Kicki på villospår

Igår gick jag en sista långpromenad med Ben och Noomi, längs Rågravens egen asfalterade superbreda gångväg, ja det var ju en landsväg en gång i tiden men inte längre. Imorse lämnade jag Ben hos hans matte och husse och det blev ett glatt återseende förstås, och plötsligt är vardagen tillbaka på alla sätt, bara mina egna sju hundar och så arbetsvecka på det.

Idag var min bil på verkstad för framhjulsinställning. Jag fick ju hjälp att byta höger styrled efter besiktningen i våras. Jag skruvade, och min kollega stod bredvid och guidade, och han hade långt i förväg förvarnat mig om att det brukade vara tungt och jävligt och att det mesta brukade ha fastnat ihop. Istället föll delarna i stort sett isär när jag började skruva och till slut utbrast han förvånat ”Så här lätt ska det inte gå! Det har det aldrig gjort förr!!!”.

Nåja, nu hade en stackars mekaniker desto mer otur, jobbet tog tydligen två timmar istället för en och han fick värma och slita för att få loss en bult just innanför styrleden där allt gick så enkelt för mig, men nu står hjulen rakt och däcken kanske mår lite bättre.

Myggen har äntligen börjat ge med sig så efter jobb och lite snabb middag drog Noomi och jag till skogs. Vi passerade många snåriga och blöta områden så jag passade på att ropa lite extra till alla björnar så att de skulle höra oss. När vi kom upp till Ingemars koja ringde mamma, så jag satte mig och pratade med henne en stund på en stock.

Sen gick vi rakt in i skogen, för jag vet att man ska komma till ett hygge på andra sidan och kände för att utforska lite. Den öppna tallheden blev snart tjock snårskog, men även det har ju sin charm.

En riktigt stor myrstack hittade vi också!

När vi kom ut till hygget på andra sidan gick vi rakt på kojan där som jag passerat förut – bra orienterat i blindo alltså! Vi började gå ner längs hyggeskanten mot älvdalen och jag passade förstås på att äta blåbär, älskar bär!

Precis då slog det mig… att kopplet som jag lagt på marken när vi stannade vid kojan där jag pratade i telefon… det låg ju kvar just där. Ja, om ni tittar på bilden där jag sitter på stocken så ser man till och  med det gröna flexikopplet i mossan på vänstra sidan av stocken. Precis där låg den sen när i gick iväg också, och jag insåg att det bara var att vända om och bana sig väg tillbaka genom skogen för det började regna så smått och även om jag förstås hade kunnat hämta kopplet nån dag senare så kändes det tråkigt att lämna det ute.

Nåja, det visade sig att min inre indian var riktigt vass idag – ännu en gång gick jag rakt igenom skogen trots snår och blöta områden och kom ut rakt mot Ingemars koja och där låg förstås kopplet, precis där jag lämnat det.

Efter nästan tre timmar ute på tur gick vi till slut hemåt, och jag hade en tanke om att gå ut och måla lite i hundhuset. På väg mot huset skulle jag bara titta om det fanns nån början till jordgubbar i mitt övervuxna jordgubbsland, och där tog det tvärstopp! Det fanns visserligen inte så många jordgubbar, kanske 10 stycken max, men däremot var hela backen röd av stora söta smultron som jag inte ens visste att jag hade! Jag fyllde händerna och balanserade mig upp mot huset, och där försvann ju planen på att måla…

…istället blev det glass med bär i soffan, supergott! För färgen finns ju kvar även imorgon, den går ingenstans! Bären däremot…kanske behöver ätas även imorgon, men då hinns ju båda delarna med!

Noomi visar ju aldrig nånsin tecken på trötthet medan man är ute, det finns liksom inte i hennes hjärna att man skulle släppa fram såna känslor av svaghet – men när vi kommit hem började hon snart se trött ut och vips somnade lilla terriern i soffan.

Annonser

2 tankar om “Kicki på villospår

  1. Åååh vad härligt att gå runt i riktig skog på det viset! Jag längtar efter såna upptäcktsfärder och jag skulle såklart kunna göra det med min vovve men, jag vågar inte….. Har sån jäkla björnskräck att det bara skulle vara en plåga!
    Är du inte rädd?? ;D

    • Ja det är riktigt härligt! Så länge man vet vad man har runt sig, t.ex. att skogsområdet är inringat av en väg, en älv och en sjö eller nåt sånt, så kan man ju egentligen inte gå vilse heller, om man känner sig lite osäker. Nånstans kommer man ju alltid ut till nåt känt landmärke i ett sånt område. Å när det gäller björnar så…nä oftast är jag inte rädd, brukar ropa och hojta eller sjunga så att de ska höra mig. Så jag säger – GÅ! Face your fears typ å allt det där! =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s