Slädtur i solljus – äntligen!

Igår fick vi äntligen se solen, närmare -20 grader men en klar och molnfri himmel – det kändes nästan för bra för att vara sant! Sista veckorna har det varit varmt och konstant mulet, i stort set dygnet runt. Solen kommer ju inte så långt över horisonten nu, men den lyser ett par timmar och om man håller sig på områden där inga berg eller träd är ivägen så lyser hela spannet i guldgult.

Jag hade med min gamla EOS500D och gorillapoden och testade några gånger att ta bildserier framifrån när vi körde. Lite trixigt, och så är ju den kameran alldeles för långsam i sitt autofokus. =/ Fick några riktigt coola bilder med fokus på helt fel plats, å egentligen borde jag nog ha haft en annan bländare för att få större skärpedjup förstås….


Glad Nalle

Än så länge har jag inte hittat en liknande funktion i min Canon EOS7D, nån som vet om det finns? Alternativet annars är ju att köpa en fjärrkontroll till den, börjar vara riktigt sugen på det faktiskt…

Eftersom det var så kallt fick Giela och Noomi stanna hemma. Även huskisarna tyckte att det var lite kallt om tassarna ibland, det har ju varit så varmt ett bra tag nu att de inte är riktigt vana de heller.

Bitvis hade snön drevat över spåret och jyckarna fick pulsa lite mer. Trots kylan så ville Nalle svalka sig i snön när vi stannade till.

Det härliga med alla bilder framifrån är att man får se hundarnas glada miner, även om de tyvärr inte alltid var mitt i bild eller i fokus. Visst är Mintus min härlig – fullt fokus framåt förstås!


Team Gul – Rossi och Nalle

Ännu en gång fick vi hålla uppe vårt lilla spår, och visst går det bra, men spåret efter en ensam släde blir så mycket smalare än ett skoterspår så hundarna får trängas lite mer. Nu tycker jag att en skoter ska komma och köra där också! Spåret vi kört upp håller för hundarna och släden, men om jag själv sätter ner en fot så trampar jag ofta igenom… =/

Bilderna framifrån har sett likadant ut i alla tider. Mintu har alltid blicken fäst i fjärran, oavsett om det är en ensam kamera eller en person med kamera han passerar. Kaela och Rotax däremot tittar nästan alltid rakt in i kameran.

Efter slädturen åkte vi till Råneå för att laserbehandla Giela och Kaelas ryggar/nackar. Kaelas nacke såg bättre ut än vanligt och det var goda nyheter eftersom vi kört några lite tuffare träningspass och inte gett något smärtstillande senaste veckan. Riktigt skönt!

En annan bra nyhet nu är att månen snart är full! Vi har en fin vecka med kvällskörning att se fram emot, hoppas jag! Nästa helg blir det ingen slädkörning för då åker sambon och jag till Stockholm, och en kär kompis flyttar in hos oss och tar hand om hundarna medan vi är borta.

Idag väntar en ny slädtur förstås, lite tvätt och fix här hemma, och så hoppas jag hinna skriva en del på min bok också…

 

 

 

Veckosammanfattning…

Full fart denna veckan och få har bloggen fått vila lite, för den kommer ju trots allt inte i första hand. I tisdags kväll hade vi inomhusträning igen. Noomi fick ha ett tikskydd eftersom hon löper, även om hon knappt blodar något alls nu. Träningen kändes riktigt vimsig, å egentligen är det ju inte konstigt med tanke på första löpet å allt. Linnea filmade oss och när jag tittade på filmen så kändes det ändå bättre, det såg faktiskt inte så illa ut som det kändes även om det förstås finns mycket att jobba på.

Just nu känns det mest som att vi måste hitta rätt våglängd och lära oss att hantera störningarna, så trots allt så tänker jag nog ge oss lite tid och köra på ett tag till på samma sätt för att hinna landa lite i känslan. Känslan av ringrostighet som jag bar på i våras är helt klart tillbaka! Vi måste hitta oss själva helt enkelt och hitta tajmingen och glädjen som gör att störningarna glöms bort och till viss del tror jag att det bara handlar om att ha kul och ge det hela lite mer tid.

Direkt efter träningen åkte jag hem och selade ut hundarna och drog ut på slädtur. Giela och Noomi fick stanna hemma och jag och gänget åkte för första gången leden över de vackra myrarna mot Bredåker till. Det var andra eller tredje gången hundarna och jag drar upp stora delar av den leden i år men skotrarna lyser med sin frånvaro. De har kört en bit i början men sen har de fegat ur och använt vägen… =/ Desto mer jobb för oss! Bitvis gick hundarna i ett singelled för att inte behöva trampa utanför spåret.

Tyvärr mötte oss en tråkig syn längst bort på myrarna. Det som jag först hoppades skulle vara en ensam skoter visade sig vara en skogsmaskin som avverkade. Bara denna vinter har jag hittat minst tre nya kalhyggen bara längs de korta spår vi har uppköra än så länge, max 6-7km från byn. Skogen som avverkades nu var gammal och fin, och om vi har riktigt otur så påverkar det även spåren längre bort där vi brukar åka nerför en väldigt väldigt lång backe genom vacker gammal gran- och tallskog. Hoppas, hoppas HOPPAS att den finns kvar. Tyvärr var det inte kört dit ännu och det tunga backen vill vi inte spåra själva.

Snömängden börjar i alla fall vara helt OK. Mer hade förstås inte skadat, men snön går en bit över knäet ute på myrarna och det fungerar ju helt klart.

Nya jobbet fortsätter att kännas riktigt bra och idag fick jag en BEAB-jacka som var riktigt skön. Förutom det har jag förstås en rejäl uppsättning varselkläder för sommar och vinter, som är flamsäkra förstås, men den här kan man ju använda även när man inte vill vara varselgul eller ska gräva i elskåp! Förutom detta så har vi ju ett fint gym i källaren och ambitionen är klar – en kort stunds träning varje dag ihop med några kollegor! Fungerar väldigt bra praktiskt och tidsmässigt och det känns kanon att kunna träna utan att det ”stjäl” tid från hundarna. Målet är att gå ner 4-5kg till min normalvikt samt att bli uthålligare och starkare.

Igår kväll blev det två timmars promenad med Flinga och Veronica inne i stan, och Giela och Noomi var de som fick följa. Vi gick nog ungefär en mil som vanligt och trots lite slask var det riktigt skönt ute. Noomi fortsätter att vara väldigt lättsam att ha med sig på stan, hon är knäpptyst och lugn och nyfiken och bryr sig varken om skällande hundar, gallertrappor eller annat som kan vara ”konstigt” för en landsbygdshund. En cool liten tjej!


Visst ser tant nöjd ut?

Idag blev det istället slädkörning igen och eftersom vi hade närmare -10 och det inte varit kallt på rätt länge, så pälsade jag på Giela och Noomi rejält eftersom de skulle följa. Visst är de söta mina små Michelingummor? =) Giela har dubbla täcken och Noomi har tröja, regnoverall för att det inte ska fastna så mycket snö på benen, och så ett varmt täcke på det. Egentligen kanske det här främst reflekterar hur mycket jag själv frös idag när det plötsligt blev ”KALLT” igen!


Ivriga hundar

Idag körde vi samma runda som i tisdags men nu var spåret bara en aning igensnöat så hundarna hade det mycket lättare. Giela och Noomi åkte hela vägen och såg rätt nöjda ut med det, även om det var lite gnäll och småskrik ibland… Skogsmaskinen var fortfarande igång på samma ställe. =/ Jag förstår ju förstås att avverkningen ”måste” ske ibland, men det känns lite trist när det blir så många kalhyggen så nära varandra och för oss som bor här och vistas mycket i naturen så påverkar det förstås mycket.

Efter att vi kört så fick alla hundar komma in. En stor fördel med nya jobbet är att jag kommer hem så tidigt, idag hade jag både snabbvärmt och ätit middag samt kört hundarna innan klockan var 19.00! Lyx! Betyder ju även att tid finns till längre kvällsturer senare i vinter när vi har ett större spårnät att välja och vraka bland, eller helt enkelt tid till både en slädtur och nåt annat utan att behöva jäkta!

Här har hundarna just kommit in och fått reda på att det är dags för tuggben! Mums! Ännu en gång är jag så glad över att Noomi är en socialt superkompetent liten terrier. Det känns helt tryggt att låta henne tugga ben ihop med de andra. Hon försöker inte stjäla nåt och hon lyssnar så fint på de andra om de ”pratar” med henne. Hon är verkligen helt underbar!

Nu sover lilltjejen bredvid mig i soffan och de andra har fått gå ut till sina kojor. En bra nyhet – Giela har äntligen börjat gilla sin nya säng och sover i den ibland…förstod väl att tant skulle gilla den till slut! God natt!

 

 

 

 

 

 

Snart håller knappt spåren längre… =(

Idag hade det töat snäppet mer och trots att vi valde spår som körts mycket i vinter så trampade hundarna igenom ibland. Det har bara varit nån enstaka plusgrad men det har varit så väldigt länge och till slut påverkar det ju även skoterspåren. Blir det mjukare än så här kan vi nästan inte köra, för det är inte kul om hundarna ska gå och spänna sig för att de inte kan lita på om underlaget bär eller inte. Noomi och Giela var i alla fall med och Noomi var ungefär lika tokig som första gången hon fick åka med, kanske för att hon nu märkt att man även kan få springa bredvid ibland?


Här borde spåret ha burit för mina små hundar, men gjorde det inte efter all värme som varit

Vi valde att köra vår korta 7km runda eftersom det var varmt ute å inget jättebra före. Den slingan används knappt av andra så där fick Giela komma loss och springa. Trots att hon sprang mycket igår så såg hon fräsch och fin ut idag också, precis som det borde vara! Skönt att tant verkar vara i liknande form rent fysiskt i år som förra året. Jag var ju lite rädd då att det skulle bli sista säsongen som hon kunde springa lös mer än väldigt korta sträckor men hon är lika ”tokig” nu som då och vill helst springa lös hela tiden! Jag får gå in och begränsa henne och se till att hon inte överanstränger sig. Att springa i spannet däremot är jobbigare för henne, då kan hon inte ta sina småpauser och inte röra sig lika fritt.

När vi kom lite längre och huskisarna alla kändes lugna och sansade, så fick även Noomi komma ut. Spåret går över i ett smalt och lite slingrigt skoterspår när man vänder hemåt och där racade Giela och Noomi i full fart framför spannet. Noomi var så duktig, hon stannade hela tiden och kollade så att vi var med de gånger när Giela sprang 30-40 meter framför. Ibland kom hon bak hela vägen till mig för att säga hej och ibland stannade hon bara tills ledarhundarna kommit ikapp henne, och sen kutade hon vidare till Giela. En sån lycka det är att kunna ha med sig hela gänget ut på små äventyr, vi är nog lika glada över de allihop!

Giela och Noomi tuggar tuggben här inne nu och jag ska duscha för att snart åka till svärföräldrarna och äta palt! Mums! Vi får se om det blir någon slädtur imorgon. Temperaturen verkar fortsätta hålla sig kring nollan och inte förrän närmare nästa helg ska det bli kallare. Då angav smhi å andra sidan kring -25 så det blir lite skillnad. Problemet med såna väderomslag är att det finns vatten lite här och var nu, och om det sen blir tvärkallt så fryser saker ihop rätt rejält. =/

Dessutom känns det lite taskigt för hundarna som bor ute att ha haft det varmt så länge nu. De har ju rätt bra pälsar efter en kall period i början av vintern men ändå… lite jämnare fick det gärna vara! Så här ser veckan ut enligt smhi… börjat vara less på att se siffran 0 överallt nu!

Ute på spåren med alla mina hjärtan

Igår när jag gick ut för att sela ut hundarna såg det ut så här bakom ett av vindskydden. Det känns bara….fel…Å andra sidan var det gröna gräsmattor och regn i januari nån gång under de första åren då Lars och jag var tillsammans (innan jag flyttat upp) så det kunde ju absolut vara sämre. Vi har fortfarande helt OK slädföre även om det töar och droppar från taken.

Idag packade jag in Giela och Noomi i släden för att köra mot Långsjön. Ute på Vittjärvsträsket var det nu inte främst isigt utan snarare mest blött. Hela huskygänget fick en rejäl ”tasstvätt”!

I södersluttningarna var det även dåligt med snö i skogen. Så här brukar det ju kunna se ut i mitten av april kanske, men inte riktigt i januari. =/ Jag hoppas detta vänder snabbt för januari brukar ju annars vara en magisk månad med tjockt av snö på alla träd – riktigt vintermagi!

När vi sväng upp på leden mot Långsjön och färdats en bit så började Giela gnälla och jag förstod att hon behövde kissa. Jag började fippla med hennes grejor för att släppa ner henne när spannet plötsligt tvärryckte och sen stannade direkt. Då jag tittade upp flög en stor tjädertupp upp från marken vid en stor gran just vid spåret, och ledarhundarna som hoppat dit kom nån enstaka sekund för sent för att fixa tjädermiddag… Jag kunde inte låta bli att skratta åt spektaklet, vi skrämmer ofta upp fåglar och ser ibland tjädrar men detta är absolut första gången vi är så nära en tjädertupp. De brukar vi annars mest se på flera meters håll och de vi skrämmer upp brukar vara skogsfågel av mindre modell. Giela fick i alla fall komma ur släden och springa lite för egna ben.

Tant hade inga galna ”ska springa för evigt”-tant-tankar idag utan skötte sig jättefint och såg så glad ut över att få sträcka på benen rejält. Hon sprang lös hela vägen upp till platån med de mysiga myrarna.

Eftersom det var så varmt gick det långsamt för hundarna och när vi kommit uppför de långa backarna fick även Noomi komma ur släden. Tempot var lagomt för henne och alla kändes lugna och sansade. Att ha en mindre hund springande lös kring ett spann kan ju annars vara rejält riskabelt om nån av hundarna i spannet kickar igång på jaktbiten (vilket ligger nära till hands när hundarna är supertaggade och ivriga) eller helt enkelt är ”arbetselak” och blir förbannad när nån kommer och stör ”på jobbet”. Det är alltså en sak man ska vara försiktig med och ha respekt för, inte minst för att det är många linor inblandade.


Halva spannet verkar ha gått sönder…

Farten var alldeles lagom för Noomi och hon kryssade hit och dit mellan linor och kompisar och verkade gilla att få sträcka ut ihop med dem – äntligen! Hon har ju suttit i släden och suktat ett par gånger nu…

Myrarna uppe mot Långsjön är stora och mysiga och dagens mulna väder gjorde det nästan bara mysigare att vara där. Eftersom vädret inte var nån höjdare (enligt de flesta) var vi ensamma hela turen och mötte varken skotrar eller skidåkare på de 2,5 timmar vi var ute.

Medan spannet stod för styrfarten förstås, så passade Giela och Noomi på att titta lite på saker de hittade ”i diket”. =) Just den här platsen har väldigt många minnen med sig. Om jag minns rätt så körde vi från Långsjön och in mot stan allra första gången vi stod två på släden, Veronica å jag, det som liksom var ”början på allt”. Det är nästan 9 år sen nu för vi var inte lika snabba att komma igång den säsongen som nu.

Ungefär där den här bilden är tagen ramlade vi av släden båda två när vi fotade hundarna för ungefär lika länge sen, men ankaret hoppade av och tvärstannade vårt lilla 5-spann efter bara några meter med reparationer på släden som följd… en viktig lärdom!

Lite senare, för kanske 7-8 år sen, så tappade vi hela spannet längst sträckan jag körde igår. Vi tänkte helknasigt och startade i en 90 graderskurva, något man förstås bör undvika. Släden välte och vi orkade inte hålla oss kvar. Genom åren har vi åka många och långa sträckor bakom slädar som vält, och grundregeln är ju alltid att man ALDRIG får släppa taget, men just denna gång har jag för mig att jag slog i en stubbe eller liknande och helt enkelt tappade taget… Så, vårt lilla spann sprang just uppför samma backe och över dessa gulliga myrar och ner till sjön på andra sidan, medan vi småsprang efter så gott som skoterskorna medgav med stora klumpar i halsarna. Som tur var hade allt gått bra och när vi gått kanske en halvtimme och kom ner mot Långsjön, så mötte vi hela spannet, alla glada och hela, med lite ihoptrasslade. Usch usch usch så otäckt! Det är en av få gånger då jag tänkt ”Nu säljer jag alla hundar och slutar med detta!” för paniken vi kände var vidrig! Vissa saker har vi fått lära oss den hårda vägen, även om vi haft stor tur när det gäller att slippa olyckor och elände.

Fina lilla leden mot Långsjön har liksom varit med ”från början” för vår del och därför var det extra kul att det var just där som lilla Noomi fick inviga sin slädkarriär i Boden och prova att springa bredvid, precis som labradoren Smulan gjorde förr i tiden.


Glad tant

När vi var på väg ner från höglandet fick Noomi och Giela sätta sig i släden igen. Giela började protestera efter 10 minuter och ville springa mer, men tant behöver nog nån som tänker lite åt henne och begränsar henne ibland så hon fick vackert åka hela vägen hem.

När vi passerade träsket på vägen hem passade jag på att ta denna bild. Det såg mest ut som väldigt tunn is, kanske en sten under? Men på bilden ser det ju ut som ett öppet hål…riktigt vad det var undersökte jag inte riktigt, men det fanns bara 6-7 meter från skoterleden på Vittjärvsträsket. Verkar som att det är dags att låta träsket vila lite även om isen i övrigt är tjock och rejält där.

Efter slädturen, som blev längre än vi tänkt rent tidsmässigt i alla fall, så jäktade jag iväg med Giela och Kaela till Älvdalens hundhälsa för laserbehandling av ryggar och nackar. Är så himla glad att vi har detta ställe nära, superbra service och behandlingarna har verkligen gjort skillnad. Kaela ser så himla mycket bättre ut nu och travar med tryck i selen igen, så som jag vet att hon trivs bäst. Paula är super! Lite färskfoder till tant och Noomi fick vi med oss hem också.

Nu är det dags att gå ut och klippa klor och sen blir det en kortare slädtur upp mot berget, med Giela och Noomi i släden. Förhoppningsvis regnar det inte på oss i alla fall…

Sammanfattning av året…eller…näe det kan vi ju inte göra nu?

Just nu fylls alla bloggar av årskrönikor och sammanfattningar. För oss blir det jättekonstigt. Vår säsong har ju precis börjat, vi är ju liksom mitt i allt det gottiga precis just nu! Slädmässigt känns en sån sammanfattning lite konstig för oss, MEN det går ju att tänka på annat också. Den stora händelsen 2013 för vår del var förstås att Noomi flyttade in, att vi äntligen blev med Cairnterrier igen efter nästan 5 år utan, och det är verkligen ett av de bästa besluten jag någonsin tagit. Hon fyller liksom det sista lilla tomrummet i vår familj och nu känns allting helt komplett. Hon är verkligen helt underbar och jag har verkligen saknat att ha en Cairn vid min sida, hur underbara huskisarna än är. Hon är å söt att jag nästan dör när jag tittar på henne… =)

Lilla Noomi har för övrigt blivit stor nu! Ett par dagar efter jul började hon löpa för första gången så nu är det sofförbud tillfälligt. I samband med löpet har hon plötsligt blivit väldigt vuxen och lugn, känns lite som en titt in i framtiden och den ”vuxna” Noomi, eller så kanske hon tänkt vara såhär vuxen från och med nu… det lär ju visa sig helt enkelt. Än så länge inga humörsvängningar eller surheter utan hon är fortfarande bara glad och älskar alla.

Idag har draghundarna fått vila och efter jobbet blev det istället 2 timmar promenad inne kring stan med Giela och Noomi, och Veronica och Flinga. Eftersom vi inte setts på länge pga att Flinga behandlats för något som kan ha varit skabb (=ev. smittsamt), så hade vi mycket att ta igen och surra ikapp, alltid lika roligt att ses och speciellt nu när det hade gått flera veckor sen senast!!!

Förutom att det var rejält halkigt bitvis pga de envisa plusgraderna som dröjer sig kvar fortfarande, och att jag hade lite ont/ömt i en fot, så var det riktigt härligt att promenera i ”värmen” och jo, det småregnade lite på oss också… =/

En annan sak jag glömt att skriva, och som jag antecknar mest för min egen skull, är att jag kommit igång med min egen träning på ett bra sätt nu. Tidigare var det jättesvårt att få tiden att räcka till på något bra sätt, men nu har vi en jättefin träningslokal i källaren på nya jobbet med både vikter, maskiner och allt man kan önska, så nu blir det 30 minuter träning och dusch varje lunchrast och sen 30 minuter för att äta. Målet är att bli allmänt starkare och så att bli av med ett par kilo som smugit sig på under de senaste åren… målvikten är 64-65kg och så lite mer styrka på det! Känns jätteskönt att slippa vara beroende av tider efter jobbet när man egentligen bara vill hem till hundarna. Med detta upplägg är det bara latmasken som kan sätta käppar i hjulet!

Monica och hennes hundar har åkt hem nu, men de lämnade efter sig en Manner´s Minder (som ska få nytt batteri för att se att den klarat resan) samt ett riktigt fint litet agilitykit med tunnel, en liten vippbräda som passar en liten hund jättefint som ”förträning” samt slalom. Allt kändes rejält och väldigt lagomt för en liten hund, så nu kan vi börja smygträna lite här hemma på vissa moment, t.ex. att kliva på saker som skramlar och rör sig. Så här ser grejorna som vi köpt ut (allt är inte uppmonterat):

Nu ska det bli jätteskönt att ta en ”tidig” kväll efter 2 stora koppar Earl Grey. Lars är ren om huvudet efter att Noomi tvättat honom rejält. Som ni ser använder hon gärna ena tassen för att hålla fast ”sitt offer” under tiden. Kvällens vers hemma hos oss blev:

”Vart jag mig i världen vänder, Noomis tunga i min näsa anländer”.

Ungefär så är det att bo här, men vi har det rätt mysigt ändå. Nu hoppas vi på tre dagar med slädföre och körning i dagsljus, å så ska Caddyn förberedas för försäljning (nån som vill ha en Caddy från -96 som behöver rostlagas och fixas lite för att klara ombesiktning, men som alltid startat och vart mig trogen tidigare) och Giela och Kaela laserbehandlas. Dessutom pågår storartade planer för sommarens fjällturer och många diskussioner kring kupoltält/tunneltält samt märke och modell… Vi gillar vårt Hannahtält på alla sätt utom just vikten. Det är i tyngsta laget för en längre vandring med sina 4,5kg…

Blir säkert en full helg även detta till slut… God natt!

 

 

 

Sista slädturen med bordercollrisarna

 

På nyårsdagen packade vi och våra gäster oss iväg efter lunch men blev lite fördröjda av en skadad tass som krävde hämtning av socke. I fixandet med att packa hade jag nämligen plockat fram sockar men glömt att lägga dem i slädsäcken – så får man inte göra! Som tur kom sambon till undsättning på en plats där skoterspåret går nära vägen.

Vi kom i alla fall iväg och även om det var småmörkt ute var det rätt fint ändå.

Bitvis är det väldigt isigt under snön på Vittjärvsträsket, men, om man korsar träsket så finner man många nya spårmöjligheter så det kan vara värt lite trixande ibland.


Team Gul


Mina hundar framme och Monicas snygga duo i wheel


Flicka och Sultan

Vi tänkte köra upp mot Långsjön och de vackra myrarna där, men föret var lite tungt och Sultan började se lite sliten ut, så för att spara lite på honom fick han åka släde med matte och Flicka. Hans rygg är lite lurig ibland och mår inte alltid bra. Flicka skällde och småskrek hela tiden i släden, att åka var ju trååååkigt, men det fungerade ändå bra och de fick chans att ladda om batterierna. Att dra släde många dagar i rad kan vara oväntat jobbigt helt enkelt! Då är det bra att ha en släde med ”packmöjligheter”. =)


Tillfälligt tomt i sista led

När Flicka och Sultan fått åka en bit så satte vi in dem i spannet igen och den lilla pausen räckte för att de skulle ha fått nya krafter och de såg fräscha ut hela vägen hem. En kort stunds vila kan göra underverk! Dessutom har de nu inte bara dragit släde utan även åkt släde!


Tillbaka i civilisationen, Vittjärvs lampor möter oss efter att vi korsat Vittjärvsträsket

Dessutom filmade Monica en hel del så det kanske dyker upp en snyggt redigerad och fixad slädfilm här snart… =)

Idag har jag jobbat och sen körde vi en kort tur nu på kvällen innan Monica, Flicka och Sultan tog tåget ner till Stockholm igen. Vår lilla ”när vi har lite tid”-slinga är äntligen uppkörd så det blev premiär för den med 8-spann denna gång.


Ivrig Rotax innan start, då är det mysigt att kramas lite! Av nån orsak har jag lyckats peta honom rakt i ögat två gånger denna vecka helt av misstag… =/ Hans tjocka skinn gör att mina fingrar lätt verkar åka rakt in i ögat på stackars hund!

Skotern som kört upp den lilla slingan hade kört många kringelikrokar och speciallösningar så det blev rätt svängigt minst sagt. På ett ställde hade skotern kört runt ett träd som böjde sig över spåret men hundarna sket i det och plöjde rakt fram, där spåret brukar gå. Som tur var rymdes jag och släden fint under trädet…

Dessutom har Noomi fått en ny boll med snöre som belöningsleksak i veckan, efter att jag hörde att tennisbollar sliter väldigt mycket på tänderna. Hon gillar att kampa och leka så en lagom stor gummiboll kändes bättre för munnens skull. Hon ska ju trots allt förhoppningsvis ha tänderna i väldigt många år till. Det var en tjej som gått bredvid en veterinär med inriktning på tänder som menade att tennisbollar, märgben och stenar var det som skadade mest tänder, och det kan säkert stämma!

Giela fick en ny säng, en mjuk och fluffig säng i ”Biabäddsmaterial” som Noomi INTE ska få tugga i hörnen. Giela fick prova den nu ikväll men hon såg inte så imponerad ut… det blir nog en inkörningsperiod. Jag tror att tant skulle kunna älska denna lagom mjuka och fina säng…hoppas i alla fall… Än så länge trivs hon bättre i sin stora och lite trasiga Biabädd i rummet längst bort i huset…


Noomi och den ”inte så imponerade” tanten i sin nya säng

Nu är det hög tid att sova. Imorgon får draghundarna vila efter 4 dagar med 5 slädturer (om än inte så långa) och Noomi, Giela och jag ska åka in till stan för långpromenad med Veronica och Flinga. God natt!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gott Nytt År

Igår firade vi nyårsafton med två slädturer och en promenad, för att ha lagom trötta och nöjda hundar när det började smälla. Tyvärr började smällandet redan kring 16-17 på eftermiddagen men de hundar som var ute då klarade det rätt bra för det var ju nån smäll här och där, inte hundra stycken på en gång.

Vi körde först över Vittjärvsträsket, som tyvärr var lite isigt, och sen till Buddbyträsket där vi vände. På vägen hem träffade vi en kompis och hans tre draghundar, varav den ena är Mintus kullbror! Kul! Detta är nog första gången jag MÖTER nån på släde när jag är ute och kör nånsin! Har passerat ett par samojedspann en gång för många år sen, och mött nån med spark och 2 hundar eller så, men hundspann stöter vi enormt sällan på. Kul!


Buddbyträsket

Andra turen körde vi kring 18-19 på kvällen och då smällde det lite mer men det fungerade ändå bra och när vi kommit ut i skogen och bort från byn fick vi en lugn och skön skogstur som lade en bra grund för resten av kvällen.

Vi tre tvåbenta åt älgkött och gino till efterrätt, riktigt gott och lättfixat vilket passade bra med alla hundar som skulle aktiveras och pysslas med. Efter körning nr 2 fick alla hundar komma in så mina åtta var i köket och hallen och Monicas två var i vardagsrummet. Kring 23 började det smattra lite mer och då fick mina hundar varsitt tuggben, samma som förra året, och det fungerade riktigt bra även i år. När det smällde som värst slutade Rossi äta och tyckte att det var lite läskigt, och Silva tog en paus på 5-10 minuter just efter tolvslaget, men alla andra var oberörda och tuggade för glatta livet.

Giela väntade lite för hennes gamla tanttänder tycker att nya ben är lite för hårda. Efter en stund fick hon byta med Mintu och när hon fick hans påbörjade ben så gick det genast bättre. Filmen här kommer från timmen före tolvslaget och innan det börjat smälla ordentligt.

Noomi klarade sin första nyårsafton galant och brydde sig inte direkt om smällandet och ljusen. Vi får hoppas att det fortsätter så.

Vårt avstängda hem, tre ihopbundna kompostgaller mellan kök och hall. Noomi sov ihop med sina 7 kompisar för första gången inatt och alla verkar ha sovit gott och haft det bra… Nu är det dags att sela på hundarna och ge sig ut på släden igen – i dagsljus – och denna gång ska jag ha med mig minneskortet till kameran så jag slipper fota med mobilen!!!