Akut, eller inte?

Igår kväll när hundarna fick middag lade jag märke till att Kaela betedde sig konstigt. Hon hade ingen aptit alls och när de andra sprang runt i rastgården gick hon upp i skogen och lade sig för att vila. Sånt beteende absolut inte normalt för henne!

Kaela har ju ibland en tendens att äta i sig konstiga saker, tidigare har ju en låååång socke opererats ut ur hennes mage t.ex., och jag såg att någon (antagligen hon) spytt två gånger i den hundgården. Jag tempade henne och tempen var normal, men Kaela var helt klart slö och ville bara ligga och vila.

Där nånstans började jag ännu en gång fundera lite kring hur man egentligen fattar de där besluten, alltså beslutet att åka in akut eller inte. Jag själv brukar tänka att jag går på ”magkänsla” men samtidigt är ju den känslan en samling av tidigare erfarenheter, kunskap samt känsla för just den individen.

Eftersom Kaela brukar kunna äta konstiga saker ville jag se om hon tänkte kräkas igen och erbjöd henne färskfoder att äta, kanske lite tvärtemot vad man annars brukar göra när en hund mår illa. Kaela var dock helt ointresserad och rynkade bara på näsan – och det är ju inte heller normalt! Hon kändes dock inte uppsvälld eller öm över buken och jag hade ett minne av att hon ätit lite dåligt nån dag tidigare också. Beslutet blev alltså att avvakta. Speciellt eftersom hon inte fortsatte kräkas utan bara hade gjort det två gånger. Två gånger tidigare har saker fastnat i hennes mage, en gång med operation som följd. Första gången kräktes hon upprepade gånger och andra gången var hon rejält allmänpåverkad, några snäpp slöare än igår.

Kaela fick följa med in och kröp snart upp i favoritfåtöljen. Själv hamnade jag i soffan och sov där och såg till att vakna nån gång under natten för att kunna kontrollera läget. Imorse verkade allt lugnt! En pigg liten tjej fick frukost och åt med god aptit. Även där pratas det ju ofta om att hålla igen på maten efter magproblem, men nu ville jag ju veta hur hon mådde och att aptiten var tillbaka var ju ett bra tecken på en piggare hund. Skönt när det går åt rätt håll och skönt när känslan man hade visar sig vara rätt.

Nu ikväll när jag städade ur hundgårdarna hittade jag en bit av en filt som såg ut att ha gått genom Kaelas mage, eftersom hon fick bo själv i en hundgård idag så kan ju ingen annan vara skyldig. Jag gissar att den låg lite dumt till igår men sen åkte vidare, huvvaligen, nära ögat alltså, och Kaela är nu portad från den hundgården tills filtarna tagits bort. I de andra hundgårdarna finns bara halm eller spån, betydligt säkrare att äta i sig om man nu skulle vilja. Bitar av filt har hon tuggat i sig tidigare också, men de brukar alltid vara små nog att rå rakt igenom utan problem… nä inga mer tygsaker kring Kaela helt enkelt!

Idag har även sista extrahunden åkt hem. Brasses husse och matte kom hem från utlandet lagom till middag och kaffe på glasaltanen, och fick träffa en superglad och ivrig Brasse, hihi. Kanada låter som ett riktigt häftigt resmål – och det var kul att få höra lite mer om resan redan nu. Sen fick jag ännu en gång dra slutsatsen att jag bor i en helt fantastisk by med så många fina människor där alla hjälper alla med det som behövs. Trots att det gått mindre än ett år sen jag första gången höll nycklarna till huset i min hand känner jag mig verkligen hemma här, på alla sätt.

Mina egna hundar fick springa i rastgården efteråt, för första gången alla sex utehundarna tillsammans sen bråket för några veckor sen, och det kändes lugnt och bra. Praktiskt att ha gänget samlat igen. Nu glass – och strax sovdags!