Hemma i Vittjärv igen

En sista liten tur i Blaiken medan snön dalade ner över oss. Noomi och Giela stannade hemma eftersom slädsäcken ändå mest fylls med snö i sånt här väder. Till vänster ser man ena änden av Kyrkberget, berget som man ser om man tittar ut från mamma och pappas köksfönster (fast då är det andra sidan).


Mintu snöbadar

Vi körde bara lite över en mil för att hundarna skulle få jogga loss lite och röra sig innan bilresan. Efter lunch med mormor och besök av en moster så packade vi in oss och alla hundarna i bilen för att åka hem mot Vittjärv igen. Pappa skickade även med torkat älgskinn och frusen fisk till hundarna – mums!

En stund efter Sorsele började Silva småskälla bakifrån skåpet. Sådär som hon låter om hon vill nånting –  ”boff…boff…boff”! Vi stannade för kisspaus och det visade sig att lilla Silvan var dålig i magen. =( Tur att hon är klok och kan säga till. Vi hade ju inte ens kört de första 15 milen så om hon inte sagt till hade vi absolut inte stannat så tidigt.

När vi passerat Arvidsjaur så hände en lite läskig sak. En bil som legat bakom en stund ville köra om på en raksträcka och jag höll ut lite åt kanten. Nästa gång jag tittade i backspegeln såg jag istället hur bilen snurrade runt runt runt…alldeles bakom oss! Plast och snö flög åt alla håll och bilen snurrade flera varv innan den stannade i färdriktningen igen. Föraren hade tur och allt gick bra. Han hamnade inte i diket utan kunde själv köra vidare och förutom lite plastdetaljer så klarade sig bilen bra och inga andra bilar blandades in. Jag har ingen aning hur nära oss han snurrade egentlingen, men det såg rätt läskigt ut ändå innan man visste hur det skulle sluta.

Hundarna verkade ivriga att komma hem till sina hundgårdar och kojor igen, och som tidig middag fick huskisarna lite älgskinn och varsin halv frusen fisk. Mums! Naturliga och goda snacks/mat. Efter tre dagars körning blir det en vilodag för huskisarna imorgon. Själv ska jag försöka hålla liv i min nya rutin där måndag kväll betyder ”skrivkväll” och fokusera på min bok. Hundarnas klor skulle dock behöva klippas så det kanske vi klämmer in, och så tror jag att de ska få roa sig med att tugga ben medan jag skapar vid datorn. Då blir nog alla nöjda.

Blaikfjället med hela familjen

Oj vad jag älskar denna lilla tokhund! Man har inte många tråkiga sekunder med henne i huset. En rolig sak hon gör om hon sover i vårt sovrum (det gör hon inte alla nätter för ibland vill hon börja leka kring 23.00 och då behöver vi sova) är att hon ibland vaknar mitt i natten och drar igång ett pusskalas för att hon blir så glad att se oss. =) Idag har vi promenerat lite hemma i byn och gått ut en sväng på isen för att fota lite och träna lite inkallning.

Vi har haft en härlig men mulen helg i Blaiken. Snöat ha det också gjort! En vacker plats är ju dock vacker i alla väder och idag körde vi en sväng upp på Blaikfjället, hela familjen, jag på släden och sambon på mamma och pappas skoter.

Noomi och Giela fick springa lösa bitvis. Noomi sprang säkert 7-8km i rätt lagomt långsamt tempo. Giela växlade mellan att springa eller att åka i släden, allt efter behag. Äntligen börjar tant vara klok nog att faktiskt uppskatta en åktur ibland och hon hoppar självmant i släden när hon vill åka.


Ingen brist på snö direkt i alla fall… (se ledmarkeringen)


Noomi och hennes kompisar

När vi kom upp på ”Storfjällsmyran” rusade Giela och Noomi till husse och hans skoter. Noomi tyckte rent allmänt att det var riktigt kul att han körde skoter och vi körde släde. Hon vill inte jaga skotern i sig eller så, men vill ha koll på vad husse och matte gör.

Uppe på Lillblaiken var sikten rätt dålig och snö och himmel flöt ihop. Skotrarna såg ut att sväva fram och Noomi uppe till höger ser ju nästan flygande ut hon med. Inget fikaväder där uppe så vi åkte bara upp för att vända. Idag såg man ju noll och inget av den vackra utsikten men det var rätt vackert ändå, bara på ett annat sätt.


Rossi och Nalle

På vägen hemåt fick Giela och Noomi åka lite mer släde. Mest för att jag tyckte att det var lämpligt. Just där den här bilden togs sprang dock Giela lös och vi kom ikapp Lars som stannat på ett ställe där vi tänkte dricka lite te och äta torkat renkött. Tant Giela däremot tyckte/trodde att vi skulle fortsätta framåt och lufsade målmedvetet vidare trots att vi ropade efter henne. Lars fick ta skotern och köra ikapp henne! Ni ser honom som en prick på bilden ovan! Sen fick vi fika i lugn och ro. Lite virrig är tant allt ibland. =)


Fika! Mums!

Tant hade bestämda tankar även när vi stannat. När de andra tiggde torrkött så började hon gräva en bra liggplats i snön. Hon verkade tycka att vi måste bygga läger och förskansa oss helt enkelt.

På bilden här syns det verkligen inte alls, men vi är på väg utför en rätt brant och lång backe. Det är en rejäl stigning på väg uppåt. På vägen hem snöade det lite på oss också så hundarna och släden täcktes av vitt ludd.

Alla hundar var nöjda när vi kom hem, just under 3mil allt som allt och en stigning på över 400 meter på väg upp om jag räknat rätt. Hundarna kändes lite trötta och sega men det hade jag nästan förståelse för. I vinter har vi ju bara fodrat torrfoder i stort sett i väntan på att vår färskfoderproducent skulle köra igång igen, och kanske är det en orsak till att hundarna har känts lite sega hela vintern? Förutom värmen och de halvkassa spåren förstås. Blir skönt att få börja ge färskfoder igen på nån vecka.

Nu är det sovdags. Imorgon har vi en sista dag här i byn och sen packar vi ihop och kör hemåt. Förutom allt härligt har vi börjat planera så smått inför en USA-resa till hösten. Jag har länge varit sugen på att åka dit igen och sambon också. Nu lutar det åt att vi åker med mamma och pappa och hyr en bil i Chicago och bilar till Los Angeles där vi hälsar på släkten under andra hälften av resan. Hoppas bara att vi lyckas komma iväg men det tror jag nog. Har länge drömt om att bila igenom USA och detta blir ju en rätt stor del av landet vi hinner passera. Förutom sommarplaner med Pearl Jam, fjällturer och roliga hundaktiviteter känns det riktigt skoj att ha något att längta efter i höst också, förutom nästa vinter förstås.