Välkommen hem igen lilla tant

I slutet av förra veckan fick jag ett sms från Djursjukhuset. Gielas aska fanns klar för avhämtning. Ett litet sms som ändå innebär så mycket på nåt sätt. Igår efter jobbet hämtade jag Noomi och sen åkte vi mot Gammelstad. För en gångs skull var det nästan tomt i väntrummet och vi behövde inte ens ta nån kölapp. Vips kom alla känslorna ikapp och vilken konstig känsla det är att bära allt det som finns kvar av en älskad vän i en liten pappkartong.

Det är tredje gången jag gjort det, men ändå, just den känslan hade jag nästan glömt. Nu står hon här på en hylla bredvid Jacki och Gakkons urnor. Mina tre första hundar, nu har de alla gått vidare. De tre som på nåt sätt var de största läromästarna, allra första hunden Jacki som jag gjorde så många misstag med, rädda Giela som behövde så mycket stöd i början och lärde mig mycket om att vara en trygg ledare och låta någon växa, och stolta och otroligt envisa Gakkon som lärde mig allt jag vet om självkontroll och tålamod. Jag skulle inte vara den jag är idag om det inte varit för just dessa tre hundar och resorna de gjorde i sina liv.

Jackis och Gakkons urnor har jag aldrig velat jordsätta tidigare. Jag visste ju nånstans att vi inte skulle bli kvar i huset i Vittjärv och den lilla villatomten kändes bara fel för det ändamålet. Det är inte en sån plats de ska vila på, helt enkelt. Rågraven känns som hemma på ett helt annat sätt, och lika mycket som Giela älskade livet här vet jag att Jacki och Gakkon hade gjort detsamma om de fått chansen. Så, snart blir det jordfästning av alla tre, antingen på en kulle just utanför rastgården eller så på en kulle nere vid den plana ytan som ska bli agilitybana nån gång. Nån gång, för det är inget jag vill planera utan det blir när andan faller på och känslan infinner sig.

Regnet har verkligen öst ner senaste dagarna, helt galet! Jag är själv inte så väderstyrd, alla väder har ju sin charm och aktiviteter som passar just dem på nåt sätt, och ursinnigt rasande ösregn som aldrig verkar ta slut är ju nåt slags mäktigt bevis på naturens krafter. Nu ikväll hade regnet gett med sig och efter jobbet blev det en långpromenad med Noomi. Myggen är elaka så det blev keps+huva, huva – som kan vara klädindustrins bästa påfund nånsin!

God middag på det och sen en varm bastu, något jag ofta glömmer bort att jag faktiskt har tillgång till när jag vill! ”Sagan om Ringen” fick följa med, har äntligen tagit mig för att börja läsa den på riktigt, och Noomi också, hon gillar ju värme så ett litet bastutest fick hon göra.

Först ville hon ligga längst upp, var bara kring 40-45 grader i bastun men rätt fuktigt ju, men när hon började flåsa lyfte jag ner henne ett steg och sen hoppade hon själv ner på golvet och lade sig där. Där nere var det nog rätt ”svalt” egentligen, men efter en stund fick hon ändå gå ut, för ordningens skull. Lektion 1 i bastu blev nog lyckad i alla fall och jag tror att jag har en liten bastukompis!

Blåbärsmilkshake på det – å vips blev det en riktigt mysig kväll i all sin enkelhet. Nu väntar snart sängen, dags att sova rejält för imorgon blir det reläskyddsmysterielösning på jobbet med en av mina stora idoler, något jag skulle kunna betala för att få vara med på – och istället får jag lön! Helt sjukt bra! =)