Sökträningen har gått sjukt bra senaste gångerna. Sådär bra så man tänker att nu måååste det snart vända och komma en vägbuckla. Idag kom den – i ungefär allt vid gjorde! =/
Sambon var med ut för att vara figge så jag hade en figge på var sida stigen. Om vi börjar med de bra delarna så var skicken ganska raka och fina. Hon springer faktiskt ganska rakt ut dit jag pekar nu, om jag bara pekar och visar likadant som jag tänker. Hon söker aktivt efter figgen och tar rullen direkt hon får den. Hon sprang rakt ut till Linda utan vind i andra skicket med bara ljudretning (Linda hojtade en gång från sitt gömsle när vi stod på stigen), hittade henne fint trots att det var ganska djupt in i rutan och helt dolt bakom ett gäng träd – kanon! Där hade vi de bra bitarna.
De sämre bitarna var ett stort antal ärevarv där hon självmant sökte av ungefär hela rutan medan jag stod på stigen och ropade och skrek. Om man absolut vill hitta något positivt även där så var hon fortfarande ute och sökte figgar – bara på helt egen hand och helt så som hon själv ville… Anarki! Hon gjorde det visserligen till största del med rullen kvar i munnen, den ville hon ogärna släppa, men ändå…anarki!!!
Efter söket åkte vi iväg till en fotbollsplan för att köra lite lydnad och där började vi med att göra en enkel men tydlig sökövning för Noomi där Linda låg bara 10 meter ut i skogen och Noomi hade långlina på sig. Raka fina skick även här och de första 4-5 gångerna när hon försökte dra rakt förbi mig med lösrullen hade jag chans att hugga tag i linan och stoppa samt berömma när det blev rätt. Det blev en kanonövning på många sätt och till slut fungerade rullhanteringen hyfsat bra igen. Blir hårdplanering framöver för att lägga upp övningarna så att anarkin minskar!
En del i det hela kan faktiskt ha varit att jag hade kameran med. Jag ville så gärna ta nån bild på den där söta skäggiga hunden med rullen i munnen. Men med kameran följer ju även att man blir lite mer disträ på ett sätt och vissa hundar känner ju snabbt av att man inte riktigt har samma koll. Säkert inte hela orsaken, men kanske en del i det hela.
Tyvärr blev bilderna dessutom rätt kassa… så det var elände rakt igenom! Dock – elände med konstruktiva delar i sig och sånt elände är ju ändå bra!
Yeeey nu kommer jag med min lilla röda rulle!
Yeeeey nu springer jag förbi dig och ser om jag hittar fler figgar!!!
Tur att jag är söt!!!
Lydnaden gick ungefär lika dåligt. Först var det ingen Noomi hemma alls utan mest tittande på löv, gräs och annat. Då har vi ju inte heller kört nån lydnad utomhus annat än på gräsmattan hemma sen i höstas. När tittandet lagt sig så började vissa bitar fungera hjälpligt igen och sen började vi känna oss allt mer hemma. Avslutade med en platsliggning där Noomi reste sig ungefär 10 gånger (lagd hund ligger – direkt och lugnt tillbaka till utgångsplatsen å ligg vidare!) men jag stod förstås nära och hade koppel på henne så hon hann aldrig mer än att resa sig eller åla lite. När hon låg så såg hon lugn och sansad ut och allt kändes bra. När hon reste sig kändes det snarast som att hon såg nåt intressant i gräset eller helt enkelt glömde bort sig. Alltså var det misslyckanden men såna som ändå är bra eftersom man får chans att göra om och göra rätt utan att felet hunnit självbelöna sig. Första gången vi låg plats bredvid en annan hund, å det var ju i alla fall inte den andra hunden som var den svåraste störningen utan snarare gräs/tristess. *s*
Huskygänget fick ett viltspår och i mitten vimsade alla på och jag kom knappt ihåg själv hur jag gått… Alla kom i alla fall till spårslutet och alla verkade nöjda och lagom trötta. Helt enkelt inte den bästa hundträningsdagen även om vi var igång i 4 timmar ungefär. Så, nu kan det bara bli bättre till nästa gång. Nu har mamma och pappa kommit hit och snart ska vi åka upp till huset och titta till det samt lämna lite ved. Ha en bra kväll!
Nukutvi huskies, hundar & hästar 