Husbilder!

Igår åkte jag ut för att spåra med alla hundar (utom Noomi som nu bara får träna söksaker i skogen). Det märks att vi inte hunnit träna så mycket spår ännu i år för alla hundarna är väldigt noggranna och fokuserade. ”Huskyslentrianen” som kan komma om man gör något annat än drag ”för ofta” har inte infunnit sig ännu. =)

Lite snö kvar på vissa plättar men generellt sett inga problem att hitta bra spårmark i skogen. Noomi fick söka leksak i en långsmal korridor för att vänja sig vid att springa rakt och hålla sig inom det vallade området, och som vanligt gick hon in i uppgiften med stor iver och beslutsamhet. Dock behöver vi träna på hur man bäst ska söka av ett område effektivt… Men hennes arbetsiver är underbar att se! Hon studsar fram i skogen med jämfotahopp och söker tills hon hittar det hon vill hitta utan att tappa tråden! Här kommer en mörk video från ett av skicken. När andra gått in och tänt lamporna rusar vi runt i skogen…

I ett av skicken hittade hon ett gäng rensade gäddor 10 meter från det vallade området, men till min stora lycka försökte hon inte rulla sig i dem och när jag skickade henne nästa gång hade hon redan glömt gäddorna och ville hellre söka leksak. Härligt!

Idag efter jobbet åkte vi till huset och fick en jättefin visning från svärsonen till förra ägaren. Jättetrevligt och dessutom fick vi veta mer om byn och byagemenskapen. Det verkar vara ett riktigt trevligt ställe med många byaaktiviteter och bra gemenskap och riktigt fina skoterleder! Dessutom var det förstås jättekul att få se vårt blivande hus igen. Vi älskar det verkligen!


Uppfarten från byavägen


”Baksidan” ner mot byavägen


Utsikt ner mot närmaste grannen, älven och byavägen


Grillkåtan och huset (vardagsrummet) med huvudingången till höger i bild

Andra sidan huset, grovingång med lite veranda och två av uthusen. Kallgaraget till höger har jag tänkt bygga om till ”hundhus” med hundgårdarna på hitre sidan och ingång till uppvärmda kojor i huset från varje hundgård. Där inne finns gott om plats till selar, släde ,agilityhunder mm. Riktigt hur allt ska fördelas får vi se – uthus i massor har vi i alla fall och platsen där jag vill bygga hundgårdarna är betydligt större än jag minns den. BRA!


Insidan av ”hundhuset”, här ska det byggas och isoleras!

Bakom uthusen och grillkåtan har vi en bra plätt med skog där jag hoppas kunna bygga en rejäl rastgård åt huskisarna. Borde bli åtminstone 2000 kvadratmeter om vi håller oss på ena sidan tomten vilket skulle kännas rätt lagomt. Öppen och fin skog som ändå är lite kuperad. 7500kvadratmeter tomt känns riktigt bra!

Inuti tog jag lite bilder men det blev mest bara suddigt eller en massa folk. Mina tankar hade fullt upp med att tänka på allt vi fick höra och försöka minnas det! Han som bodde i huset med sin fru tidigare hade tydligen designat och byggt det själv och jobbat som byggare hela livet. Det förklarade en hel del för allt känns väldigt genomtänkt. Grillkåta, bastu, dubbla inglasade altaner (en med infravärme), grovingång, öppen planlösning, ja det är många bitar som känns genomtänkta och inte bara ”standard” i en 30 år gammal villa. Nu är det snart dags att börja packa och förbereda lite…!

Idag på lunchen sprang jag 4,3 km på 32 minuter och allt kändes bra förutom skavsåret som började komma efter 10 minuter… nu är jag småhalt men glad ändå. Imorgon blir det ingen lunchträning för Noomi ska vaccineras 14.00 och 17.00 ska Kaela och Giela behandlas i Råneå. Sen avrundar vi kvällen med en långpromenad med Veronica och Flinga. Noomi skulle ju ha fått sin 1-årsvaccination för ett par veckor sen egentligen men tiden har verkligen rusat fram den sista tiden med hustittande och jobbresor och hundträning å annat kul. Nu blir det i alla fall gjort å sen laddar vi för sökträning på fredag. Noomi får nog en lite lugnare variant med tanke på vaccinationen. Å sen fortsätter vi drömma om huset!

 

Sista halvan av påskhelgen

Sista halvan av påskhelgen i Blaiken var riktigt lugn och skön. Hyfsat väder och lite mer slädkörning blev det. I söndags åkte vi ut på sjön och körde lite kors och tvärs. Isen var bitvis rätt mörk och där var lite blött, men än så länge är den nog rätt tjock. Däremot började det bli lite blött ovanpå. Riktigt vackert med marmoreringen i isen och den vackra himlen. För ordningens skull blev det en liten film!

Vi passade även på att fota lita när vi stannade för att grilla och för min del blev det mest vidvinkel… därav de böjda träden!

Huskisarna, skotrarna och släden fick stanna nere på iskanten. Silva tyckte att det var jättejobbigt och envisades med att stå uppe bland stenarna och se olycklig ut. Först tänkte jag att hon bara dummade sig, men sen kom jag på att hon säkert tyckte att isen kändes osäker. Detta är ju uppe på landisen så det är inget vatten under utan bara tomrum. Silva gillar ju inte riktigt broar eller annat som inte innebär fast mark ytan hon går på. Även rejäla bilbroar av betong kan hon reagera på! Hon går över – men hon kontrollerar lite extra och stannar inte längre än nödvändigt – å detta var nog som en slags bro för henne. Trots att jag lagt ut hö som liggplats.

Vi fotade även lite andra djur, t.ex. en bofink och en koltrast!

Sen passerade en grupp renar nere på isen och de är så himla söta. Har man tur kan man se renrajder över denna sjö när renarna flyttas upp mot fjället igen, men det händer inte varje år. Och dessutom måste man ju ha turen att titta åt rätt håll just då… Nu var det bara ett mindre gäng på vandring.


Skoteråkare närmar sig – dags att spana!

Förutom att helgen inneburit ledighet och vila, samt spännande tankar på det där som jag inte riktigt kan berätta ännu men hoppas få besked om denna vecka, så var det ju även precis 3 år sen Gakkon lämnade oss igår. Älskade långnosen som hade fyllt 10 år i början av maj, om hon hade fått leva. Tänk så snabbt 3 år går. Jag tänker ibland att jag så gärna skulle ha sett henne och Noomi tillsammans. Jag tror faktiskt att de hade kunnat vara lite av ett radarpar, lika envisa och lika skojiga och påhittiga, om än på helt olika sätt. Vi saknar dig Långnos!

Nu är vi hemma i Vittjärv igen och OJ vad det har töat här! Absolut inget slädföre kvar i byn i alla fall, och nästan ingen snö kvar på tomten. Rätt skönt att det går snabbt när det ändå börjar dra igång. Släden får åka raka vägen in i garaget när jag plockar ner den från bilen. Hundgårdarna var bitvis lite blöta men det torkar snart och till helgen blir det städning av gammal halm och annat. Nu är gallret full höjd igen också… när snön packats som mest så såg jag ju ut över kanten med mina ynka 165cm. Nu måste jag istället sträcka upp armen för att nå dit. Både rätt å fel för snö vill vi ju ha… men… jag tror faktiskt att det här kan bli en riktigt spännande och rolig sommar också. Avslutar med en bild från hundgårdarna här hemma nu ikväll. Hejdå vinter helt klart! Å som vanligt säger jag det med blandade känslor!

Slädtur upp på fjället med kamera och Gopro

Idag har vi mest bara slappat, ätit gott och myst. Och så redigerat film förstås… oj vad tid det tar men det är riktigt roligt! Börjar med bilderna från i fredags och turen upp till Lapptjärn och Lillblaiken.

Uppe vid Lapptjärn var det byaträff och några hurtiga spelade brännboll i värmen. Mina hundar flåsade bra när vi kom fram pga värmen, men särskilt trötta var de inte när den fått återhämta sig en kort stund. Alla lade sig i alla fall att vila, utom Rotax och Silva, som snabbt blev uttråkade.


Rotax gräver en stor grop medan Silva ser smart ut


Nån av dem tuggar på Rotax draglina (!) så att den bara sitter i 2-3 trådar!!!


Silva tuggar mittlina


Silva försöker ta hö från Mintu och Kaela

Som synes hade de betydligt mer energi att göra av med. Giela och Noomi satt hos oss vid skotern och charmade besökare.

Eftersom sträckan från Högland till Lapptjärn (pga. plogade vägar gick det inte längre att köra hemifrån byn och till fjälls utan jag tog bilen till Högland) var så kort bestämde vi oss för att köra upp på fjället så att hundarna skulle få röra sig lite mer. Varmt och tungt, men de såg ut att trivas bra ändå.


Giela ser inte helt imponerad ut…

Uppe på Storfjällsmyran hade Giela fått springa en bit och det blev Noomis tur. Jag testade även att sätta Gopro-kameran på Noomis rygg. Hon var som vanligt obrydd och sprang omkring som vanligt trots att hon hade en stor platta på ryggen.

Blaikfjället är alltid fint, men extra fint när det är klart väder eftersom utsikten är milsvid åt alla håll. En gissning är att man ser närmare 10 mil bort? Noomi sprang före oss upp mot toppen tillsammans med husse.

Husse fotar. Å jag fotade. Den här dagen resulterade i alldeles för stora mängder bilder och filmer…men det är ju kul det med. Det blåste lite uppe på toppen som vanligt men det var ändå rätt skönt där. Nu såg man tydligt de 60 vindkraftverk som satts upp på grannfjället… det är allt en lite underlig syn och själv är jag ingen förespråkare av storskalig vindkraft här uppe i norr. På Lillblaiken hade nån satt upp två kors vid plaströret som markerar fjällets högsta punkt, å jag undrade lite om de kunde ha något samband eller inte?


Mintu å jag

Så, här kommer den då, ännu en film! Det är ju himlarns skoj att redigera så länge datorn hänger med och allt fungerar, men oj vad tid det ändå tar… Det finns ju alltid saker man skulle vilja förbättra eller ändra men vad tusan – bättre en 95% färdig film än ingen!

Avslutar med en bild på Noomi som rusar runt och nästan fäller Rotax. Nu ska hundarna få komma ut en sista gång och sen blir det sängen även för mig. Imorgon hoppas vi vakna till en kall morgon men det är ännu 2,6 grader varmt så det ser mörkt ut. =( Nån slags slädkörning vill vi i alla fall få till!

 

 

 

 

 

 

 

Min första Gopro-film från släden!

Idag var det äntligen premiär på riktigt och oj vad rolig den är den där lilla kameran… =) Vi fick en fin dag med strålande sol, bara lätt vind, och gott fika och mys. Alla hundarna var förstås med men idag fick även Giela och Noomi sitta kopplade eftersom det var mycket folk ute i rörelse i solskenet. Vi mötte bland annat ett par skidåkare med tre lösa retrievers men de hade fin lydnad på hundarna och det var inga problem alls – trevligt! Annars blir jag alltid lite nervös när det plötsligt står en lös hund framför oss på spåret. Sambon körde skoter och vi tog med ved både på skotern och på släden för att kunna elda ordentligt!

Kaela och Rotax fick testa sina nya snygga selar. Kaela fick en likadan som Mintu har eftersom de oftast springer tillsammans.

Rotax fick en sele som har samma färger som den Nalle har. Sen har ju Silva och Rossi kvar sina gamla rosa Björkisselar så just nu är det färgglatt i spannet, men alla har selar som passar och det är ju det viktigaste.

Gopro-filmen har jag försökt redigera ihop till en film, och det visade sig vara väldigt roligt men lite klurigt… filmmaterialet räckte inte riktigt hela låten så jag lånade in några extra stillbilder från turer tidigare i år. Dock gav filmandet och fixandet helt klart mersmak och det känns lite trist att jag inte köpt denna lilla grej tidigare…nu är ju vintern snart slut! Gopro + slädkörning känns ju annars som ett vinnande koncept! Här kommer filmen – enjoy! Låten är fantastiska ”Oh Shanghai” av Frida Hyvönen, en född Västerbottning som både kan skriva låtar och sjunga!

Förutom att det är skoj, vad tycker jag då om Gopro? Jag köpte en Gopro 3 Silver edition och den är väldigt liten och smidig. Själva kameran är jättefin och filmerna blir riktigt bra, MEN jag är besviken på kvalitén i fästena som följer med samt hur dumt de är konstruerade. För det första är det jättesvårt att vrida åt fästena nog hårt även med små fingrar. Man måste nästan ha en skruvmejsel med sig för att komma åt ordentligt för annars tippar kameran omkull efter en stund… Dessutom är fästena lite dumt gjorde och möjligheterna är begränsade eftersom fästena och skruvarna tar i varandra om man vrider för mycket åt nåt håll… I slutänden kan man inte vrida speciellt mycket alls utan ska man filma rakt fram ska man nog ha ett fäste för det. Ska man filma åt sidan ska man ha ett sånt fäste osv… Men – den lilla kameran i sig älskar jag!

 

 

Nu har vi anmält oss till MH!

Nu har jag anmält Noomi till MH i maj, men jag vågar inte riktigt hoppas att vi kommer med. Noomi är ju inte av bruksras och även om vi har tänkt sikta mot spår eller sök som bruksgren på sikt så har vi ju inget kvitto på betald tävling att visa upp nu eftersom vi inte alls hunnit så långt i träningen ännu. Det blir lite av ett moment 22 alltså!

Det blir nog så att vi anmäler oss till tävling i höst för då har vi ju hela sommaren på oss att träna och i stort sett alla delar i lydnaden har vi ju redan hyfsat bra grund på. Vi ska fundera ett par dagar till. Tanken var ju att köra igång med nån bruksgren men kanske inte hårdträna just denna sommar eftersom vi har lydnaden och agilityn också.

Dagens slädtur gick till stor del ut på att jag skulle hitta den försvunna sockan men den var ingenstans! Hundarna kändes lite sega men så snart vi passerade kurvan där vi svängde av igår, och i onsdags, så ökade de farten. De tyckte nog helt enkelt att det var lite trist att springa samma sväng igen och blev glada när vi gjorde något ”nytt” igen.

Vädret var smått mulet men inte så vanvettigt varmt eller blåsigt i alla fall. Dagens grillplaner lade vi på hyllan eftersom både sambon och jag var rätt nöjda från igår och hade mycket vi ville hinna med. Alltså blev det längre körning istället för hundarna eftersom de inte behövde släpa runt på en massa ved och fikautrustning.

Socken då? Jo på vägen hem råkade jag se den hänga i en liten björk. Nån vänlig själ hade hängt upp den. Inte konstigt att jag inte såg den på marken (jag mindes ju bara på ett ungefär längs vilken sträcka vi tappat den) och att hundarna aldrig markerade att de hittade den heller.

Nu är alla sockar inräknade och hemma igen! =) Efter slädturen och en middag gick Noomi, Giela och jag en långpromenad här i byn. Giela verkade pigg och fräsch i kroppen trots att hon tokrusade en del igår och Noomi racade runt så att jag fick hålla andan ibland som vanligt. Hon har en förmåga att kasta sig ut från plogvallarna i full fart och högfartslanda på asfalten innan hon rusar vidare… det ser smidigt och kontrollerat ut men det känns ändå i hjärtegropen varje gång hon gör det!

Noomi och jag har hunnit träna lite lydnad också. Med en långpromenad färsk i baggaget blev lilltjejen faktiskt lite trött efter kanske en halvtimme men det är ju inte så konstigt. Vi försökte få med lite film från de flesta momenten vi kör nu. Vissa saker kändes rätt bra idag, t.ex. fick vi till flera rätt fina apporter både enligt LK1 och högre klasser. Att sitta och hålla jobbar vi med men det har lossnat lite och nu klarar hon att sitta, inte tugga och hålla, i nån sekund ibland. Därifrån blir det inte så svårt att öka tiden sen.

Fria följet däremot var smått katastrofalt och jag fick påminna mig själv om att inte titta på henne för mycket för det stör hennes position. Fortfarande känns det lite som att Noomi inte till 100% förstått riktigt vad meningen är. Hennes attityd är jättefin MEN hon missar här och var och vi måste nog jobba mer med precision och förståelse för momentet. Just precisionen kommer ju liksom tillbaka i väldigt många andra moment också.

Väldigt nyttigt att filma sig själv för jag märkte att hon går alldeles för långt fram och att jag rör mig väldigt otydligt. Funderar på att köpa några stora speglar och ställa upp mot väggen kanske? Att träna en liten hund är inte helt enkelt när man vill veta att man belönar precision UTAN att titta på hunden. Lite film från några av kvällens höjdpunkter eller lågpunkter…

Förresten, hur många klickers behöver man egentligen? Om det inte gömmer sig fler nånstans så tror jag att detta är alla jag har. Favoriten är den gulgröna längst till vänster (byggt ihop två delar). Den har ett distinkt ljud, är enkel att ha kring handleden och man riskerar inte att råka trycka på den (som jag ofta råkar göra med de som har utstående knapp).

 

Noomi har hittat en ny passion

Nu ikväll hade jag tänkt träna lydnad men det blev aldrig så. Däremot kom jag att tänka på spårapporterna som vi lekte lite med förra sommaren och beslöt mig för att göra några uppletandeövningar med dem här inne för att hinna träna lite på att hon ska komma in till mig med såna o hon hittar dem. Det var första gången Noomi sökte något här inne som varken var godis eller leksak, men hon tyckte verkligen att det var superskoj och sökte ihärdigt redan från start. Jag diskade i lugn och ro medan hon finkammade huset i jakt på ”pinnen”. Lite imponerad blev jag faktiskt av hur självständigt och ihärdigt hon jobbade!

Huskisarna hade ju gett upp efter 30 sekunder typ… om de inte fick utdelning för jobbet snabbt!

Sen började Noomi bli lite övertrött och då var det svårt att vara tyst… Hon skällde så att jag fick huvudvärk nästan! =/Hhär kommer ett litet filmklipp med en lite trött Noomi som stannar ibland och söker lite sporadiskt hit och dit, men något slags minne måste man ju ha från premiären. Nu när vi märkte hur roligt det här var så är det nog dags att inte bara spontansöka utan ha en plan. Dessutom blev jag ju grymt sugen på att testa någon slags preparatsök med henne (Gakkon sökte ju t.ex. Coca-Cola baserat på lukten) och personsök sen i sommar känns ju som en given aktivitet att prova på. Kul! Här har ni min lilla virrpanna i ett lagom stökigt hus med många saker som är lagom höga att hoppa upp på om man heter Noomi…

Att träna lydnad med en envis terrier

När jag fick min första egna hund för lite mer än 20 år sen så var det ju just en Cairn. Jag hade fallit pladask för rasen efter att ha sett en enormt söt vetefärgad Cairn i en bok och ju mer jag läste, desto bättre verkade de passa mig, tuffa, roliga, allround, personliga och väldigt lagom storlek. Jacki och jag gick kurser och lärde oss mycket tillsammans. Jag hade ju alltid varit omgiven av hundar och tränat tricks och sånt med familjens hundar, men att börja träna lydnad mer seriöst var något nytt. Dessutom gjorde jag det med en terrier.

Jag minns att jag läste i böcker och tidningar att ”Rätt använd är Cairnterrierns envisheten en tillgång i lydnadsdressyren”. Jag tyckte det lät helt pantat. Envisheten fanns där, helt klart, och när det inte ville sig så sket det sig rejält just av den anledningen. Det tog faktiskt rätt länge innan jag förstod vad den där meningen betydde. Första tiden kändes envisheten istället som orsaken till att det gick så tungt ibland, men i efterhand förstod jag ju att det var jag som gjorde fel – inte hunden!

Nu är det istället just envisheten som är en av de saker jag älskar mest med Cairn. De är envisa som tusan och de ger inte upp. Ser man bara till att hunden har kul och att den vill samma sak som en själv, då har man en tuff liten kompis som aldrig slutar försöka med sin uppgift. Allt handlar bara om att hitta rätt belöningar och motivation och göra rätt i träningen, hitta de rätta knapparna helt enkelt.

Under kvällens lydnadspass körde vi lite varianter av apportering, bland annat med hopp över hinder, och det är mest för att hon skulle få prova att hoppa med något i munnen bara. Ibland blev det förstås lite fel och det är ju inte alls hela världen, men just denna gång kom verkligen Cairnens envishet fram. Höj ljudet så får ni höra en terrier som blir lite förbannad när det inte går som hon tänkt sig och jag bråkar lite med henne och inte belönar när hon springer runt hindret på vägen tillbaka till mig…


Vi tog även fram metallapporten för att bekanta oss lite mer med den.

Slutligen körde vi lite positionsträning i fria följet och så lite platsliggning med störningar på slutet. Börjar kännas som att poletten trillat ner och nu kan vi främst börja utöka tiden och försvåra störningarna. Tiden är ju egentligen det viktigaste, att kunna ligga nog länge fastän inget händer, men jag tränar gärna med mycket störningar också för att göra det ännu tydligare vad uppgiften är och göra det svårare att ligga kvar, dvs. mer medveten träning på att det är just ”ligga kvar” som krävs. För att hjälpa henne upprepar jag gärna kommandot regelbundet och belönar ofta. Tid och impulskontroll tränar vi aldrig samtidigt än så länge.

Nu ska jag byta om till slädkläder och dra ut på en tur i månljuset. Den stora fina månen som snart är full. Pannlampan är nyladdad men det kommer nog inte att behövas. Kameran ska i alla fall få följa med ut. Noomi och Giela blir kvar här hemma. Noomi ligger framför kaminen och pressar i enorm hetta men verkar inte vilja flytta sig… =)

Första turen i Blaiken

I eftermiddags kom vi fram till Blaiken och efter lite fika selade jag ut hundarna för att dra en liten slädtur i det sista dagsljuset. Husse följde med på skoter och hade kameran med sig.

Hundarna tyckte att det var spännande och lite konstigt att ha en skoter just bakom sig – och husse dessutom! De vill ju gärna ha lite koll på honom och de är vana att skotrar som kommer bakifrån innebär att vi stannar och släpper förbi dem… så farten i klippen blev ju lite töntig, men rätt söta är de ändå!

Lars fick syn på två älgar och hann fota lite, medan hundarna och jag väntade bakom ett krön bakom honom. Hundarna var helt oförstående och rullade runt i snön utan att förstå att det fanns storvilt bakom nästa krön.


Silva och Rotax – två smarta hundar!


Nalle


Mintu

Nu är det snart dags att sova. Vi är nog rätt trötta och nöjda hela familjen efter en lång dag. Och imorgon satsar vi på utelunch med alla hundar och mamma och pappa. Hoppas på vettigt väder!

 

Säsongens första fikatur

Äntligen dags för en liten fikatur med sällskap. Grått ute och kring nollgradigt men riktigt härligt ändå. Eftersom den här vintern har varit så konstigt så är det faktiskt första gången i år vi tar med nåt att äta. Släden packades med ved och lite utrustning och så gjorde jag plats för Noomi och Giela längst bak förstås. Noomi var jättetaggad och hade bråttom ut på spåren (finns en film på vår Instagram till höger som jag inte fick in här)


Silva och Rotax


Giela sprang i flexit en bit och verkade glad över det.

Släden var tungt lastad och spåren rätt dåliga, men vi hade sikte på en rastplats som bara ligger ca 2 timmar bort (med långsam fart) så det kändes rätt lagomt. Här passerar vi Buddbyträsket!


Rossi slåss med en tvångstanke efter att ha sett ett roligt vasstrå sticka upp ur snön

Vi hittade ett fint och ledigt vindskydd vid Råtjärnarna och fick sällskap av Emma och Erik som om på skoter från Smedsbyn. För första gången körde ingen av oss vilse och alla skotrar fungerade också! Noomi rusade runt och tittade på roliga saker, kollade till huskisarna och försökte hitta något att äta. Måste säga att hon ändå var duktig på att inte stjäla nånting och hela tiden hålla sig nära utan att vi behövde påminna henne.

Huskisarna fick testa sina nya liggunderlag, eftersom det är mycket lättare att ta med än en massa halm/hö. Inte en tass hamnade på liggunderlagen så det var nog ingen hit… =/


Korv, hamburgare, bacon… hungern var snabbt botad.


Söta lilla Rossi hittade Nalles plats i släden och sov så gott


Sen fick Nalle tillbaka sin plats och Rossi låg lös längst bak i släden istället med bara öronen synliga


Rotax och Silva tycker att det är värdelöst att vila. Istället ska man vara aktiv och gärna strimla träd.

Giela somnade inne i vindskyddet till slut som vanligt, och vi fick väcka henne när det var dags att åka. Hon hade inte bråttom nånstans! Rotax hade desto mer bråttom och tuggade av sin nacklina i starten. =/ Som synes på bilden nedanför fick han springa hem utan, men det gick ju bra det också även om han ville dra åt vänster ibland.

Vi passerade Vittjärvsträsket igen ungefär åtta timmar efter att vi åkt hemifrån, mätta och glada. Noomi såg faktiskt lite trött ut i släden, men direkt vi kom hem började hon söka tuggben och skutta omkring och så lyckades hon välta ut ungefär en liter saft över soffan, Lars och mig. Efter den lilla bragden somnade hon gott och sov som en liten stock. =) Nu ska jag sova jag med… blir riktigt skönt att lägga sig i renbäddad säng efter en dusch för att ta bort lukten av eld.

Lydnadslokal i källaren var ju superbra!

Tänk en sån skillnad en meter eller två kan göra. Lydnadsrummet i källaren är inte stort, men skillnaden mot att träna i köket/hallen/vardagsrummet på klickgolv är enorm. Plötsligt går det att svänga åt mer än ett håll, eller göra saker i mer än en riktning. Superskoj!

För att få ett litet tidsdokument har jag filmat och klippt ihop några av våra bättre versioner av de moment vi kör. Apporten glömde jag bort, men där har vi ändå inte hunnit längre än att ”apportbockar är roliga att bära”.

Jag blev själv glad när jag såg filmen får vissa saker såg snyggare ut än de kändes. Sen finns en massa detaljer att jobba på men så är det ju alltid. Speciellt på den här nivån. Å så vill jag förtydliga igen, detta är ett litet ”måbraklipp”, vi hann även med en hel del missförstånd, långsamma lägganden, vimserier osv. MEN när det är bra då är det faktiskt inte alls så dumt! Detaljerna är inte perfekta men jag gillar attityden och engagemanget – med det kommer man långt!

Nu ska vi sova… i alla fall jag, Noomi verkar vara på G och vill hitta på bus!