Månskenstur

Inte ett moln på himlen och dagens sista ljus höll precis på att försvinna vid horisonten medan jag selade ut hundarna. Härliga förutsättningar! Nu börjar det vara så illa att var slädtur kan vara den sista här hemifrån, så vi försöker krama ur så mycket härlighet som möjligt.


Ivriga kompisar

En bit efter att jag tagit denna bild så fick jag plötsligt ducka tvärt för något mörkt som kom flygande genom luften. Där finns inga träd och brukar aldrig finnas fåglar så först förstod jag inte vad det var… men sen kom jag på att det måste ha varit Rotax socke som sprättade iväg så snyggt! Rotax fick på en ny socke och så gjorde jag en mental anteckning för att inte glömma att plocka upp socken på vägen hem.

Vi körde en ny sträckning och spåren var förvånansvärt hårda och fina trots att det regnat idag och varit varmt. När vi sen kom upp på myren igen så skuttade Silva till i farten och visade med nosen att hon hittat nåt, och där låg ju Rotax socke så jag hann precis bromsa nog snabbt för att släpsnöret skulle räcka ända dit bak… Hade det inte varit för Silvas duktiga nos så hade jag helt klart missat den. Kloka lilla bus!

Månen var precis sådär magiskt som den kan vara och ikväll kände jag att jag funnit frid. Om vintern tänker vara över nu så får det väl vara så eländigt. Kvällens tur kan jag leva länge på och om vi inte kan köra mer efter helgen så fick vi i alla fall lite magi till slut. Ingen tjock snö på träden, fult och smutsigt på spåren av barr och kvistar som blåst ner, men månskenet var magiskt och det räcker långt. I år har jag fått sänka min standard för ”magisk tur” flera snäpp.

Nu väntar en god natts sömn. Imorgon är det skidtävling på jobbet men jag funderar på att smuggla med en hund eller två för att få lite draghjälp och kunna ”slå två flugor på smällen” så att säga. Jag är anmäld till 5km öppet spår så vi åker ”utom tävlan”. Blir middag med jobbet också, å sen hade vi nån slags plan om att vintertälta i helgen också…och hälsa på en kär gammal vän och hennes familj…verkar bli en fullsmockad och rolig helg!

Att träna lydnad med en envis terrier

När jag fick min första egna hund för lite mer än 20 år sen så var det ju just en Cairn. Jag hade fallit pladask för rasen efter att ha sett en enormt söt vetefärgad Cairn i en bok och ju mer jag läste, desto bättre verkade de passa mig, tuffa, roliga, allround, personliga och väldigt lagom storlek. Jacki och jag gick kurser och lärde oss mycket tillsammans. Jag hade ju alltid varit omgiven av hundar och tränat tricks och sånt med familjens hundar, men att börja träna lydnad mer seriöst var något nytt. Dessutom gjorde jag det med en terrier.

Jag minns att jag läste i böcker och tidningar att ”Rätt använd är Cairnterrierns envisheten en tillgång i lydnadsdressyren”. Jag tyckte det lät helt pantat. Envisheten fanns där, helt klart, och när det inte ville sig så sket det sig rejält just av den anledningen. Det tog faktiskt rätt länge innan jag förstod vad den där meningen betydde. Första tiden kändes envisheten istället som orsaken till att det gick så tungt ibland, men i efterhand förstod jag ju att det var jag som gjorde fel – inte hunden!

Nu är det istället just envisheten som är en av de saker jag älskar mest med Cairn. De är envisa som tusan och de ger inte upp. Ser man bara till att hunden har kul och att den vill samma sak som en själv, då har man en tuff liten kompis som aldrig slutar försöka med sin uppgift. Allt handlar bara om att hitta rätt belöningar och motivation och göra rätt i träningen, hitta de rätta knapparna helt enkelt.

Under kvällens lydnadspass körde vi lite varianter av apportering, bland annat med hopp över hinder, och det är mest för att hon skulle få prova att hoppa med något i munnen bara. Ibland blev det förstås lite fel och det är ju inte alls hela världen, men just denna gång kom verkligen Cairnens envishet fram. Höj ljudet så får ni höra en terrier som blir lite förbannad när det inte går som hon tänkt sig och jag bråkar lite med henne och inte belönar när hon springer runt hindret på vägen tillbaka till mig…


Vi tog även fram metallapporten för att bekanta oss lite mer med den.

Slutligen körde vi lite positionsträning i fria följet och så lite platsliggning med störningar på slutet. Börjar kännas som att poletten trillat ner och nu kan vi främst börja utöka tiden och försvåra störningarna. Tiden är ju egentligen det viktigaste, att kunna ligga nog länge fastän inget händer, men jag tränar gärna med mycket störningar också för att göra det ännu tydligare vad uppgiften är och göra det svårare att ligga kvar, dvs. mer medveten träning på att det är just ”ligga kvar” som krävs. För att hjälpa henne upprepar jag gärna kommandot regelbundet och belönar ofta. Tid och impulskontroll tränar vi aldrig samtidigt än så länge.

Nu ska jag byta om till slädkläder och dra ut på en tur i månljuset. Den stora fina månen som snart är full. Pannlampan är nyladdad men det kommer nog inte att behövas. Kameran ska i alla fall få följa med ut. Noomi och Giela blir kvar här hemma. Noomi ligger framför kaminen och pressar i enorm hetta men verkar inte vilja flytta sig… =)

Än är slaget inte förlorat

image

Vår gräsmatta börjar titta fram på södersidan och i hemlighet planerar jag agilitybanan som ska sättas upp där i sommar.

Nu blir det lite lydnadsträning i källaren med Noomi och så en slädtur efter det. Så länge det finns spår så fortsätter vi köra även om läget är smått katastrofalt. Jag tittar efter vettiga spårmarker också där snön tinat bort. Inte för att jag vill utan för att ha något att trösta mig med.

:/