Så härligt det är att vakna och ha en dimmig skog utanför sovrumsfönstret. Höstdimman har varit helt magisk de senaste morgnarna och på väg till jobbet imorse hade jag kunnat stanna och fota tusen gånger – tur att inte kameran var med! Istället fick jag bara lite semimagi…. =)
Senaste veckan har varit smått dramatisk uppe på kullen. Förra måndagen när jag vakande och tittade ut låg Rossi ute i regnet och sov. Det är inte normalt och jag förstod snabbt att något var fel. Vi åkte in till Djursjukhuset direkt och diagnosen blev snabb och säker – livmoderinflammation! Rossi var trött men ändå i hyfsat bra form – tyckte jag… lämnade henne där för operation och operationen gick bra, men det visade sig att livmodern redan hunnit spricka! Kvällen innan var hon helt normal och pigg så det gick snabbt. TUR att allt gick vägen för en brusten livmoder är ju inte så bra.
Rossi har fortfarande tratt men hanterar det så himla fint och är jätteduktig. Lilla Fjant är faktiskt inte så fjantig när allt kommer kring, hon är tuffare än man kan tro!
Veterinärbesöken slutade inte där, Noomis navelbråk blev plötsligt stort, hårt, ömt och rött så vi åkte in och fick operationstid i torsdags samma vecka. Mer fett verkade ha åkt ut genom hålet (som inte blivit större iaf) och klämts åt så att det började inflammeras och dö av. Operationen gick bra men Noomi tycker att tratten suger. Som tur var håller den henne i alla fall lite mer stilla. Så, nu har vi två trattar här hemma och en stor del av budgeten för USA-resan gick ju åt… men det löser sig nog. Inte ofta det blir dubbla akutoperationer på samma vecka i alla fall!
Delar av gänget, före Rossis operation
Nu har Noomi fått vara med i rastgården hon också och det fungerar riktigt bra. Ett fåtal gånger har jag fått bryta lite vildare lekar men för det mesta går alla bara runt och nosar och myser, Noomi med.
Giela älskar rastgården och har hittat ett hörn på en kulle vid en halvstor tall där hon helst sitter eller ligger och spanar med utsikt mot huset och gården. Hon kan ligga där i timmar. Som en liten Ferdinand! =)
Mintu!
En annan favoritsyssla är att äta bär, främst lingon som finns nu. Hundbajset börjar se ut som litet björnbajs snart! Ytterligare en bra sak är att terrängen tvingar hundarna att lyfta lite extra på tassarna. Mintu t.ex., som gärna går i passgång, travar runt i rastgården och får träna en massa nyttiga muskler.
Avslutar med ett gäng bilder på en glad Rotax. Snart hoppas vi vara ”trattlösa” så att livet kan fortsätta lite mer normalt… och byggnationerna!
Nukutvi huskies, hundar & hästar 
Gud så skönt att båda operationerna gick bra! Verkligen maximal otur där med samma vecka och allt:(
Måste bara få fråga hur du gör med all hundskit i rasthagen. Plockar du upp det eller låter du det vara? Jag tänker att det måste ju vara himla enkelt för hundarna att råka trampa i det:)
För övrigt måste jag bara säga att hundarna ser himla söta o charmiga ut med sin tunnare päls:P
Det blir en hel del som du säger! Blir väldigt lite städning i hudngårdarna, men mer i rasthagen. Jag har börjat göra en liten stig så att man ska kunna gå runt som tvåbent och kunna se vad man kliver i. Men sen blir det nog att plocka en hel del bajs i rastgården också, lite lurigt bland lingonris mm så det får nog bli ”efter bästa förmåga” helt enkelt… =)
Vad underbart det ser ut!
Tack, det blev riktigt bra faktiskt!
Alltså, det ser verkligen ut som att ni hittat drömstället och jag hoppas och drömmer verkligen om att en vacker dag ha möjlighet att göra precis samma sak. Älskar vårt nya hus nu, tomten och området – MEN skulle jag kunna göra helt som jag ville så skulle jag en vacker dag söka mig ännu längre bort från stadslivet. Lite mer norrut kanske. Lägga pengarna på större mark istället och leva livet lite mer i sin egen takt än jag upplever att jag lyckas göra när jag bor i stadsmiljö. Tills den dagen kommer har jag i alla fall min oas här där jag kan finna energi och varva ned.
Hundarna ser så himla lyckliga ut och det är så härligt att läsa det du skriver och se alla fina bilder! Och jag måste säga att jag tycker Mintu är förbannat fin! 🙂 Dom alla är, men Mintu liksom… caught my eye.
Hihi, jo Mintu är Mintu, han är väldigt rolig att fota och en kille med väldigt stort hjärta på alla sätt. Huset börjar faktiskt kännas allt mer som ett drömställe, även om man förstås kunde ha haft fjäll närmare, eller strandtomt osv… så är det här ändå riktigt bra. Jag trivs bättre för var vecka som går! Som du säger får man ju betydligt mer för pengarna på vissa ställen och det är trots allt rätt skönt. Speciellt att kunna få lite mer yta ju. Tiden kommer, en dag lämnar du oasen ni har nu för en ny kanske. Vi bodde ju 8 år i villakvarter med alla hundarna och det gick ju ändå bra, har många fina minnen därifrån även om det var lite trångt… men nu, så känns det här helt rätt.