6 draghundar är tydligen enklare än 2 fjantar framför en spark…

Verkar som att vi har en riktigt mild vecka framför oss, 10-15 minusgrader hela veckan typ! Efter flera veckor med mellan 25-35 grader kallt dygnet runt känns det riktigt lyxigt att plötsligt kunna planera hundaktiviteter utomhus på normalt sätt igen, speciellt för frusna gamla Gielas skull.

Kvällen inleddes med en mysig slädtur på ca 16km efter lite fynd på Intersport inför sommarens fjällturer och en supersnabb middag på Subway. Stilla snöfall, vindstilla och -10 grader. Inte helt fel faktiskt! Nya batterier i pannlampan dessutom!

Alla renspråren fanns förstås kvar, men hundarna var ganska lugna och jag förstod snabbt att renarna dragit vidare från berget där vi oftast ser dem. Här brukar de stå bland tallarna och titta storögt på oss, men inte idag!

Lite senare kom vi ner på ett litet spår som plogas för travhästar, och jag kände snabbt att renarna var nära. Hundarna ökade tempot snabbt och ivern var stor. Efter en halv minut fick jag syn på reflexerna från ett gäng renar på höger sida och vips började de rusa över vägen framför oss – vilket fick hundarna att skrika och hoppa på plats förstås. Eftersom renar är rätt ”dumma” ibland, en ensam eftersläntrare skulle nästan kunna springa rakt in i spannet, stannade vi och såg till att alla hann passera innan vi körde vidare – till hundarnas stora förtret! När jag släppte bromsen sen grävde de sig framåt…tyvärr fastnade inga renar på bild… =/

Kul med lite viltkänning! För första gången i år tog vi spåren ner mot älven och äntligen var där kört upp spår. Rent allmänt börjar det finnas gott om riktigt fina skoterspår nu – 3 månader av äventyr på fina spår hoppas vi att vi har framför oss!

En bit var helt okörd men skaren är så hård att hundarna kan gå ospårat utan att trampa igenom mer än en decimeter nu. För mig bär den inte, men att åka på släden fungerar ju. Och nej, kameran är inte sned, vi kör på en sluttning helt enkelt!

Nere på Luleälven på väg mot Kusön

När vi kommit hem fick alla utom Rotax gå in i hundgårdarna, men Rotax passade på att gå in själv han med, medan han satt fast i släden. Sen fick alla umgås tillsammans en stund medan jag hade ett stadigt tag baktill i Rotax sele. Mintu skulle inte göra något provocerande själv så att ha honom lös kändes helt säkert och jag fick några bra chans att belöna eller tillrättavisa bra och dåliga beteenden hos de båda under kontrollerade och lugna former. Ska försöka hitta några bra grundbeteenden att förstärka hos Rotax för att lära honom lite mer artigheter.

En tråkig upptäckt var dock att min kära bajsplockare tappat en svets och börjat falla i bitar. Den är lite sned och sliten sen förr så det blir nog ett byta istället för en lagning. =/

Rotax i sin koja

Efter två härliga timmar på släden klädde jag på Noomi och Giela och hade en jättefin plan. Istället för en långpromenad skulle vi ta sparken runt den vanliga mörkerpromenadsrundan, så att vi kunde hålla lite högre tempo (än matte i vinterkläder tempo) vissa sträckor men ändå stanna och nosa och pinka osv, roligare både för hundarna och för mig!

Så här såg det ut korta stunder, alltså trasselfritt och trevligt och mysigt. Tanken var ju inte direkt att de skulle dra, men linorna trasslar ju som minst om de går längst fram. Större delen av tiden var det dock mer eller mindre kaotiskt. Tänk att jag helt hade glömt hur enerverande det kan vara att ha 1-2 omotiverade hundar framför en spark. Att köra ett gäng galna men fokuserade draghundar framför en släde är ju rena barnleken om man jämför! Jag fick även starka Flashbacks till tiden då man tog en spark och knöt ihop lite koppel och snören som sen trasslade lika illa som hundarna… gaaah!

Giela ville nosa och kissa på varenda snöklump, och riktigt så mycket hade jag ju inte tänkt att vi skulle stanna. När vi promenerar använder jag ”Nu går vi” men det var svårt att få något flyt eftersom sparken gled snabbt ibland och inte alls ibland, och tant märkte rätt snabbt att hon kunde utnyttja det och nosa lite extra på varje snöklump…

Noomi var duktig men fick flera gånger för sig att hon måste springa bredvid mig och titta så att jag inte blev uppäten av sparken, eller vad hon nu undrade över, och då trasslade ju linorna i medarna ibland… Dessutom har min kära spark riktiga spaghetti-medar efter ett par års användning och även om man sparkar som en tok så händer inte så mycket alls. Ungefär som att promenera i blöt cement eller simma i sirap kanske. Inte så upplyftande.

Giela såg dessutom lite stel och eländig ut, men det är ju inte så konstigt efter att hon tvingats till stillhet så mycket pga kylan. Att få jogga lite idag tror jag var rätt lagomt i slutänden och hon fick lite smärtstillande till middagen för att hjälpa kroppen på traven.

-Matte, är du OK?

Sparkturen tog längre tid än promenaden brukar göra och det var varken mysigt eller smidigt… Jag kom hem helt blöt i svett och mentalt utarbetad! Vilket trassel och vilket elände! Funderar på att sälja sparkeländet faktiskt, den var kanonbra att ha första åren med draghundar (upp till 3st fungerade fint) men nu gör den mig mest arg… Den är hyfsat om man kan ÅKA men eländig om man ska SPARKA. Blir skönt att sova lite helt enkelt… *S* Måste förstås tillägga att jag främst var arg på sparken och linorna, Giela och Noomi var inte de stora katastroferna på något sätt.

God natt!