En djup längtan i mitt bröst

Varje sensommar går jag och väntar på att känslan ska dyka upp, för jag vet att den kommer. Det gör den varje år. Jag brukar ju säga att jag är oberoende av väder och årstider, jag trivs ju med dem alla på olika sätt, men känslan jag väntar på just nu, den är ändå så otroligt speciell för mig. Början till den kom igår kväll, och det berodde säkert på att Xuper var på besök och att det kändes så bra. Fortsättningen kom imorse när Mercans framruta låg gömd under ett tjockt lager kall dagg, och jag vet att det kanske inte är så länge kvar nu.

Jag ser det så tydligt framför mig, de först gula löven, hög och klar höstluft, is på vattenpölarna och flåsande hundar som bara vill springa. Första riktigt frosten när världen som möter en på morgonen är alldeles gråvit, och sen förstås, när snön äntligen kommer på riktigt. Det kan hända om mindre än 3 månader, eller så kanske först om nästan 5, men det sköna med denna längtan är ju ändå just vetskapen om att det jag längtar efter ligger tryggt och säkert och väntar alldeles runt hörnet.

Så ikväll ska jag ta in släden för genomgång. Den ska plockas isär och oljas in och gås igenom, linorna ska kontrolleras, slädsäcken sys ihop efter Noomis bitmärken, cykeln ska få en liten service och sen äntligen, nån gång inom en ganska snar framtid, är det dags att spänna hundarna i par framför cykeln och ge dem tillåtelse att rusa som vinden över grusvägar och stigar.

Sen, när kung Bore till slut färgat hela världen vit, så blir det äntligen dags att dra fram släden och linorna i snön, sela ut hela spannet tillsammans, höra dem skrika och yla av iver så som de bara gör när spåret kallar oss, slutligen ställa sig på släden, vänster fot på meden och höger på bromsen, ett djupt andetag, böja sig fram mot ankaret och rycka det ur snön (nåja, den tiden på året sitter ankaret förmodligen runt dragkroken på min bil och inte i en halvmeter packad snö…) och sen glida iväg på säsongens allra första slädtur. Bara tanken på den dagen och alla fina vinterdagar som ligger framför oss sen ger mig små fjärilar i magen.

Visst är det sommar kvar, och nog ska jag njuta av den, men mitt hjärta börjar göra sig redo för höst och vinter och längtar efter midvinterkyla, stjärnklara nätter och en vit och tyst värld. Nu är min tid snart här. En ny och spännande slädsäsong ligger framför oss och bara väntar på att få upptäckas av mig och mina lurviga små vänner, och jag hoppas på en lång, kall och snörik vinter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s