Månskensmys + ”matte hugger tag i selen och det är kul”-träning

Igår efter jobbet fick Giela och Noomi en promenad genom byn och snabba vindar svepte lätta moln över himlen som ömsom visade och ömsom dolde den stora månen. När vi kom hem från promenaden klädde jag mig direkt för slädtur och hoppades innerligt att månen skulle göra oss sällskap mer än bara korta stunder. Pannlampan visade sig snabbt bli trött så månen var inte bara vacker utan även en välkommen kompis när den dök upp. Vi körde en halvlång runda och hundarna var pigga, spåret förvånansvärt hårda och månen riktigt vacker.


Snabba spökhundar

Fjärrutlösaren och stativet visade sig ju dessutom vara riktigt roligt att fota med i månljus eftersom man slipper skakningar som annars lätt blir. Vi hann inte experimentera så mycket och allt gick lite hastigt, men här finns helt klart potential! Rotax fick socke på baktassen igen för trampdynan har ett sår som såg lite ömt ut. Inga renar i sikte men helt klart renlukt på några ställen. Det märktes tydligt skillnad från hur spåren såg ut bara i söndags, dvs. för två dygn sen, och nya stenar och stubbar stack upp här och var. Stora bitar av skoterspåret kan inte vara mer än nån enstaka centimeter nu… =( Det verkar inte bättre än att slädsäsongen i Boden (nära stan dvs.) tar slut redan i mitten av mars… =(

Ikväll har huskisarna fått vila. Efter en snabb middag gick jag runt träsket med Giela och Noomi. Härligt att kunna gå nästan två timmar innan mörkret var över oss, och då var vi i stort sett hemma igen. Våren har vissa bra saker med sig faktiskt…

Noomi fick lite träning på ”roligt när matte tar tag i selen”. Hon vill ju ibland inte bli fasttagen, och det i sig är ju sånt som en del hundar kan utveckla, men Noomi har nog varit lite extra känslig eftersom hon reagerat på det trots att jag brukar vara noga på att jobba med det med alla nya hundar. Hon är absolut inte rädd eller försiktig, utan har liksom bara fullt upp med sina egna äventyr och vill inte alltid bli fasttagen i de lägena.

Träningen är väldig enkel men effektiv. Jag kallar in Noomi som vanligt under promenaden, när hon kommer fram till mig så hugger jag tag i selen, precis som att jag sträcker mig snabbt efter henne för att ta fast henne, dvs. precis en sån rörelse som hon ibland reagerar på, håller i selen i 1-2 sekunder och så blir det direkt beröm och godis innan hon får springa vidare. På så sätt blir ju ”matte hugger tag i selen” rätt snabbt något positivt laddat som är en naturlig del i att bli inkallad och dessutom något som alltid ger belöning! Lite fingertoppskänsla för vilken nivå man ska lägga det på krävs, för det ska ju bli ROLIGT och kännas TRYGGT för hunden.

Grunden bör vara en bra och snabb inkallning som upplevs väldigt positiv av hunden. Är hunden tveksam till att komma tycker jag inte man ska införa detta utan träna separat. Man vill ju inte riskera att inkallningen blir tråkigare för att man inför något som först kan upplevas som lite konstigt. Det ska skapas förväntan på ”matte hugger tag i selen” helt enkelt men det  tar ju en liten stund innan man ser att hunden ser det som något BRA! Man kan börja med kan man träna inomhus med att bara ta tag i sele/halsband och sen belöna efter 1-2 sekunder och upprepa flera gånger om man inte vill blanda in inkallningen direkt.

Huskisarna ligger ute och tuggar ben nu. Mumsig middag! I höstas när jag fick en massa ben av en kompis så delade jag upp benen i lagoma portionsförpackningar för hela gänger, och fryste in ”flockportioner” i vanliga matkassar och liknande. Supersmidigt att inte ha problem med ben och kött som fryser ihop eller behöva styckefrysa. Jag tar bara upp en påse och då finns det ben till alla i lagoma storlekar där när den tinat så att de går att dela på. Sen får hundarna olika ben beroende på hur de tuggar och hanterar ben. Vissa kan äta det mesta, andra får bara sånt som inte riskerar att splittra sig eftersom de ”sväljer allt”. Vissa ben får de äta helt och hållet och andra plockar jag bort när de ätit upp vissa delar.