3 timmar på släden med lite regn på slutet…

Det är allt lite konstigt nu. Vi har haft temperaturer kring noll eller ett par plusgrader en längre tid. Innan dess hade vi kring tre veckor med -25 till -35… Februari brukar vara en kall och snörik månad, men vi har inte så mycket snö och senast det var kallt eller soligt minns jag knappt.


Dags att köra!

Detta konstiga väder har gjort att hundarna än så länge inte gått några längre turer. Just under 3 mil är det längsta vi kört på hela vintern. Värmen gör sitt och jag vet inte riktigt hur isarna är efter allt konstigt väder som varit. Vi måste nog börjar söka oss lite längre rundor och hoppas på kallare väder helt enkelt. Idag körde vi ungefär 2 mil i värmen, vilket avslutades med lite regn… blä! Systemkamerorna fick vara hemma för att inte bli blöta i onödan.


Slädsäcken har hållit fint men kartfickans plast har torkat/frusit sönder.. =/ Blir nog att ta farväl av den…


Silva hade en massa klet i ena ögat också, blir nog att köpa ögonsalva till lillan. Kunde inte se något skräp men ska titta igen en extra gång först. Ingen av de andra verkar nämligen ha problem.


Nalle kliver i selen

Lite fint har det ändå blivit i skogen av sista snön som kommit. Blötsnö på spåren men ingen vass skare i alla fall… ja man får koncentrera sig på det positiva helt enkelt!

Bajsstopp och två punkteringar…?! I det varma vädret gillar hundarna att svalka sig i snön när man stannar. Nyaste skoterspåren går några meter till vänster, men hundarna valde att springa på de gamla spåren som snöat över helt. ”Här brukar vi faktiskt alltid springa så då gör vi det även idag!”

Ett ensamt rådjur fick vi se på avstånd och vips drog hundarna på en växel till och spetsade öronen. Sen kom vi fram till en liten bäck med en smal bro över, och vattnet var alldeles flytande och fint. Såg inte alls så kallt ut.

Sen kom vi till den stora backen, backen som är lång och rätt brant och alldeles rak, och sen när man kommit upp så vinklar den bara svagt till höger och sen är det lika mycket och lika rak backe kvar, så bad jag en liten bön om renar eller NÅT kul i alla fall. Hundarna var lite sega i värmen och den där backen är bara så himla trist och tung.

Döm om min förvåning när hundarna blev lite vilda längst nere vid backens fot, och ja såg både renspår och renbajs. Vips satte vi av och tog hela backen i ett enda svep för renarna hade gått precis hela vägen upp. Normalt sett blir det alltid nån liten micropaus för att ladda om, men nu räckte det med att jag sparkade lite ibland för att hjälpa till. Vi gjorde det på ”ren motivation” kan man säga… Tack små renar! Så himla praktiskt att ni gått just där!


Längst ner i första delen av backen

En kort stund efter detta kastade sig Kaela tvärt ner just i kanten på skoterspåret och Silva kastade sig ner supersnabbt på samma ställe, medan resten av spannet och släden fortsatte. Jag såg snabbt att Silva hittat nåt, och det verkade vara en sork som hon fångat! *tugg tugg tugg svälj* Jag såg bara en liten svans i hennes mun för den var snabbt nere i hennes mage, men jag blev allt lite imponerad av att hon lyckades jaga sorkar under snön samtidigt som hon drog släde! Silva har ju alltid varit dukig på att ”multitaska” å andra sidan.

Lysena från vår lilla hemby! När vi kom hem hade vi varit ute på spåren i nästan tre timmar. Ingen vidare fart alltså, men hundarna traskade på och så länge de jobbat på och har roligt så bryr jag mig inte om farten. Ett rejält fyspass blev det i alla fall med tung nysnö utan spår bitvis. De slitna belagen på släden knorrade lite mot blötsnön.


Rotax

Nu har Giela och Noomi fått en timmes promenad här i byn, och snart ska vi nog prova att inviga lydnadsbanan i källaren. =) Det här har helt enkelt varit en riktigt bra helg med mycket tid åt roliga grejor… =) Gott om energi att ta med sig till en ny arbetsvecka!

Bildbomb med ny utrustning!

Igår fick jag äntligen chans att prova min nya kamerautrustning, en trådlös fjättutlösare till min Canon EOS7D, av modell ”Pixel TW-282/N3. Jag beställde den via Ebay från HongKong eller liknande, och fick betala kring 500kr inklusive frakt. Tidigare i veckan testade jag den ju i mörker – men på helgerna hinner vi ju vara ute i dagsljus och det är förstås sånt man vill ha!

Fjärren ger möjlighet att sätta systemkameran på stativ framför spannet, och sen trycka av bilder via fjärrkontroller när man kör förbi spannet. Kameran i sig klarar ju att dra iväg väldigt många bilder i snabb följd, men med fjärren verkar dessa bildserier tas tre bilder åt gången och mellan det pausar den en halv sekund eller nåt sånt. Vet inte om det är en begränsning eller om jag missat nån knapp… men bilder blir det ju i alla fall! Vädret var rätt trist – men ändå – visst blev bilderna rätt härliga?


Kaela och Mintu i led


Silva och Rotax


Mintu har alltid ögonen på spåret när man fotar honom!


Silva och Rotax


Nalle och Rossi. I min vänstra hand kan man nästan se fjärrkontrollen. Den ser ut som en väldigt liten TV-kontroll med lite rundare och smalare former. Sen sitter en liten dosa fäst på kameran också.

Vi körde nånstans lite över en mil bara, men det kändes väldigt lagomt. Spåren var mjuka av alla plusgrader och på de ställen där inte massvis av skotrar kört trampade hundarna igenom ibland. Värmen påverkar ju hundarna en hel del också och de blir snabbare trötta, men det var ändå riktigt skönt att vara ute, och en sån här dag är ju tempot inte prio ett. Ska jag vara helt ärlig så var jag ju mest sugen på att motionera hundarna nöjda och så få testa kamerautrustningen!


Titta på Silva! =)

Mintu har ett sånt himla härligt uttryck när han springer. Det bara lyser ur ögonen på honom och han ser smått galen ut! De ljusa ögonen hjälper ju till också förstås. Kaela däremot tittar nästan alltid in i kameran, oavsett om det är en ensam kamera eller en fotograf.

Spåret längs kraftledningen in mot stan hade nån kört så nu tog vi den vägen, men spåret försvann snart i renspår. Renarna hade trampat runt överallt en längre sträcka och hundarna fick verkligen koncentrera sig för att sätta tassarna rätt med alla håligheter. Skoterspåret var helt borttrampat men hundarna vet ju vart vi ska. Denna lilla sträcka använder vi ofta för att ta oss mellan andra vackrare spår.

När vi kom hem jäktade vi in till stan för en promenad med Lina och huskyn Koda, jag och Giela och Noomi alltså. Giela såg riktigt pigg ut hela tiden. När vi efter ungefär två timmar närmade oss bilen igen så skuttade hon på stället och tyckte att jag var för långsam, och det var inte bilen hon hade bråttom till utan det var bara promenadglädje. Känns jättebra att tant är ”på banan” igen efter den kalla perioden som tvingade henne att vara inne och gjorde henne lite stel och öm.

Kvällen blev det Bosarpskyckling i ugnen med en ölburk i rumpan…  =) Det blev riktigt gott och det känns bra att äta kyckling som fått leva och växa på ett naturligt sätt. Denna kyckling vägde ca 2,6 kg och räcker till mat i ett par dagar. Mums! Sen blev det bio i Luleå med min käre sambo – filmen Robocop! Jag älskar såna där dagar när man hinner en massa roliga saker och allt flyter på.


Ser ni Nalle?

Idag snör det lite på tvären ute, och glad för det är förstås jag! I sånt här väder ligger huskisarna oftast bara inne i sina kojor och myser. De verkar nästan småtrivas lite med busväder ibland och blir sällan otåliga eller pratiga så länge snön vräker ner. Sen när det är dags för aktivitet är de förstås sugna på en gång, men så länge det är vila så vilar de extra bra i busväder.

Förutom bio och hundträning igår så började jag förbereda nere i källaren för rummet där Noomi och jag vill kunna träna lydnad. Nu på förmiddagen städade sambon å jag ur rummet och sorterade allt där inne, så nu är där jättefint och träningen kan inledas. Det är verkligen skönt att städa och kasta saker ibland. En massa gammalt skrot som varit på väg till Återvinningscentralen läääänge kom nu ända ut i bilen… =)

Så här blev det till slut. Mattan är varm och mjuk att gå på samt halkfri förstås, och ytan är ca 3×5,4 meter, inte jättestort, men väldigt användbart för en liten Cairn som ska nöta grunder och finlir. Sen har vi burit ner lite leksaker och träningsgrejor så nu känns det verkligen som en liten träningslokal. Sambon har kvar sina RC-grejor där också, så nu har vi ett gemensamt hobbyrum där vi kan nörda oss tillsammans om vi vill. =)

Nu är det hög tid att kasta sig ut på släden. Tyvärr snöar det knappt längre, men vi har fått en del att pulsa runt i så det blir nog ett litet fyspass idag om inte skotrarna har hunnit ut. Om jag har tur kanske det börjar snöa igen, lite lagom snöstorm är riktigt kul att köra i och oftast lyfter hundarna lite extra, som om de tycker att det är lite mer ”äventyr” på nåt sätt. Jag håller tummarna för det…

 

 

 

 

 

En ny utmaning för Noomi!

I onsdags kväll åkte Noomi och jag med min kollega Gunilla och hennes häftiga Bouvier Annie till Luleå och Forma Hundcenter (rätt namn?) för lite öppen träning. En mysig liten lokal med många hundar och ägare men bra stämning och riktigt trevligt. Blir helt klart ett ställe vi återkommer till!


Noomi Lillskägg

Eftersom lokalen var liten var det oftast tränande hundar bara en meter ifrån och det kändes som riktigt bra träning för Noomi. Hon skötte sig faktiskt jättefint och brydde sig ytterst lite om de andra, speciellt med tanke på att det var helt nytt ställe och helt nya hundar. Vi körde lite positioner, ställande och läggande under gång, enkla stadgaövningar, aningen mer ”basic” än i vanliga lokalen men detaljerna fungerade bra och attityden var fin. Sen introducerade vi hopphindet för första gången (vilket fungerade bra direkt, hon kan ju alla grunddelarna sen tidigare fast med andra typer av hopphinder) och introducerade rutan genom att bara bygga värde för att gå in i den.

Vi var där i lite mindre än två timmar och tränade nästan hela tiden med bara några korta pauser. Så ”ska” man ju inte göra, men Noomi har känts så fin och pigg nu och jag ville testa lite för att se om och när hon skulle bli trött. Nu verkade lillterriern ha kört igång terrierenvisheten för hon var pigg och alert hela tiden och började aldrig vimsa eller verka seg. Kändes som ett riktigt fint formbesked att hon orkade så länge utan att tappa sugen alls. Så länge det fanns godis att få så var Noomi beredd att jobba. Än så länge kommer ju belöningarna ofta, ofta och det underlättar förstås rejält men det var ändå härligt att hon blivit så uthållig!


Stora fina Annie, ”storskägg”

För nån dag sen kom fjärren till min EOS7D och tyvärr kunde jag ju bara testa den i mörker, men hellre mörker än inte alls! Det fungerar fint och jag längtar såååå efter att få använda den i dagsljus och strålande solsken för att fånga glada ivriga hundansikten framifrån! Den ska ha en räckvidd på 80 meter och kan användas i flera olika lägen beroende på hur man vill använda kameran.

Vi var på spåren i nästan tre timmar igår kväll, tungt och blött och varmt för hundarna, så farten var låg men det passade Giela och Noomi bra. Först fick de åka släden tills vi lokaliserat renhjorden och passerat den. Mintu och Kaela i led ”som vanligt” nu för tiden.

Noomi är absolut inte som snyggast när hon åker släde och är ivrig – ögonen blir nästan runda av allt roligt hon tittar på! =) Sen fick hon och Giela äntligen hoppa ut, Giela i långa flexikopplet eftersom jag inte var helt säker på om alla renar verkligen var bakom oss… och Noomi lös med reflexväst och orange lampa.


Matte jag kommer bak och tittar till dig!


Noomi kryssar mellan huskytassarna

I den långa, långa, lååånga uppförsbacken fick Mintu och Kaela ett tvärt hjärnsläpp och följde ett djurspår in i skogen. Det roliga var att jag hann ta bilden innan jag märkte vad som hände…så här är det – total olydnad fångad på bild!

På väg hem testade jag ett par bilder med långa slutartider, och medan huskisarna tydligen kan stå rätt stilla i ca 2 sekunder så kan Noomi INTE! Sträcken av ljus är avtryck från hennes lilla lampa medan hon susade fram förbi spannet. Idag sprang hon ca 6-7km och medan Giela självmant hoppade ner i släden när vi närmade oss hemma så ville Noomi INTE åka. Nästan hela tiden sprang hon mellan Kaela och Mintu, eller en halvmeter framför, och sen tittade hon bak till mig med jämna mellanrum.


Nästa hemma, tant och Noomi i släden igen

Man ser nästan vad Silva jobbar med…

När vi kom hem var klockan mycket och det var läggdags direkt! Dock kan man ju leva med det efter några härliga timmar ute i skogen med sina vänner.

I övrigt så har jag skickat in en liten artikel till Cairnbladet nu och det ska bli kul att se om den dyker upp. Cairnklubben är den enda klubben jag varit trogen hela tiden, i över 20 år nu! Som student valde jag bort SKK, terrierklubben, SBK, a-kassan mm… men aldrig Cairnklubben! Däremot har jag aldrig publicerat något där under åren som gått, så nu är det väl dags!

Sen så är Mintu en liten minikändis just nu för hans finns med som reklamansikte för hundspannsturer här i kommunen på Turistbyråns hemsida. Kul! Vi kör ju inga organiserade turer själva direkt, men Mintu gör sig ju bra på bild ändå och vi lånar gärna ut hans vackra ansikte på bild till de som frågar.

Imorgon planerar v säsongens första grilltur. Varmt, mulet och säkert lite blött… ja det är inte optimalt men det blir härligt att komma ut med lite gofika. Det jag är mest rädd för är att Noomi ska lyckas stjäla korven jag vill grilla… hon är ruskigt snabb, målmedveten och envis när det gäller ätbara saker.

Kampterriern slaktade del av slädsäcken…!!!

Long time no blogg! Sista veckan har jag främst varit förkyld vilket hindrat en hel del hundträning, jobbat med att försöka sälja min gamla bil (vilket verkar ha gått bra bara nu köparen hämtar den också) samt resa lite med jobbet. Detta blir alltså ännu ett sånt där uppsamlingsinlägg…

Vi har plusgrader nu och spåren är jättemjuka. Vägarna är is och slask i massor och det finns vattenpölar överallt. Skittrist! Med denna värme så sätter inte bara snön ihop, den töar och minskar i mängd också. =( Jag undrar verkligen hur långt snön ska räcka under vårvintern i år? Att köra sista slädturen kring 20/4 känns inte realistiskt i alla fall.

Jag har i alla fall hunnit fundera lite till över Mintu och Rotax, och i slutänden så tror jag att svaret var just det jag INTE trodde när det hände. Rotax har blivit allt hungrigare efter kastreringen och nu när jag studerat dem i ett par veckor så har jag märkt att han blivit en ”Kaela”, dvs. en sån som går lite för nära och är lite för ivrig kring de andras mat. Han har inte varit sån tidigare utan det är något som vuxit fram, kanske också för att vi gett ovanligt mycket torrfoder denna vinter vilket kanske gjort honom hungrigare.

Mintu är å andra sidan en sån som kan springa iväg för att kissa mitt i maten ibland, så min nya teori är att Mintu lämnade maten ett ögonblick och att Rotax kastade sig dit alldeles för snabbt och situationen urartade. Han kommer liksom fram på en sekund ibland, och då blir det ju lätt missförstånd. Situationen mellan killarna känns rätt lugn och OK i övrigt nämligen. Maten däremot kräver passning för Rotax del, och det kanske blir värre när han har lite extra energi lagrad. Kanske var maten som var den utlösande faktorn trots att jag inte alls trodde det först?

Nu ikväll kunde vi äntligen köra släde efter mitt hostande och  kraxande. Många på jobbet som varit hemma förra veckan eller denna och segt verkar det gå…blä! Det var i alla fall helt underbart att sela ut ett gäng riktigt pigga hundar, och stoppa Giela och Noomi i släden.

Noomi har fått ett eget Back on Track-täcke och det är så sött! Dessutom är trimningen 98% färdig nu och hon är jättesöt. En tofs på skägget, en tofs i rumpan och så lite lurviga tassar, men i övrigt är hon slimmad och färdig!

Eftersom huskisarna var så pigga fick Giela och Noomi åka rätt långt, men å andra sidan var de blöta spåren tunga och spannet tappade rätt snart lite tempo och ville inte tokrusa mer. Noomi rusade runt som vanligt och hittade bland annat något riktigt intressant just framför släden så att jag fick tvärbromsa.

Vi körde bara den korta 7km-slingan, lite för att vi inte visste hur isarna skulle vara på älven och sjöarna, och så hade vi ju lydnadsträning inplanerad senare på kvällen. Väldigt lagom för Noomi och Giela i alla fall.

Det var förresten inte bara huskisarna som var ivriga, Noomi var superivrig vid starten och efter ett par meter började hon kampa med locket på slädsäcken… dvs. det som var närmast och som hon fick tag i! Jag vrålade åt henne att låta bli men det hann ändå bli ett par hål trots att hon släppte snabbt.


Kampterrier?

Till slut fick Giela och Noomi hoppa ner i släden igen, lite motvilligt, och de var så här glada…


Och lite trötta och nöjda också… =)


Rotax och Rossi tar en lugn after work

Trots att det var en riktigt kort tur verkade hundarna rätt nöjda sen. Både värmen och spåren gjorde nog sitt till. Älskade små trollen som varit så snälla när jag inte kunnat träna dem.

Sen jäktade Noomi och jag iväg till Hundarenan och hann precis fram i tid. Vi tragglade lite position, läggande och ställande under gång samt stadga. Jag är jättenöjd med hennes attityd nu och hon klarade störningarna rätt fint, även när det kom in en person med flera helt nya hundar mitt medan vi körde. Det tar sig helt enkelt! Läggande under gång skulle vi i dagsläget nog kunna göra med full pott när vi gör det som bäst och det är skönt att äntligen kunna ha lite moment som börjar likna färdiga, så att vi kan börja fundera på att sätta ihop fler delar. Det mesta är annars i delar med varierande lägstanivå…och högstanivå…

Sen väntar vi roliga saker, fjärrutlösaren till kameran har kommit, men vi väntar ännu på ny pannlampa, en dunjacka från Haglöfs inför sommarens vandring, ett nytt gaskök, ett ihopfällbart brukshinder från Jami Hundsport och en hink/väska att förvara träningsgrejor i (som jag tänkte ha i bilen i sommar). Den som väntar på nåt gott! =) Nu ska Noomi och jag lägga oss att sova i soffan. Vi har nämligen separata sovrum här hemma just nu. Två senaste nätterna har jag vaknat med rejäla hostattacker och väckt alla i närheten, så jag erbjöd själv att låta sambon ta sovrummet för sig själv. God natt!

 

Hur allting började!

För ett tag sen fick jag en fråga kring hur jag började med draghundar, och eftersom den historien trots allt är rätt många år lång så fick den bli ett eget inlägg. Min första egna hund var ju en Cairnterrier som flyttade in i början av 1994. Vi tränade allt möjligt, lydnad, agility, spår, och så även lite drag ibland där jag körde skidor eller hängde på henne en liten hemmagjord pulka med hemgjorda skacklar och sele. Mamma har berättat i efterhand att jag pratade en del om hundspann som liten, men själv har jag inget minne av att det var en dröm eller något jag strävade efter (även om jag ibland tänkte att ett spann med Cairnterriers hade varit väldigt gulligt!).

När jag närmade mig 20-årsåldern var Jacki ungefär 7 år gammal, klok och lydig, och suget efter en till hund kom. Eftersom jag tyckte att ”allt var kul” så hade jag faktiskt inget fokus just mot draghundar, utan valet var nog närmare riktad mot bruksaktiga raser. Tittade bland annat på korthårig collie och Welsh Corgi Cardigan.

Sen började jag skola i Bispgården, utan att ha fått möjlighet att skaffa hund nr 2 ännu, och lärde känna en klasskompis med en vacker husky/grönlandshund som hette Vaja. Jag hade tidigare varit intresserad av drag, men kände egentligen inte så många huskies eller draghundar, och efter mötet med Vaja började jakten på nästa ras att jämnas ut. Det var inte längre självklart att det skulle vara just en brukshund, utan en draghund lockade lika mycket.

Till slut i början av 2002 gjorde jag slag i saken och tog hem Giela, en då 1,5 år gammal Siberian husky utan papper och utan dragerfarenhet. Ett katastrofalt köp egentligen, hon var i ganska dålig kondition fysiskt efter att just ha haft en valpkull (!) och mentalt var hon ett vrak, rädd för människor, bilar, nya platser osv. Ingen bra hund att börja sin dragkarriär med egentligen, men en väldigt lärorik resa som ändå utvecklades till något riktigt bra, även om Giela aldrig blev en duktig dragare.

Giela och jag började snart med dragträning med skidor, men eftersom det var nytt för henne och hon hade så mycket baggage så blev det främst träning kring att klara vardagen och bli trygg under de första året.

När jag var färdig med skolan så flyttade Giela, Jacki och jag med vår sambo till Boden, hans tidigare hemstad. Året var 2004 och där lärde jag känna min vän Veronica och hennes 2 siberian huskies Sälka och Miksi som var nästan precis ett år yngre än Giela.

Med en draghundstokig bästis slog polarhundssjukan till och samma höst flyttade Gakkon in, en långbent och långnosad Alaskan husky på 5 månader med duktiga ledarhundar bakom sig i släkten. Om Giela aldrig riktigt fattat det där med drag så var Gakkon hennes totala motsats. Hon slet allt hon kunde från första stund och bekymret var istället hennes envishet, och att vi skulle vilja ta oss i samma riktning. Den vintern köpte Veronica och jag en liten träsläde tillsammans (den står fortfarande i mitt garage) och turades om att köra 3 och sen 4 (när Gakkon blev nog gammal) hundar i små turer på bara ett par kilometer.


Sälka och Miksi i led, Giela och Gakkon bakom dem

Vi hade inget ankare, men varken Giela eller Miksi jobbade speciellt hårt, så det var Sälka och Gakkon som kunde försöka dra iväg. Sälka var som tur var en född ledarhund och tog sin uppgift på stort allvar. Jag vet inte riktigt var vi hamnat de där första åren om vi inte haft henne. Hon fick i sin tur lära upp Gakkon, som också kom att bli en duktig ledarhund. Vi brukade säga att vi hade ”en hjärna och en muskel” där längst fram. Att just Sälka var en av hundarna i vår grunduppsättning var en fantastisk tur och hjälp, och hon har fick sen vara delaktig i att lära upp alla ledarhundar som vi tränade upp under följande år.

Hösten 2005 flyttade vita Flinga in till Veronica, och den vintern provade vi för första gången att stå tillsammans på släden bakom vårt lilla 5-spann (och på vår lilla släde). Det fungerade fantastiskt bra och vips började vi ta längre turer än tidigare (kanske 1-1,5 mil per tur?) och utforska skoterspåren kring Boden tillsammans. Plötsligt fanns det mer kraft i gänget och vi skaffade ett ankare och en större släde, en gammal Björkis med lastplan och slädsäck.

Efter det utökades vårt gemensamma spann så sakteliga. Rossi flyttade in 2006 och vi hade ett 6-spann. Sen kom Kenai och Kodiak till Veronica året efter och gav oss ett 8-spann. 2008 flyttade Silva in och 2009 kom Mintu och hans bror Nooki och  gav oss varsitt 6-spann eller 12 hundar tillsammans. Vid det här laget hade Gakkon börjat få problem med sin rygg och gick inte i det stora spannet, men tillsammans selade vi ut ett 11-spann eller kunde köra egna 5- eller 6-spann.

Nånstans efter att Silva flyttat in började hundarna bo allt mer utomhus och snart var de mer ute än inne. Det hade jag inte heller trott faktiskt. När jag började med huskies så ville jag absolut att alla skulle sova inne var natt, men när antalet växte insåg jag snart att huset blev lite trångt när så många skulle sova och andas samma luft, och speciellt sommartid så såg det så härligt ut för hundarna att kunna njuta av morgonsolen redan innan vi tvåbenta vaknat.

Det tog alltså 7 år att gå från 1 till 6 huskies, och just att vi skyndade långsamt, och att vi var två som kunde hjälpas åt och köra tillsammans i början, det är något jag är otroligt tacksam för. Jag vet att jag har tjatat om det tusen gånger, men det är ändå ett faktum, det är väldigt vanligt att folk skaffar många hundar alldeles för snabbt, innan de klarar att hantera en så stor grupp, innan de lärt sig alla risker och grundkunskaper kring slädhundskörning osv. Det brukar leda till en bråkig grupp, slagsmål, tjuvparningar och ibland olyckor under körning.

Visst har jag haft bråk i gruppen, men aldrig något riktigt allvarligt och aldrig med allvarliga skador. Bråk i spannet har aldrig förekommit inom gruppen, och inga tjuvparningar. Det värsta som hänt är de två gånger vi tappade stora spannet, och de två gånger jag tappat mitt eget spann. Som tur var slutade allting väl alla de gångerna, för både hundar och utrustning.

Eftersom Veronica å jag kunde ha ett spann tillsammans så kände ju ingen av oss någon brådska att snabbt få fler hundar. En annan grej är nog att jag aldrig haft lust att tävla i drag. Det har aldrig lockat, och då har det inte heller funnits samma driv att snabbt skaffa fler hundar för att kunna prestera. För min egen del har det varit jätteskönt. De hundar jag har är ju till stor del såna som ”blivit över”, duktiga och trevliga hobbyhundar men de är för långsamma eller saknar uthållighet för att kunna prestera på tävlingsnivå. Om jag skulle vilja tävla och prestera så skulle ju större delen av mina hundar behöva bytas ut… å det vill jag inte göra.

Det känns jätteskönt att just draget bara är ”roligt” och ”äventyr” och helt utan prestige eller press. Vi kör när vi vill och om vädret är värdelöst eller nån inte är på topp så är det inte hela världen. Sen har jag många kompisar som tränar för tävling och är superduktiga, och jag är grymt imponerad av dem och flera av dem är verkligen föredömen både gällande hundhållning och fokus, men för mig personligen är det skönt att inte ha den drivkraften. Just draget är 100% för skogs skull, både för mig å hundarna.

Just nu har jag 7 huskies varav 5 stycken är 5 år gamla. Även om jag älskar livet med draghundar så är det ju inte utan uppoffringar. Om man blir ”låst” med en vanlig hund, så är det ju ingenting jämfört med att ha 8 stycken. Om vi ska kunna åka hemifrån annat än ”över dagen” så krävs att nån har tid och lust att flytta hem till oss och ta hand om hundarna. Att åka iväg på 1-2 veckor semester blir alltså rätt knöligt.

Livet är trots allt mer än bara draghundar, så jag har faktiskt lovat mig själv att INTE skaffa någon yngre husky utan ge mig själv möjlighet till ett andrum när med 5 yngsta gått ur tiden. Det innebär trots allt minst 5 års körning till, och efter det ska jag försöka vara huskylös ett tag och ha större chanser att resa och ge mig på andra intressen som inte hinns med nu. Det handlar inte om att jag ledsnat på nåt sätt, utan helt enkelt om att draghundsliv är väldigt svårt att kombinera med andra intressen. Sen kanske suget kommer tillbaka, det är mycket möjlighet, men då har jag i alla fall haft chansen att känna på ett ”enklare” liv ett tag och hittat den luckan utan att behöva sälja några hundar.

Nästa hund blir med stor sannolikhet ännu en liten Cairn, men det ligger ju många år framåt i tiden.

Äntligen lite renkontakt!

Trimningen av Noomi har gått rätt bra idag. Så här såg hon ut efter första passet:

Här är det alltså ryggen och ovansidan som trimmats och den nya pälsen som kommer under såg så fin ut. Två lager har vi lyckats få till på en del ställen i alla fall!

När det var dags för slädtur fick Giela och Noomi vara hemma. Pudersnön passar inte bra ihop med Noomis päls och huskisarna behövde få springa ett par timmar. Giela fick vara hemma eftersom jag inte riktigt visste vilka spår vi skulle använda eller hur långt vi skulle. Gänget där ute var alla pigga och ivriga!

Först ska linor, slädsäck och selar plockas ut från garaget, slädsäcken monteras, linorna läggas ut, hundarna selas och släden ankras…

-5 grader och lätt snöfall – nu börjar det vara riktigt vackert ute faktiskt! Min lilla kompaktkamera fick testa funktionen med fjärrutlösning men fokuset hänger ju inte riktigt med förstås… söt Nalle och Silva blev det i alla fall!


Stor snöklädd sten kan skymma litet spann!

När vi närmade oss väg 97 och husen som står där så passerade vi en matplats för rådjur – men idag stod där 2 renar! Jättekul tyckte förstås hundarna och Mintu vek till och med av från spåret ett par steg! Dumt!

Sen fortsatte vi förbi Kusträsk och där i byn hittade vi gruppen av renar som vi stötte på för ett par dagar sen. De hade samlats vid en bal och var nog 20-30 stycken. Jättekul tyckte hundarna förstås (igen) men nu betedde de sig och följde spåret utan att krångla, efter att renarna sprungit undan en bit.


Springande renar på avstånd och deras matplats


Ett gammalt ödetorp som vi passerar rätt ofta

Det varma vädret gjorde att nysnön inte satt sig så hårt i tassarna, och det räckte med nån enstaka rensning. Kaela måste få en extra stjärna för idag skötte hon sig riktigt fint. Hon LYSSNADE istället för att tro att hon visste vad jag ville, och lät sig inte distraheras av renarna (hon älskar ju annars renar och kan ha svårt att släppa roliga saker hon ser) ens den gången när Mintu gjorde det. Duktig tjej!


Rotax

Vi valde att inte köra ner mot älven idag eftersom det är svårt att passera stora vägen med dålig sikt och grått snöfall. Man varken hör eller ser bilarna lika bra som annars. Istället tog vi lite olika snirkliga vägar hemåt och undersökte lite spår som vi inte kört ännu denna säsong. Det ville sig inte bättre än att vi hamnade på avvägar och fick vända och böka lite för att komma på spåret hemåt igen. Hundarna var lite trötta och gick sakta, sakta, men temperaturen gör ju sitt. Att de går sakta periodvis betyder ju inte att de är slutkörda, utan helt enkelt att de laddar om lite.


En väg som vi inte alls hade tänkt hamna på… efter att en skoter kört en väg som de inte brukar köra!

När vi kom ut på Vittjärvsträsket trodde jag först att leden helt försvunnit, men vi hittade den och kunde styra hemåt i lugn och ro.

Jag hade tänkt komma hem, förbereda lite pulled pork, pyssla lite och trimma vidare…men när jag svängt in mot våra hundgårdar och höll på att sela av hundarna ringde sambon från stan och meddelade att klockan var 16.30! Det blev alltså ungefär tre timmar på spåren idag för jag tror att jag började förbereda kring 13.00, och det var ju ungefär en timmes körning mer än planerat, men himla härligt förstås!


Trött Rotax = nöjd Rotax

Så, det blev ingen pulled pork för det kräver ju en massa timmar som jag plötsligt inte riktigt hade… Nu ska Noomis trimning fortsätta och så blir det mest mys i soffan och kanske lite lydnadsträning… Time to get hairy!

Shopping!

Igår ägnades stora delar av dagen åt att laga vår skoter så att hundspannet kan komma till sin fulla rätt! Kopplingen kanske inte är självklar för alla, men för mig så är det jättekul om skotern fungerar eftersom vi då kan åka ut hela familjen, sambon på skotern med lite packning och så hundarna och jag på släden med resten av grejorna. Visst kan vi ta både packning och hundar på släden, men det blir tyngre för hundarna och vi kan inte åka lika långt då. Den fick ny matta, tändstift, kedjehusolja, lampor, tändhattar och så ska den få nya slides på måndag. Snart är hela familjen redo för hela dagsäventyr tillsammans!

Igår fick också Giela och Kaela sina laserbehandlingar hos Älvdalens hundhälsa. Kaelas nacke kändes riktigt bra enligt Paula nu, och det är fantastiskt hur mycket det hjälpt. Nu äter hon ingen medicin längre och ändå fortsätter nacken att bli allt bättre. Vi har gått från ”problem med ryggen, förmodligen artros, hon kommer inte att kunna arbeta normalt som draghund igen utan rejäla restriktioner” till att ryggen är helt bra och ”nacken börjar kännas riktigt bra den också”! Vilken lycka! Laserbehandlingar är super!

Giela var lite öm och reagerade på lasern, så som de kan göra om de har lite mer ont nånstans, men det hjälper ju ändå på sikt. Det känns som att vi inte helt kommit igång efter den riktigt kalla perioden vi hade då den fysiska träningen blev väldigt begränsad.

Noomi följde med och fick ett eget Back on Track. Hon provade strl 31 men den var ev. aningen kort, så vi ska få prova en strl 34 som kommer in nu i veckan. Dessutom köpte vi en klövjeväska till henne. Jag har tittat efter små klövjeväskor ett tag och känt mig kluven. Helst skulle jag vilja ha en y-front eller möjlighet att ha sele under, eftersom vi ska använda den till fjälls. Att promenera med halsband känns allt mer avigt för mig, jag vill ha sele när vi promenerar och speciellt i terräng med en liten galning som kanske inte alltid vet hur långt kopplet är.

Vi testade en klövjeväska strl XS från Redog, ett märkte som jag varit en aning skeptisk till då väskorna är helt raka (och alltså inte flyttar vikten aktivt framåt, många väskor lägger alldeles för mycket vikt på ryggen och det är inte bra!), men på Noomi satt den riktigt fint. Den har inte y-front (som t.ex. Ruffwear har men då kostar de mer än dubbelt så mycket) så vi måste fixa nån slags lösning innan vi drar till fjälls. Tanken är ju inte att Noomi ska bära tungt, utan snarare att hon ska ha ett litet jobb bara. Med tanke på vilka tokiga hopp och skutt en Cairn kan göra så känns det väldigt tokigt att lägga på nån större extra vikt i väskorna.


Visst är hon söt?

Jag har även köpt en ny kniv och ett eldstål. Min förra kniv försvann ju till fjälls då en del av ryggsäcken lossnade, och nu blev det en likadan men mycket mindre. Söt! Eldstålet har jag tränat med här inne i kaminen och än så länge har det blivit 2 eldar och 1 ”FAN JAG TAR TÄNDAREN” för det var inte så himla enkelt utan att ta till specialgrejor. Övning ger väl färdighet, jag har alltid velat ha en sån…å nu har jag det i alla fall!

Planen för i sommar är att börja med en 3-4 dagarsvandring ihop med lite släktingar och sen en 7-dagars där det antagligen bara blir Lars och jag, och Noomi och kanske nån husky. Förhoppningsvis kan Giela följa med på den kortare turen om hon får fortsätta vara pigg.

Innan det bär av ska vi hitta ett nytt tält och så behöver sambon en ny sovsäck då jag ska ta hans gamla. Den jag har är lite väl varm och tung för sommartemperatur. När det gäller tält började vi med att titta på de vanligaste märkena, Hilleberg, Fjällräven, Bergans mm. Sen började vi titta på lite mer udda märken och hittade en hel del superlätta och riktigt fina tält (samt billiga) att beställa direkt från utlandet. Ja vi får se var det slutar… Tältet vi har är riktigt trevlig MEN det är tungt och det känns onödigt att släpa på ett 4-säsongstält på sommaren. Noomi ska nog få ett par egna sockar i rätt storlek också, så att vi kan spara hennes tassar lite. En Cairn har ju inte lika tåliga tassar som en husky helt enkelt. Även om vi är mitt i den härliga vintern så måste jag erkänna att jag även längtar ut på fjället i sommarskrud.

Mintu och Rotax fick äta tillsammans i samma hundgård idag, inte helt nära varandra men inte åtskilda heller. Jag vaktade på läget som en hök men allt kändes lugnt och bra. Inga ”hard feelings” kvar vilket är skönt, men Rotax behöver ändå få lite extra ledning för att inte riskera att starta nåt elände igen. Skönt att vi i alla fall är tillbaka på ”grundläget” igen, och nu har även de fysiska såren läkt. Mitt finger ser jättefint ut och även de små skador som hundarna fick. Ikväll blir det gemensam middag med godis i mattes ficka för att kunna belöna och hjälpa Rotax lite extra.

Nu börjar projekt ”trimma Noomi” och så ska vi ut på en slädtur i eftermiddag. Eftersom det snöar rätt rejält så får nog Noomi stanna hemma. Den här snön fastnar i hennes päls och då kan det lätt bli kallt att åka i släden sen. Giela ska nog få följa och förhoppningsvis får vi se lite söta renar.