En riktigt hundig dag!

I förmiddags åkte Giela, Noomi och jag med in till stan när sambon skulle in till sitt jobb. Vi hoppade av vid taxigaraget och promenerade hemåt. Lite soligt, nån minusgrad och lite blåst.

I ”Lillskogen” promenerade vi ofta när vi bodde i stan. Vår lägenhet låg bara en kort bit bort och denna lilla skogsplätt passerade vi ofta igenom. Här kändes det att sommaren är på väg!


Lite mer ”city” än hemma hos oss i Vittjärv


Gågatan i Boden

Här har vi hunnit fram till gångvägen mellan Boden och Vittjärv. Riktigt skönt att promenera på barmark faktiskt. Snö är ju ok men det är skönt att slippa is och halka, både för mig och hundarna.

I södersluttningarna var det riktigt somrigt… när slädsäsongen är slut så borde vi kunna hitta bra ställen att spåra på rätt snabbt, även om det inte blir riktigt där vi brukar vara annars.

Vi promenerade förbi Pagla och skidstadion och vips blev det vinter igen. Både skönt och lite jobbigt för skoterspåret var nästan halkigt! När vi svängde in på vår lilla gata hade vi gått i 2,5 timmar ungefär och även om Giela gick en del passgång så såg hon pigg och glad ut och gick hela tiden framför mig med siktet framåt. Jag är så himla glad att hon fortfarande orkar med långpromenader och små äventyr, min älskade lilla tant.

Så här ser min agilityplan ut just nu… dvs. det är ett tag kvar innan den kan komma i bruk! Som tur är så kan vi ju fortfarande köra släde och Noomi och jag har ju vår källarlokal där vi kan träna oavsett väder, även om den inte är anpassad för agility förstås.

Efter att jag varit en sväng till jobbet, jo det var lite grejor vi behövde titta på nu under helgen, så selade jag ut 6 pigga och glada hundar. Rotax hade lite skador på båda baktassarna så han fick dubbla sockar direkt. Spåren var stenhårda och nästan lite halkiga ibland. Tänk att ett litet litet antal minusgrader kan göra sån skillnad.

Diket här brukar vara torrt men djupt och i början av vintern åker man neeer och sen upp. Nu har istället avsmältningen börjat och vi har en liten bäck att hoppa över! Det har vi inte varit med om tidigare!

Sista dagarna har det blåst och stormat rejält. På jobbet har vi haft lite extra störningar på elnätet pga trä som blåser över ledningarna och liknande, och inne i skogen låg det kvistar och barr och ”skräp” överallt. Inga träd över våra spår i alla fall.

När vi nästan var hemma så testade jag att skicka ut hundarna utanför spåret och jag blev riktigt förvånad när skaren var så hård att den höll för hundarna utan problem! Det hade ju knappt varit kallgrader kändes det som, men tydligen hade det varit kallt nog.

Hundarna kryssade mellan träden men i början var Kaela och Mintu helt osynkade och sprang flera gånger på varsin sida om mindre träd. Som tur var höll skaren för mig också utan bekymmer, så jag kunde gå fram och trassla ut dem utan att behöva pulsa.

Sen kom de ihåg hur det skulle gå till och vi passade på att träna lite höger/vänster och köra slalom mellan träd och buskar.

Paus ute på ett kalhygge. Rotax och Silva har hittat en intressant grop! Nalles nacklina small av när han rundade ett träd på fel sida, och det är ju precis det som ska hända. Skaren gjorde att vi kunde köra lite mer fritt på vägen hem och använda några gamla spår som knappt körts alls i år eller helt enkelt köra ospårat. Kul! Önskar att jag hade tänkt på att testa tidigare för det är en speciell frihetskänsla att kunna köra fritt utan att behöva följa några spår. Trodde inte att vi skulle få chansen detta år men vips så kom den! Dessutom var fullmånen riktigt fin nu ikväll.

Nu sitter jag i soffan efter en riktig hunddag. Dags att gå ut och mata huskisarna. Har nyss delat några block (nu helt djupfrysta) och det krävs lite yxskicklighet men känns bra att kunna dela dem lite mer fritt än de stansade som fanns tidigare. Så här ser de nya blocken från Pondus ut (klyvt en gång). Jag delar vart 10kg-block i 6 delar för att få lagoma portionsbitar till gänget där ute.

För ett par dagar sen fick jag lite frågor kring mat och rutiner med flera hundar, så det passar väl bra att försöka svara på en gång. Giela och Noomi äter inomhus och det fungerar väl som hos de flesta hundägare. De äter inte i någon speciell ordning men jag måste alltid passa Gielas mat lite för Noomi är glupsk och ruskigt snabb.

Hundarna där ute äter Pondus färskfoder och så lite torrfoder. Jag tinar färskfodret här inne i en rostfri hink (har två som jag byter mellan) och häller på ett par liter ljummet (svalt men inte kallt) vatten och så lite torrfoder, innan jag går ut för att mata. Att bära skålar in och ut blir ju väldigt snabbt opraktiskt så istället blandas maten i en hink och fördelas i skålarna där ute. Jag brukar ställa ut alla skålar på ett av kojtaken och så fördela innehållet i hinken. Av en slump så har det blivit några olika märken/storlekar av skålar, men det är också bra för då är det enklare att minnas vem som ska ha vad och hur mycket. Speciellt om det är nån som ska ha medicin eller så.

Mina hundar äter inte i nån speciell ordning. När jag häller upp mat i skålarna står de alla runtomkring och väntar, men de vet att de inte får röra skålarna förrän jag säger deras namn. Oftast ger jag först mat till de som är tystast och lugnast, dvs. det kan vara vem som helst utom Rotax eller Nalle oftast… Rotax har väldigt svårt att inte prata så han blir oftast sist. Skål på marken och hundens namn betyder att den hunden får börja äta, och alla är faktiskt duktiga på att respektera varandras mat. Jag ställer inte heller skålarna på speciella platser utan varierar och ställer dem gärna ganska nära varandra, kanske en meter mellan, för att hundarna ska vara vana att äta med andra kring sig och inte överreagera om nån annan råkar komma nära.

Att stoppa huvudet i en upptagen skål är INTE okej hos oss men däremot är det fritt fram att tvätta ur skålar som de andra lämnat, så det brukar sluta med att alla går runt och tvättar skålarna tillsammans.

Kaela är väldigt glupsk och när hon ätit sin mat så kan hon försöka stjäla sånt som trillat ur de andra skålarna medan de andra äter, men värre än så brukar det inte vara… och jag påminner henne flera gånger i veckan om att det INTE är smart att gå jättenära men det bryr hon sig inte om. Hon sköter det å andra sidan väldigt snyggt och det händer i stort sett aldrig att nån blir arg på henne (morrar eller reagerar med kroppspråk alltså). När alla skålar är tomma och ”diskade” så packar vi ihop och delar upp hundarna i sina egna hundgårdar igen. Precis sådär ska vi ju göra nu…! =)

 

 

 

Månskenstur

Inte ett moln på himlen och dagens sista ljus höll precis på att försvinna vid horisonten medan jag selade ut hundarna. Härliga förutsättningar! Nu börjar det vara så illa att var slädtur kan vara den sista här hemifrån, så vi försöker krama ur så mycket härlighet som möjligt.


Ivriga kompisar

En bit efter att jag tagit denna bild så fick jag plötsligt ducka tvärt för något mörkt som kom flygande genom luften. Där finns inga träd och brukar aldrig finnas fåglar så först förstod jag inte vad det var… men sen kom jag på att det måste ha varit Rotax socke som sprättade iväg så snyggt! Rotax fick på en ny socke och så gjorde jag en mental anteckning för att inte glömma att plocka upp socken på vägen hem.

Vi körde en ny sträckning och spåren var förvånansvärt hårda och fina trots att det regnat idag och varit varmt. När vi sen kom upp på myren igen så skuttade Silva till i farten och visade med nosen att hon hittat nåt, och där låg ju Rotax socke så jag hann precis bromsa nog snabbt för att släpsnöret skulle räcka ända dit bak… Hade det inte varit för Silvas duktiga nos så hade jag helt klart missat den. Kloka lilla bus!

Månen var precis sådär magiskt som den kan vara och ikväll kände jag att jag funnit frid. Om vintern tänker vara över nu så får det väl vara så eländigt. Kvällens tur kan jag leva länge på och om vi inte kan köra mer efter helgen så fick vi i alla fall lite magi till slut. Ingen tjock snö på träden, fult och smutsigt på spåren av barr och kvistar som blåst ner, men månskenet var magiskt och det räcker långt. I år har jag fått sänka min standard för ”magisk tur” flera snäpp.

Nu väntar en god natts sömn. Imorgon är det skidtävling på jobbet men jag funderar på att smuggla med en hund eller två för att få lite draghjälp och kunna ”slå två flugor på smällen” så att säga. Jag är anmäld till 5km öppet spår så vi åker ”utom tävlan”. Blir middag med jobbet också, å sen hade vi nån slags plan om att vintertälta i helgen också…och hälsa på en kär gammal vän och hennes familj…verkar bli en fullsmockad och rolig helg!

Att träna lydnad med en envis terrier

När jag fick min första egna hund för lite mer än 20 år sen så var det ju just en Cairn. Jag hade fallit pladask för rasen efter att ha sett en enormt söt vetefärgad Cairn i en bok och ju mer jag läste, desto bättre verkade de passa mig, tuffa, roliga, allround, personliga och väldigt lagom storlek. Jacki och jag gick kurser och lärde oss mycket tillsammans. Jag hade ju alltid varit omgiven av hundar och tränat tricks och sånt med familjens hundar, men att börja träna lydnad mer seriöst var något nytt. Dessutom gjorde jag det med en terrier.

Jag minns att jag läste i böcker och tidningar att ”Rätt använd är Cairnterrierns envisheten en tillgång i lydnadsdressyren”. Jag tyckte det lät helt pantat. Envisheten fanns där, helt klart, och när det inte ville sig så sket det sig rejält just av den anledningen. Det tog faktiskt rätt länge innan jag förstod vad den där meningen betydde. Första tiden kändes envisheten istället som orsaken till att det gick så tungt ibland, men i efterhand förstod jag ju att det var jag som gjorde fel – inte hunden!

Nu är det istället just envisheten som är en av de saker jag älskar mest med Cairn. De är envisa som tusan och de ger inte upp. Ser man bara till att hunden har kul och att den vill samma sak som en själv, då har man en tuff liten kompis som aldrig slutar försöka med sin uppgift. Allt handlar bara om att hitta rätt belöningar och motivation och göra rätt i träningen, hitta de rätta knapparna helt enkelt.

Under kvällens lydnadspass körde vi lite varianter av apportering, bland annat med hopp över hinder, och det är mest för att hon skulle få prova att hoppa med något i munnen bara. Ibland blev det förstås lite fel och det är ju inte alls hela världen, men just denna gång kom verkligen Cairnens envishet fram. Höj ljudet så får ni höra en terrier som blir lite förbannad när det inte går som hon tänkt sig och jag bråkar lite med henne och inte belönar när hon springer runt hindret på vägen tillbaka till mig…


Vi tog även fram metallapporten för att bekanta oss lite mer med den.

Slutligen körde vi lite positionsträning i fria följet och så lite platsliggning med störningar på slutet. Börjar kännas som att poletten trillat ner och nu kan vi främst börja utöka tiden och försvåra störningarna. Tiden är ju egentligen det viktigaste, att kunna ligga nog länge fastän inget händer, men jag tränar gärna med mycket störningar också för att göra det ännu tydligare vad uppgiften är och göra det svårare att ligga kvar, dvs. mer medveten träning på att det är just ”ligga kvar” som krävs. För att hjälpa henne upprepar jag gärna kommandot regelbundet och belönar ofta. Tid och impulskontroll tränar vi aldrig samtidigt än så länge.

Nu ska jag byta om till slädkläder och dra ut på en tur i månljuset. Den stora fina månen som snart är full. Pannlampan är nyladdad men det kommer nog inte att behövas. Kameran ska i alla fall få följa med ut. Noomi och Giela blir kvar här hemma. Noomi ligger framför kaminen och pressar i enorm hetta men verkar inte vilja flytta sig… =)

Än är slaget inte förlorat

image

Vår gräsmatta börjar titta fram på södersidan och i hemlighet planerar jag agilitybanan som ska sättas upp där i sommar.

Nu blir det lite lydnadsträning i källaren med Noomi och så en slädtur efter det. Så länge det finns spår så fortsätter vi köra även om läget är smått katastrofalt. Jag tittar efter vettiga spårmarker också där snön tinat bort. Inte för att jag vill utan för att ha något att trösta mig med.

:/

Månskensmys + ”matte hugger tag i selen och det är kul”-träning

Igår efter jobbet fick Giela och Noomi en promenad genom byn och snabba vindar svepte lätta moln över himlen som ömsom visade och ömsom dolde den stora månen. När vi kom hem från promenaden klädde jag mig direkt för slädtur och hoppades innerligt att månen skulle göra oss sällskap mer än bara korta stunder. Pannlampan visade sig snabbt bli trött så månen var inte bara vacker utan även en välkommen kompis när den dök upp. Vi körde en halvlång runda och hundarna var pigga, spåret förvånansvärt hårda och månen riktigt vacker.


Snabba spökhundar

Fjärrutlösaren och stativet visade sig ju dessutom vara riktigt roligt att fota med i månljus eftersom man slipper skakningar som annars lätt blir. Vi hann inte experimentera så mycket och allt gick lite hastigt, men här finns helt klart potential! Rotax fick socke på baktassen igen för trampdynan har ett sår som såg lite ömt ut. Inga renar i sikte men helt klart renlukt på några ställen. Det märktes tydligt skillnad från hur spåren såg ut bara i söndags, dvs. för två dygn sen, och nya stenar och stubbar stack upp här och var. Stora bitar av skoterspåret kan inte vara mer än nån enstaka centimeter nu… =( Det verkar inte bättre än att slädsäsongen i Boden (nära stan dvs.) tar slut redan i mitten av mars… =(

Ikväll har huskisarna fått vila. Efter en snabb middag gick jag runt träsket med Giela och Noomi. Härligt att kunna gå nästan två timmar innan mörkret var över oss, och då var vi i stort sett hemma igen. Våren har vissa bra saker med sig faktiskt…

Noomi fick lite träning på ”roligt när matte tar tag i selen”. Hon vill ju ibland inte bli fasttagen, och det i sig är ju sånt som en del hundar kan utveckla, men Noomi har nog varit lite extra känslig eftersom hon reagerat på det trots att jag brukar vara noga på att jobba med det med alla nya hundar. Hon är absolut inte rädd eller försiktig, utan har liksom bara fullt upp med sina egna äventyr och vill inte alltid bli fasttagen i de lägena.

Träningen är väldig enkel men effektiv. Jag kallar in Noomi som vanligt under promenaden, när hon kommer fram till mig så hugger jag tag i selen, precis som att jag sträcker mig snabbt efter henne för att ta fast henne, dvs. precis en sån rörelse som hon ibland reagerar på, håller i selen i 1-2 sekunder och så blir det direkt beröm och godis innan hon får springa vidare. På så sätt blir ju ”matte hugger tag i selen” rätt snabbt något positivt laddat som är en naturlig del i att bli inkallad och dessutom något som alltid ger belöning! Lite fingertoppskänsla för vilken nivå man ska lägga det på krävs, för det ska ju bli ROLIGT och kännas TRYGGT för hunden.

Grunden bör vara en bra och snabb inkallning som upplevs väldigt positiv av hunden. Är hunden tveksam till att komma tycker jag inte man ska införa detta utan träna separat. Man vill ju inte riskera att inkallningen blir tråkigare för att man inför något som först kan upplevas som lite konstigt. Det ska skapas förväntan på ”matte hugger tag i selen” helt enkelt men det  tar ju en liten stund innan man ser att hunden ser det som något BRA! Man kan börja med kan man träna inomhus med att bara ta tag i sele/halsband och sen belöna efter 1-2 sekunder och upprepa flera gånger om man inte vill blanda in inkallningen direkt.

Huskisarna ligger ute och tuggar ben nu. Mumsig middag! I höstas när jag fick en massa ben av en kompis så delade jag upp benen i lagoma portionsförpackningar för hela gänger, och fryste in ”flockportioner” i vanliga matkassar och liknande. Supersmidigt att inte ha problem med ben och kött som fryser ihop eller behöva styckefrysa. Jag tar bara upp en påse och då finns det ben till alla i lagoma storlekar där när den tinat så att de går att dela på. Sen får hundarna olika ben beroende på hur de tuggar och hanterar ben. Vissa kan äta det mesta, andra får bara sånt som inte riskerar att splittra sig eftersom de ”sväljer allt”. Vissa ben får de äta helt och hållet och andra plockar jag bort när de ätit upp vissa delar.

Nu känner jag mig rik

Att ha massvis med torr kluven ved eller torr halm gör alltid att jag känner mig rik. Samma sak med hundmat. Nu är äntligen Pondus igång igen och jag har 140+ kg färskfoder i frysen och nästan 80kg torrfoder bredvid. En känsla jag saknat. Gissningsvis ca 2 månader mat till alla mina hjärtan.

image

image

Nu väntar en skön natts sömn efter en mysig hemmatjejkväll inne i Boden med några underbara vänner. Inga hundar med, och det är nog första gången på de snart tio år vi umgåtts, men himla trevligt ändå.

Ännu en solig dag + min ”nya” Kaela!

Jag kunde nästan inte tro att det var sant, men hundarna och jag fick ett par fina timmar på hyfsat körbara spår i SOL idag! Underbart! Noomi och Giela fick stanna hemma och så körde vi och myste och struntade i att kolla på klockan eller tänka på annat än här och nu. Härligt! Canon 7Dn och fjärrutlösaren fick följa med och i det varma vädret passade det bra att hundarna fick micropausa medan jag ställde iordning kameran.

Spetsade öron – renvittring måntro? Några renar såg vi inte alls idag, men vittring hade vi ett par gånger.  ”Spökrenarna” fortsätter att gäcka oss!

Lederna var hyfsat fina att köra, men sen hamnade vi på ett litet spår som snart gick upp i rök, och där fick hundarna kämpa lite när de pulsade i den mjuka snön. Mintu och Kaela höll hela tiden fokus framåt, de visste ju förstås vart vi skulle och försökte bara hitta bästa möjliga spår.

Kaela har för övrigt utvecklats enormt denna vinter. Två stora saker är skillnaden. För det första är hon inte alls lika ”vanestyrd” längre utan kan välja spår lite mer fritt. För det andra så lyssnar hon mycket bättre och fastnar in längre i ”jag trodde att jag hörde vänster så då kan jag bara tänka vänster närmaste 10 minuterna även om matte försöker säga höger”. Ibland svänger hon nu snabbare än Mintu och helt på egen tass, och på såna ställen där hon tidigare var väldigt styrd av ”vanans makt” tänker hon nu fritt.

Det enda jag kan tro är att hon kan tänka ”bättre” för att hennes rygg och nacke inte längre gör ont. Smärtan som funnits där har säkert legat och blockerat på något vis. Hon är ju snart 6 år så det är knappast så att träning eller mognad att göra. Det är i alla fall jättekul att se henne blomma ut mentalt och ”envisheten” är nästan bortblåst.

När jag tänker efter så var ju även Gakkon väldigt envis i led ibland. Hon var ju enormt envis dygnet runt, som en del i sin personlighet, men i efterhand kan man ju undra om delar av hennes envishet när hon jobbade hade med hennes ryggsmärta att göra? Hon hade ju säkert ont i ryggen långt innan vi själva märkte det. Å andra sidan kändes Gakkons envishet mer målinriktad – ”JAG VILL DITÅT” – medan Kaela har känts mer som att hon fastnat i en tanke och bara inte kunnat släppa den liksom.


Mintu och Kaela


Silva och Rotax

Sista biten hem fick Rossi åka släde. Hon såg lite trött och seg ut och jag gissar att det är skendräktighet som påverkar henne. Hon såg i alla fall väldigt nöjd ut i släden och satt där så fint. Det mysiga med att ha en hund i släden är ju att man kan gosa lite medan man kör också!

Sockersnön skavde lite på Rotax trampdynor så han fick på sig två sockar längs vägen. Första sockarna vi använder denna säsong? Allt har verkligen varit lite konstigt. När vi kom hem efter ett par timmar var hundarna så himla nöjda och glada och gosiga, och medan jag packade undan så gick Rotax in i en koja och somnade, med sele och sockar på sig. =)


Trött kille

Jag fick väcka honom för att ta av selen, halsbandet och sockarna. När han väl vaknat igen ville han förstås gärna gosa. Alla mina hundar älskar att gosa och kramas och mysa, och Rotax är inget undantag!


Kaela, Nalle och Mintu – sambos!

När jag plockade undan utrustningen skar jag mig på en bit vajer som sitter just bakom ledarhundarna. Ett par små trådar hade lossnat och pekade ut! Jag är jättenoga med att inte ha vassa grejor där hundarna bor eller i dragutrustningen, så denna byter vi ut direkt. Som tur var har jag en extra från höstlinorna. Den är knappast försvagad så att den riskerar att gå av, men vassar grejor som sticker ut ska man inte ha nära hundarna. Linor, speciellt mittlinan, ska man vara riktigt noga med och hellre byte en gång för mycket än en gång för lite.

Efter slädturen fick Giela och Noomi en långpromenad i flexi och förutom att äta lite hästbajs och titta på passerande hästar och hundar skuttade de runt i snön och mådde gott. Efter att ha stått i supervarma slädskorna några timmar kändes Lundhagskängorna riktigt lätta och nätta. =)

Nu lägger vi vinterns första dubbelsoliga helg bakom oss och laddar för en ny arbetsvecka. Hundarnas matfrys står nu på avfrostning för imorgon kommer jag äntligen hem med 130kg Pondus färskfoder och 60kg Tello torrfoder. Äntligen är Pondus igång med sin fodertillverkning igen! Att främst bara ge torrfoder och köra nu i vinter har ju fungerat, men det känns som att hundarna är snäppet segare än vanligt på nåt vis. Nu har det ju råkat sammanfalla med en rätt katastrofal vintersäsong, men nästa år hoppas vi ha både rejäl vinter och pigga hundar med rätt käk!

 

Efter regn kommer solsken

För att backa tiden lite så blev det laserbehandlingar i Råneå i fredags som vanligt, men Annelie på snowdogs hade en jäktig kväll så vi bestämde oss för att prova ut selar till Rotax och Nalle vid ett senare tillfälle. Däremot ordnade Kaela lite kaos när vi var i Råneå. Hon måste ha blivit tvärdålig i magen för när vi kom in så satte hon sig och bajsade framför disken! Det är ju inget hon gör inomhus normalt sett, stackars lilla Koalan!

Igår hade jag inga stora planer alls. Smhi hade lovar regn halva lördagen och en massa plusgrader så jag trodde nog inte ens att det skulle gå att köra. Så himla galet att det ska vara så redan nu i början av mars!

Vaknade 06.45 och när jag tittade ut var det sol från en klarblå himmel som mötte mig! Skyndade ut för att mata hundarna och insåg rätt snabbt att det kanske faktiskt skulle gå att åka ut, för under natten hade spåren nästa frusit trots minimalt med minusgrader. Vi slängde ut en snabb förfrågan och fick napp från vår lydnadsträningskompis Linnea som ville ut och skida och grilla lite. Kul! Sambon var tyvärr tvungen att jobba… =/

När jag selade ut hundarna råkade Nalle hoppa upp med tassarna och köra in ena tassen rakt in i mitt högre öga! Skitskumt! Ingen av mina hundar brukar ju hoppa ända upp i ansiktet på det sättet, men här träffade han rätt på en gång. Konstigt nog gjorde det inte speciellt ont. Det räckte att blunda ett bra tag så kändes det bättre, trots att hela tassen verkade ha gnidits runt innanför ögonlocket.

Släden blev alltså rejält fullpackad med ved, fika, liggunderlag, hö till hundarna och lite tuggrejor till dem. Man hade behövt en Harry Potter-version med oändligt med utrymme!


Giela och Noomi börjar vara vana slädåkare nu – Noomi är alltid superivrig!

Solen var faktiskt framme och visst var det varmt, men spåren var ändå farbara. Inne i skogen ser man däremot att det töat väldigt mycket på många ställen. En del av södersluttningarna är snart bara. I spåret börjar det sticka upp lite stenar och stubbar. Ja vi ligger liksom en månad i förtid vädermässigt sett!

Linnea anslöt längs vägen och så slog vi läger längst bort på en stor myr och där var det nog kring en halvmeter snö! Fortfarande soligt! Ögonen var inte vana och det bländade ju! Väldigt länge sen vi lyckades vara lediga i soligt väder senast!

Hundarna fick hö att ligga på och älghudsbitar att tugga på. De såg ut att njuta av solen de med och låg mest och kisade. Linnea å jag fikade och surrade, härligt med en riktig vårvinterdag till slut!

Sambon behövde inte jobba så länge så när Linnea var tvungen att åka hem kom Lars på sin skoter. Perfekt! När Linnea skidade iväg så tyckte Noomi att hon ville följa med ut på äventyr, inte bara en utan två gånger! Lars fick ta skotern och hämta henne till slut för öronen var tydligen fulla av bomull…. *hrmf*


Eyes on the target!

Noomi lyckades för övrigt stjäla sista fyra bitarna av min falukorv men jag hann få fast henne och gräva ut dem från hennes mun/hals… snabb liten tjuv! Jag fick tillbaka allt, MEN den kändes inte riktigt så kul att grilla halväten och slemmig korv så nån sista grillad korv fick jag inte… =/


Giela grävde en grop snett bakom släden och sov så gott. =)

Ögat ja, när vi tog en bild så fick jag ju själv se hur det såg ut! Fortfarande inte ont utan bara aningen ömt kanske, men rött! Så går det när man stoppar in en Nalletass i ögat!


Dags att åka hem igen!

På väg hem mötte vi en skoter med en hund i flexikoppel bredvid. Då gick det sådär inte riktigt halvbra. Föret var så pass mjukt att jag inte vågade ankra och gå fram riktigt, så jag försökte vinka till sambon eftersom vi ändå var två, men vi missförstod varandra och istället körde skotern med älghunden förbi. Spannet vek ut åt sidan men nådde aldrig fram till hunden, dock stod de som ett U över spåret när han kommit förbi… hmm… inte riktigt snyggt…

Det hade blivit mjukare under dagen och spåren täcktes av 4-5cm sockersnö på vägen hem. Sen kom vi till skoterbron nära byn och den var nästan naken. Den har inte varit helt täckt av snö och fri från hål på hela vintern! Nu får man verkligen smyga över den…

Mintu är ju lite långsammare än de andra även i vissa tempobyten och nu när han och Kaela går utan nacklina råkar han ibland trampa över draglinan. Lillkillen är dock duktig på att trassla ut sig själv. För Kaelas nacke är det nog ändå skönt att inte ha nån belastning på halsen.

Det kändes i alla fall skönt att få sitta och elda ute i solen, i alla fall en gång denna säsong, och dessutom med hela familjen! På vägen hem hade ån töat lite till men det var ändå inga bekymmer att köra.


Lite mys i kojorna efter avslutat arbete.

Nu verkar det faktiskt vara lite soligt även idag (söndag) och spåret har blivit hårdare under natten trots att det knappast varit minusgrader. Otrooligt! I övrigt ser det ut att mest vara plusgrader dygnet runt framöver… kan det vara så jäkla illa att säsongen tar slut redan i mitten av mars i år? Nånstans har jag i alla fall rent mentalt börjat planera lite inför sommarens aktiviteter, börjat tänka lite på hur Noomis agilityträning ska förberedas och så börjar vi snart titta efter passande spårmarker till huskisarna. Galet.

 

 

 

 

 

 

 

 

Saker faller på plats

Idag har många bitar fallit på plats. Jag har äntligen ÄNTLIGEN fått betalt för bilen jag sålde för snart en månad sen. Pengarna i sig är det ingen panik med, MEN det känns jävligt att äga en bil som nån annan har hand om, även om den är avställd. Nu kan jag äntligen skicka in ägarbytespapper och göra klart.

Min snälla granne berättade att hans tryckerifirma har min logga i rätt filtyp så nu kommer den snart upp på nya bilen, jag har stämt träff med Annelie på Snowdogs ikväll för att prova ut nya selar till Nalle och Rotax och så har jag fått byta bort den dåliga Orbiloc-lampan som jag köpte för flera veckor sen. Små vardagliga ting som faller på plats och bådar för en riktigt bra helg! Nu önskar jag bara att pannlampan som jag beställt för säkert en månad sen kommer snart… Blev mycket beställande/köpande/säljande för nån månad sen och flera av sakerna har strulat lite på nåt vis och dragit ut på tiden.

Tyvärr utlovas regn ikväll och inatt och plusgrader hela helgen typ… men jag tror att jag å hundarna ska ut och slaska på ren envishet bara för att det är mars och helg. Det kommer gå tungt och det kommer vara blött men alternativet verkar vara att sitta hemma och se säsongen regna och töa bort helt… Har inte blivit många timmars körning i sol sen årsskiftet. =(

Jag brukar inte påverkas direkt av vädret men nu känns det faktiskt rätt trist och tungt. Det här som ska vara ”vår tid” är bara slask och varmgrader och regn. Säsongen som vi laddar för och förbereder oss för i flera månader blev liksom bara pannkaka i år… BLÄ helt enkelt! Jag hade hoppats få ta fina bilder med min nya kamera (7Dn jag köpte i somras) med gnistrande snö, sol och ivriga hundar… istället får jag bara ivriga hund och grådaskig väder och nakna träd… =(

Dags att hämta upp hundarna för att åka mot Råneå och Hundhälsan och sen Snowdogs i Sundom i alla fall, det känns alltid roligt! Tjingeling!

Tokigheternas kväll

Vädret fortsätter att vara eländigt. Kring noll har det varit i en månad nu och det ska fortsätta en vecka till. Har aldrig varit så kallt som -10 grader under hela februari om jag minns rätt, kanske nån enstaka natt med -7, annars +/- 3 grader typ. Blä! Vattenpölar på tomten och slask på vägarna! Vi ska egentligen inte klaga, vi har kunnat köra nästan hela vintern och kan köra ett tag till, men vissa isar verkar ha blivit riktigt blöta och även osäkra, så våra körvägar känns nu lite begränsade. Lilla ån ser i alla fall helt OK ut än så länge så den kan vi använda – alltså dags för slädtur igen!


Noomi – Queen of the hundgård!

Blött på ån men inte värre än att vi kunde köra vid sidan av så vi ska inte alls klaga. Alla hundar var pigga och sugna och nog var det skönt att hinna ut i ljuset trots att jag jobbar hela dagen. Det blir ljusare hela tiden!


Ivrig Noomi

Giela och Noomi sprang stor del av turen. Vi körde nog ca 16km vilket kändes lagomt som kvällstur. Skogen var full av färska renspår, renbajs, nygrävda gropar, men renarna själva lyste med sin frånvaro. Riktiga sneaky-renar! Giela fick springa i flexit för hon var lite tantvimsig och hade väldigt bråttom i spåret, även innan vi började se renspår.

När det började vankas renar så fick även Noomi åka släde, men renarna kom ju aldrig. Bara spår och bajs. Jag spanade med pannlampan åt alla håll för Giela skrek sitt ”renar är nära”-skrik ett par gånger och då brukar det finnas något i närheten.


Visst är Gielas skugga söt! =)

När vi nästan var hemma fick hundarna plötsligt bråttom och där var renarna! Jag såg ögonen blänka längst bort på ett hygge och Noomi skuttade en bit fram och var nyfiken men eftersom vi stod kvar (jag och sju skrikande huskies) så vågade hon inte långt. Däremot hade hon svåååårt att lyssna på inkallningen med de spännande renarna nånstans framför. Hon höll sig kring ledarhundarna men hade inte tid att komma bak till mig, trots att vi tränat extra på att det är positivt och ger belöning,  och inte bara betyder att man blir fast i släden igen.

Till slut fick jag ner henne i släden och vi kunde fortsätta. Renarna hade följt vårt spår i några hundra meter och hundarna fick bråttom bråttom. Renarna var ju redan långt borta, men spåren var roliga och Noomi skällde och skrek i släden. ”Spring fortare kompisar – fortare!”

När vi kom hem vände vi inte in mot hundgårdarna utan körde runt huset istället. Hundarna vet vad det betyder – alla får komma in! De samlas snabbt på bron och väntar vid dörren med extra glada svansar.

Sen hände allt tokigt på en gång. Här tänkte jag ta en bild på hundspannet som var på väg in, men samtidigt så slank Noomi ut (som även fastnade på bild). Hon rusade bak till hundgårdarna och ett stort märgben som hon spanat in tidigare. Samtidigt skyndade jag mig att lasta in alla huskies i huset och stänga dörren. Sen hämtade jag ett annat ben och lyckades övertyga Noomi om att ett byte var en vinst även för henne. En mallig terrier som stulit en skatt kan ju annars orsaka visst huvudbry på öppna ytor…

Efter kanske 3 minuter kom Noomi och jag in igen och då hände nästa tokiga grej – i hundrummet hittade jag Silva med en stor bit kött som hon tuggade frenetiskt på! Plastpåsen runt var märkt ”älgskalv revben” och jag tänkte först att sambon tagit upp köttet för tining, men det luktade ju…bläää! Ruttet typ! Som tur var hade ingen annan blandat sig i hennes skatt utan de andra sex tittade bara nyfiket.

Först fattade jag ingenting, men Silva fick tillbaka köttet för människomat var det inte längre. Sen slog det mig att jag tappat lite frysvaror när jag packat i frysskåpet (som står i det rummet) i söndags. Några saker ramlade på golvet så jag fick plocka upp dem. Denna köttbit måste ju ha glidit in under skåpet eller nåt sånt men varken Giela eller Noomi hade hittat den. Å andra sidan är jag inte förvånad, Silva är alltid i framkant när det gäller nya upptäckter.


Blä för mig – mums för Silva!

Hela gänget fick tuggben och så klämde vi in lite kloklippning för samtliga jyckar. Vips så var kvällen slut och det var dags att sova för hela familjen, men vi hann i alla fall med båda roligheter, tokigheter och nyttigheter! Imorgon kväll blir det promenad på stan med Veronica och Flinga efter att de varit borta på semester. Vi har massvis med prat att ta igen så det blir nog en härlig sväng!