Ute på spåren med alla mina hjärtan

Igår när jag gick ut för att sela ut hundarna såg det ut så här bakom ett av vindskydden. Det känns bara….fel…Å andra sidan var det gröna gräsmattor och regn i januari nån gång under de första åren då Lars och jag var tillsammans (innan jag flyttat upp) så det kunde ju absolut vara sämre. Vi har fortfarande helt OK slädföre även om det töar och droppar från taken.

Idag packade jag in Giela och Noomi i släden för att köra mot Långsjön. Ute på Vittjärvsträsket var det nu inte främst isigt utan snarare mest blött. Hela huskygänget fick en rejäl ”tasstvätt”!

I södersluttningarna var det även dåligt med snö i skogen. Så här brukar det ju kunna se ut i mitten av april kanske, men inte riktigt i januari. =/ Jag hoppas detta vänder snabbt för januari brukar ju annars vara en magisk månad med tjockt av snö på alla träd – riktigt vintermagi!

När vi sväng upp på leden mot Långsjön och färdats en bit så började Giela gnälla och jag förstod att hon behövde kissa. Jag började fippla med hennes grejor för att släppa ner henne när spannet plötsligt tvärryckte och sen stannade direkt. Då jag tittade upp flög en stor tjädertupp upp från marken vid en stor gran just vid spåret, och ledarhundarna som hoppat dit kom nån enstaka sekund för sent för att fixa tjädermiddag… Jag kunde inte låta bli att skratta åt spektaklet, vi skrämmer ofta upp fåglar och ser ibland tjädrar men detta är absolut första gången vi är så nära en tjädertupp. De brukar vi annars mest se på flera meters håll och de vi skrämmer upp brukar vara skogsfågel av mindre modell. Giela fick i alla fall komma ur släden och springa lite för egna ben.

Tant hade inga galna ”ska springa för evigt”-tant-tankar idag utan skötte sig jättefint och såg så glad ut över att få sträcka på benen rejält. Hon sprang lös hela vägen upp till platån med de mysiga myrarna.

Eftersom det var så varmt gick det långsamt för hundarna och när vi kommit uppför de långa backarna fick även Noomi komma ur släden. Tempot var lagomt för henne och alla kändes lugna och sansade. Att ha en mindre hund springande lös kring ett spann kan ju annars vara rejält riskabelt om nån av hundarna i spannet kickar igång på jaktbiten (vilket ligger nära till hands när hundarna är supertaggade och ivriga) eller helt enkelt är ”arbetselak” och blir förbannad när nån kommer och stör ”på jobbet”. Det är alltså en sak man ska vara försiktig med och ha respekt för, inte minst för att det är många linor inblandade.


Halva spannet verkar ha gått sönder…

Farten var alldeles lagom för Noomi och hon kryssade hit och dit mellan linor och kompisar och verkade gilla att få sträcka ut ihop med dem – äntligen! Hon har ju suttit i släden och suktat ett par gånger nu…

Myrarna uppe mot Långsjön är stora och mysiga och dagens mulna väder gjorde det nästan bara mysigare att vara där. Eftersom vädret inte var nån höjdare (enligt de flesta) var vi ensamma hela turen och mötte varken skotrar eller skidåkare på de 2,5 timmar vi var ute.

Medan spannet stod för styrfarten förstås, så passade Giela och Noomi på att titta lite på saker de hittade ”i diket”. =) Just den här platsen har väldigt många minnen med sig. Om jag minns rätt så körde vi från Långsjön och in mot stan allra första gången vi stod två på släden, Veronica å jag, det som liksom var ”början på allt”. Det är nästan 9 år sen nu för vi var inte lika snabba att komma igång den säsongen som nu.

Ungefär där den här bilden är tagen ramlade vi av släden båda två när vi fotade hundarna för ungefär lika länge sen, men ankaret hoppade av och tvärstannade vårt lilla 5-spann efter bara några meter med reparationer på släden som följd… en viktig lärdom!

Lite senare, för kanske 7-8 år sen, så tappade vi hela spannet längst sträckan jag körde igår. Vi tänkte helknasigt och startade i en 90 graderskurva, något man förstås bör undvika. Släden välte och vi orkade inte hålla oss kvar. Genom åren har vi åka många och långa sträckor bakom slädar som vält, och grundregeln är ju alltid att man ALDRIG får släppa taget, men just denna gång har jag för mig att jag slog i en stubbe eller liknande och helt enkelt tappade taget… Så, vårt lilla spann sprang just uppför samma backe och över dessa gulliga myrar och ner till sjön på andra sidan, medan vi småsprang efter så gott som skoterskorna medgav med stora klumpar i halsarna. Som tur var hade allt gått bra och när vi gått kanske en halvtimme och kom ner mot Långsjön, så mötte vi hela spannet, alla glada och hela, med lite ihoptrasslade. Usch usch usch så otäckt! Det är en av få gånger då jag tänkt ”Nu säljer jag alla hundar och slutar med detta!” för paniken vi kände var vidrig! Vissa saker har vi fått lära oss den hårda vägen, även om vi haft stor tur när det gäller att slippa olyckor och elände.

Fina lilla leden mot Långsjön har liksom varit med ”från början” för vår del och därför var det extra kul att det var just där som lilla Noomi fick inviga sin slädkarriär i Boden och prova att springa bredvid, precis som labradoren Smulan gjorde förr i tiden.


Glad tant

När vi var på väg ner från höglandet fick Noomi och Giela sätta sig i släden igen. Giela började protestera efter 10 minuter och ville springa mer, men tant behöver nog nån som tänker lite åt henne och begränsar henne ibland så hon fick vackert åka hela vägen hem.

När vi passerade träsket på vägen hem passade jag på att ta denna bild. Det såg mest ut som väldigt tunn is, kanske en sten under? Men på bilden ser det ju ut som ett öppet hål…riktigt vad det var undersökte jag inte riktigt, men det fanns bara 6-7 meter från skoterleden på Vittjärvsträsket. Verkar som att det är dags att låta träsket vila lite även om isen i övrigt är tjock och rejält där.

Efter slädturen, som blev längre än vi tänkt rent tidsmässigt i alla fall, så jäktade jag iväg med Giela och Kaela till Älvdalens hundhälsa för laserbehandling av ryggar och nackar. Är så himla glad att vi har detta ställe nära, superbra service och behandlingarna har verkligen gjort skillnad. Kaela ser så himla mycket bättre ut nu och travar med tryck i selen igen, så som jag vet att hon trivs bäst. Paula är super! Lite färskfoder till tant och Noomi fick vi med oss hem också.

Nu är det dags att gå ut och klippa klor och sen blir det en kortare slädtur upp mot berget, med Giela och Noomi i släden. Förhoppningsvis regnar det inte på oss i alla fall…

Sista slädturen med bordercollrisarna

 

På nyårsdagen packade vi och våra gäster oss iväg efter lunch men blev lite fördröjda av en skadad tass som krävde hämtning av socke. I fixandet med att packa hade jag nämligen plockat fram sockar men glömt att lägga dem i slädsäcken – så får man inte göra! Som tur kom sambon till undsättning på en plats där skoterspåret går nära vägen.

Vi kom i alla fall iväg och även om det var småmörkt ute var det rätt fint ändå.

Bitvis är det väldigt isigt under snön på Vittjärvsträsket, men, om man korsar träsket så finner man många nya spårmöjligheter så det kan vara värt lite trixande ibland.


Team Gul


Mina hundar framme och Monicas snygga duo i wheel


Flicka och Sultan

Vi tänkte köra upp mot Långsjön och de vackra myrarna där, men föret var lite tungt och Sultan började se lite sliten ut, så för att spara lite på honom fick han åka släde med matte och Flicka. Hans rygg är lite lurig ibland och mår inte alltid bra. Flicka skällde och småskrek hela tiden i släden, att åka var ju trååååkigt, men det fungerade ändå bra och de fick chans att ladda om batterierna. Att dra släde många dagar i rad kan vara oväntat jobbigt helt enkelt! Då är det bra att ha en släde med ”packmöjligheter”. =)


Tillfälligt tomt i sista led

När Flicka och Sultan fått åka en bit så satte vi in dem i spannet igen och den lilla pausen räckte för att de skulle ha fått nya krafter och de såg fräscha ut hela vägen hem. En kort stunds vila kan göra underverk! Dessutom har de nu inte bara dragit släde utan även åkt släde!


Tillbaka i civilisationen, Vittjärvs lampor möter oss efter att vi korsat Vittjärvsträsket

Dessutom filmade Monica en hel del så det kanske dyker upp en snyggt redigerad och fixad slädfilm här snart… =)

Idag har jag jobbat och sen körde vi en kort tur nu på kvällen innan Monica, Flicka och Sultan tog tåget ner till Stockholm igen. Vår lilla ”när vi har lite tid”-slinga är äntligen uppkörd så det blev premiär för den med 8-spann denna gång.


Ivrig Rotax innan start, då är det mysigt att kramas lite! Av nån orsak har jag lyckats peta honom rakt i ögat två gånger denna vecka helt av misstag… =/ Hans tjocka skinn gör att mina fingrar lätt verkar åka rakt in i ögat på stackars hund!

Skotern som kört upp den lilla slingan hade kört många kringelikrokar och speciallösningar så det blev rätt svängigt minst sagt. På ett ställde hade skotern kört runt ett träd som böjde sig över spåret men hundarna sket i det och plöjde rakt fram, där spåret brukar gå. Som tur var rymdes jag och släden fint under trädet…

Dessutom har Noomi fått en ny boll med snöre som belöningsleksak i veckan, efter att jag hörde att tennisbollar sliter väldigt mycket på tänderna. Hon gillar att kampa och leka så en lagom stor gummiboll kändes bättre för munnens skull. Hon ska ju trots allt förhoppningsvis ha tänderna i väldigt många år till. Det var en tjej som gått bredvid en veterinär med inriktning på tänder som menade att tennisbollar, märgben och stenar var det som skadade mest tänder, och det kan säkert stämma!

Giela fick en ny säng, en mjuk och fluffig säng i ”Biabäddsmaterial” som Noomi INTE ska få tugga i hörnen. Giela fick prova den nu ikväll men hon såg inte så imponerad ut… det blir nog en inkörningsperiod. Jag tror att tant skulle kunna älska denna lagom mjuka och fina säng…hoppas i alla fall… Än så länge trivs hon bättre i sin stora och lite trasiga Biabädd i rummet längst bort i huset…


Noomi och den ”inte så imponerade” tanten i sin nya säng

Nu är det hög tid att sova. Imorgon får draghundarna vila efter 4 dagar med 5 slädturer (om än inte så långa) och Noomi, Giela och jag ska åka in till stan för långpromenad med Veronica och Flinga. God natt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

God Jul med Noomis första slädtur

Nu är hundarna och jag i Blaiken (sen i söndags) efter några hektiska veckor med nytt jobb, förkylning som inte riktigt vill ge sig, lite lagomt med julstress förstås osv. Något klassiskt julkort har jag inte gjort i år för vi har inte tagit fram granen eller julpyntat hemma hos oss (och det kände rätt skönt, man får nog av julpynt ändå och hos mamma och pappa är det ju pyntat) så det fanns liksom inget bra ställe att ta en bild av alla åtta…

Nåja, igår fick Noomi testa att åka släde för allra första gången. Hon fick bekanta sig lite med den medan den stod still och blev fastknuten i bakstycken på slädsäcken och sele. Att ha henne lös hade känts totalt livsfarligt helt enkelt. Giela fick också följa men hon sitter ju med bara en lös slinga kring överkroppen som kan glida av. Noomi tyckte att det var skitskoj och enormt spännande, men hon försökte klättra ur ungefär 50% av tiden för hon ville tydligen springa för egna ben precis som hennes stora kompisar.


Wihooo! Coolt!

Vi körde leden upp mot fjället men nöjde oss med att köra inte ens halvvägs. Det är väldigt mycket uppför hela vägen och det märktes att hundarna inte jobbat så många riktigt tunga pass ännu i år. De jobbade på hyfsat bra, men när vi kommit hem så somnade de och nästa gång jag tittade till dem så vaknade de först när jag öppnade ytterdörren…då är de trötta!

När vi skulle iväg hände förresten en oväntad grej. Jag tänkte att vi inte skulle följa vägen utan ta vänster över en äng där den gamla vägen gick då jag var liten. Där var upptrampat en liten stig nu så allt vi behövde göra var att svänga vänster 15 meter efter start. Hur gick det då? Jo en hund svängde men inte den andra, och det knasiga var att Kaela – hunden som alltid upprätthåller vanor och har enormt svårt att bryta dem – hon svängde vänster! Mintu däremot – hunden som alltid lystrar på en halv sekund när något ska vändas åt något håll – han fortsatte bortåt efter vägen… !!! Totalt oväntat och i förvirringen som blev glömde jag nog att berömma Kaela ordentligt… Tog 20 meter till innan jag fick med mig Mintu och vi svängde över ängen….*grrrr*


Mintu och Kaela, Silva och Rotax, Rossi och Nalle och så Noomi och Giela i släden

Noomi hade på sig tröja och overall eftersom det blir rätt stillasittande i en släde och viss fartvind, men jag tror nog att hon höll värmen av att skutta upp och ner och försöka hitta en väg ner på marken! Hon sov så gott efteråt och var nog lika trött som huskisarna. Att stå så här på sidan tyckte hon var riktigt kul, och eftersom hon var väl ankrad i selen så kunde hon ju göra det på ett säkert sätt också. Giela satt mest och ylade och pratade och ville få springa, men jag tänkte inte ge mig på valp i släden och tant i flexit ännu och det kan ju lika gärna stå en renflock bakom ett krön och då ska tant sitta fast.


Tant ylar och valp försöker rymma – myyyyys!

Jättekul att ha premiären avklarad och det kändes som att allt fungerade rätt bra på en gång faktiskt. Jag tror att jag ska tillverka ett specialkoppel med dubbla fästpunkter så att man kan fästa det i slädens sidostag och så ha en fästpunkt på mitten för Noomi så att infästningen blir ganska stum. I övrigt gick det nästan över förväntan, vi fick oss ju en riktig slädtur trots allt! Enda problemet var att jag i början (och till och från under resten av turen) stod böjd framåt för att hålla i hennes sele för säkerhets skull, innan jag såg hur långt kopplet kunde räcka och var säker på att hon inte kunde kravla sig över kanten på nåt sätt, och idag är mina höfter lite ömma…haha

En annan premiär är att Noomi har fått springa med alla 7 huskykompisarna ute i rastgården som mamma och pappa byggt, och det fungerade helt perfekt det också. Hon har lekt lite med Silva och Rotax men i övrigt mest bara lullat runt och nosat som de andra. Känns verkligen som att hon är en i gänget nu faktiskt och det är superskönt!

Idag väntar ett nytt äventyr, men nu kanske Noomi och Giela får vara hemma… vi får se… hundarna har i alla fall fått mat för ungefär en timme sen och nu väntar vi på dagsljus och att frukosten sa smältas…sen plockar vi fram selarna igen!

 

 

 

 

 

Nya batterier

Kvällens första dragtur blev mörk. Visade sig att pannlampan började bli trött. Inte riktigt det man vill upptäcka på en mörk grusväg bakom tre hundar med viltkänning men det gick bra.

image

Skiftbyte

För att spara grannarna från lite potentiella yl får hundarna som inte körs vänta inne med husse. Här byts gäng 1 mot gäng 2 samtidigt som jag passade på att byta batteri i lampan. Trevligt att se vägen när Nalle, Mintu och Silva vill sträcka på benen. Däremot glömde jag hjälmen hemma efter att jag tagit av den för att byta batterier… drag kallt om öronen!

Mintu har breddat rejält sista året och Björkis strl 3 är plötsligt lite liten. I vintras hade han ju nästan bara kort sele. Nåja, jag kom att tänka på Gakkons gamla fina sele från Snowdogs.se. Gakkon vägde ju ca 27kg, alltså ungefär samma som Mintu väger nu när han är lite tjock. För nåt år sen var den selen alldeles för stor men nu passade den bra. Det är faktiskt en bra sak att göra varje höst – kontrollera storlek och passform på alla selar, speciellt för hundar upp till fyra år för där kan det hända mycket under en sommar.

image

Mintu provar sele i mörkret

Känns riktigt bra att min bästa ledarhund blir den som får ärva Gakkons sele. Hon var min första ledarhund och verkligen född för den rollen.

Efter dragträningen fick Giela och Noomi en långpromenad här i byn. Månen börjar vara stor och stjärnhimlen var riktigt fin. Tyvärr har smhi ändrat sig och de lovar inte längre en massa snö till helgen. Nu ser det snarare ut att bli lite vitt på marken bara och inget slädföre. Nåja, så får jag ju tid att pyssla om släden lite inför vintern istället.

Grilltur i Råtjärnarna + mat/vattentips för dagsturer + surprise!

Idag planerade vi in en lite kortare tur för att inte dra på för många mil på hundarna nu i slutet av säsongen. Det känns lite onödigt liksom när vi vet att snön och motionsmöjliheterna vi har nu är borta om ett par veckor. Jag måste dock säga att vi har mer snö kvar än vi brukar ha den här tiden på året, isarna är fina och alla farbara, spåren är jättefina med ytterst få områden som börjat tina (eg. bara på sidorna av vägarna samt nån enstaka stubbe i vissa spår), och vi hade -17 inatt så det är fortfarande riktigt nattkallt ibland, ja om detta fortsätter utan varma nätter så kan vi få ett nytt rekord denna vinter. Normalt sett sätter vi ju undan släden kring 20-22 april här ute nära kusten och så har det varit så många år jag kan minnas. Efter det finns fortfarande snö men isarna kan vara tveksamma, spåren alldeles för mjuka, och de delar som går länga vägar som plogas är okörbara.

Åter till idag – vi körde till Råtjärnarna och mötte två skoternnördar där för grill och fika. Vi körde kring lunch hemifrån och mötte många skidåkare, gående och några hundar. Alla folkpassager fungerade klockrent idag och det är skönt att hundarna är så duktiga. I vissa fall gick jag fram till ledarhundarna när spåren var riktigt smala, mest för att de mötande ska kunna känna sig mer trygga. De flesta vi mötte passerade vi dock på bara några decimeters avstånd och hundarna travade bara på så fint. Vi såg lite hundar på avstånd ute på isarna och passade på att träna lite extra styrning när vi tog lagoma omvägar för att få störningen på lagom nivå. En fin tur på lite över en mil (tror jag) fick vi dit och det är alltid kul när man har mycket störning men BRA störningar och på en lagom nivå så att man får till ett bra resultat.

När vi kommit fram och hundarna pustat ut fick de ett mål mat. Jag gör oftast så att jag tar med en 5L-dunk med vatten (t.v. på bilden) och i den har jag enbart vatten. Dvs. det går att använda till kaffe eller bara som törstsläckare även för oss tvåbenta. I den blå behållaren (ca 1L) har jag olika typer av köttvatten, idag var den fullproppad med tinat färskfoder och lite vatten. När hundarna sen serveras får alla lite mat som sen späds ut med extra vatten från dunken. Funkar bra för oss och det är rätt skönt att ha EN behållare som används till hundmat, eftersom den trots diskning mm ändå kan lukta lite illa till slut, och man får med sig vatten som alla kan använda. Att bara ta med vatten fungerar i alla fall inte för mina hundar. Då ska de vara enormt törstiga och jag ger dem gärna lite vätska nu när det är varmt ute och vi pausar några timmar.


Min tur snart?


Lars fixade lite konst i vårt lilla grilläger

Rossi testade livet som slädhund

Dagen gick våldsamt snabbt och jag fick en smärre chock när jag på vägen hem tyckte att solen stod väldigt lågt – klart den gjorde det när klockan var efter sex på kvällen! Vi hade i alla fall himla trevligt med många goda skratt, och hundarna solade gott ute på isen de med.

Giela trivdes fint i släden även idag och sprang i flexit 3-4 gånger så länge hon ville. Helst springer hon snabbt snabb snabbt så länge hon orkar och drar upp tempto på hela spannet, sen vill hon vila och hoppa ner i släden igen. Kanske inte optimalt för en gammal tant, men å andra sidan så måste man ju få ha lite roligt när man är gammal! Om hon vill springa som vinden så får hon göra det.

En extra bra sak med att ha tant i släden är att man kan kramas och gosa i farten också! =) Imorgon blir det fysisk vila för hundarna och träning+kloklippning här inne. På tisdag blir det också vilodag för de flesta eftersom Giela och jag, och kanske nån fler hund, ska in till stan och gå promenad. Kommer nog nästan att kännas somrigt nu när det är så mycket asfalt framme i stan.

Dessutom kan jag avsluta med att berätta en väldigt efterlängtad liten nyhet – i fredags natt föddes 6 Cairnvalpar några mil härifrån och förhoppningsvis ska en av dem flytta hem till oss om 8 veckor. Om 3 veckor får vi komma på besök och det känns helt vansinnigt spännande och roligt! Det har ju snart gått fem år sen Jacki lämnade oss och längtan efter en Cairn har funnits sen dess. Nu gör vi slag i saken och slår till! Tanken med denna lilla kompis är att den ska få lära sig åka släde förstås, men främst att vi ska köra agility, lydnad och spår lite mer seriöst än vad jag och huskisarna gör. Längtar MULTUM och vågar nästan inte tro att det faktiskt är sant…nä jag vågar liksom inte tänka att det faktiskt hänt förrän lilla valpen flyttat in och finns här på riktigt. =)