… =/ Med tanke på beläggningen så har den nog funnits där ett tag. Jag tittar på tänderna mer ingående ett par gånger om året och jag minns inte säkert när det senast hände. Jag har dock inga minnen av att hon verkar öm eller ovillig att använda tanden, så jag hoppas att hon inte haft speciellt mycket besvär av den.

Frågan är förstås vad som ska hända med den. Hoppas att de har någon bra tandspecialist här i krokarna nu som kan föreslå en bra behandling. Så här ser den ut, även om bilden är lite dålig eftersom det var svårt att fota in i en mörk hundmun och lysa rätt med pannlampan.

 

Jacki är hemma igen

Jacki har kommit hem och hennes vackra lilla urna står på en liten hörnhylla bredvid min säng. Nu är hon hemma för alltid. Efter 11 dagars arbete väntar nu lite ledighet. Man blir verkligen lite konstig av att jobba så mycket, taxi och kunder och bilar är det enda man tänker på. Jag känner någon slags hatkärlek inför mitt jobb. Vissa saker är inte alls bra, men samtidigt är jobbet i sig väldigt roligt och arbetskollegorna gillar jag jättemycket. Har aldrig haft ett jobb så länge utan att ledsna på det tidigare, och det säger ju ändå en hel del. De flesta dagarna i bilen är riktigt roliga och man lär sig verkligen en hel del om människor och deras sanna natur. Här kommer lite bilder från stadspromenaden med Gakkon och Silva samt två dagsfärska bilder på lilla Silva. Hon har nu fått smeknamnet Emil efter en mycket busig liten pojke vi känner. Behöver jag säga att det passar bra?

Sorg

Nästa torsdag hämtar vi hem Jackis aska, så hon får komma hem för sista gången. Den värsta, förlamande och tärande sorgen, lade sig ganska snabbt. Vi hann ju förbereda oss ett tag och många tårar föll redan då. Jag har faktiskt gråtit för denna lilla hund, vid blotta tanken på att hon en dag skulle lämna mig, i minst 10 år. Jag hade trott att allt skulle rämna den dag det hände, men på något sätt överlever man faktiskt. Jag försökte tänka på hur tuff och optimistisk hon alltid varit och försökte vara likadan själv. Hon fick ett långt och bra liv och allt som gick att göra gjordes. Hennes liv slutade bara några timmar efter att det tappat sin värdighet, helst hade man ju önskat att det hunnit sluta föra dess, men tiden var inte med oss helt enkelt. Det var dags för henne att lämna oss. När hon väl gick bort hade sorgearbetet redan pågått i flera veckor, och det att vi tog med henne hem över natten, gjorde nog också mycket för att bearbeta vad som hänt. Vi saknar henne massvis men kan nu glädja oss åt alla fina minnen hon gett oss och alla skratta och roliga episoder. Det går upp och ner, till och från.

Lilla Silva växer så det knakar och hon är ett riktigt litet charmtroll. Fortfarande väldigt lugn och klok för det mesta. Favoritbuset är att stjäla husses kalsonger från sovrummet och sen springa med dem genom hela huset. Hon är väldigt lättlärd (dvs. ser snabbt samband) men lite envis och måste prova varje dag om det inte går att ha tassarna på matbordet när husse/matte äter. En perfekt kombination av egenskaper med andra ord! Hon har lärt sig ett första tricks och håller på att upptäcka världen för fullt. Det mesta tar hon med samma coola lugn som vanligt, men vissa saker var lite otäcka, t.ex. hästarna som går i en hagen en bit från huset – huga! Idag ska vi åka en snabbsväng in på stan bara för att promenera lite bland folk och bilar. Tror att Gakkon ska få följa med som stöd, tänk det hade jag nog inte trott för 3 år sen, att jag en dag skulle ta med Gakkon in till stan som förebild för en liten valp! *s* Hon var ju ett monster som stressade upp sig totalt av att gå i centrum på den tiden! Jäkla sommar vi har dessutom, allt regnet får ju gräsmattan att växa som besatt… kan inte första frostnatten komma snart?