Apportering för Noomi samt ”det regnar renar”

Igår kväll var det rejält kallt ute igen så jag passade på att träna två pass med Giela och Noomi. Noomi fick börja med apportering för första gången, och jag måste säga att jag är så himla stolt över vilken talang hon visade! Vi började med att bara klicka för ”grepp” men det märktes att hon inte var riktigt sugen på den, och i det läget kände jag att det var vanskligt att klicka vidare. Att klicka in apportering tycker iaf jag kan vara riktigt svårt eftersom tajmingen är så himla viktig. Med Giela misslyckades jag kapitalt. Hon lärde sig att man får ett klick om man tar en grej och släpper fort som attan… och att ta sig vidare från det steget är lite bökigt med en hund som inte är en naturlig ”bärare”. Att hinna belöna för ”rätt” beteende sen blir allt svårare…

Så, med Noomi hoppade vi över det steget och gick direkt på att hämta den istället, eftersom jag vet att hon gillar att springa efter saker. Lilla tjejen överraskade stort och efter en stunds träning så kunde hon sitta vid sidan medan jag kastade iväg apporten, rusa dit på kommando ”hämta” och sen komma nästan ända fram innan hon släppte den på ett klick. Från ”noll” till att ha ett bra sug mot apporten och klara stora delar av uppgiften galant! Nu när hon gillar apporten och har mer intresse för den så ska vi börja med greppträningen, alltså momentet i lk1 vilket förstås är det vi siktar på först.

I slutet av filmen kommer Giela. Som ni ser är hon en liten katastrof men hon är väldigt söt och senaste åren har jag slutat helt med tajmingen där. Hon får klick bara för att hon gapar över apporten eller tar upp den – och hon blir sååå glad! =)

Nu ikväll har jag fått tårta och presenter av sambons fina släkt, ett rejält firande i efterskott! Sen jäktade vi hem och det var bara -20 grader så jag kastade mig på släden och så gav vi oss ut i natten, hundarna å jag. Vi var ute i ungefär två timmar under en stjärnklar himmel – riktigt fint!

En vän sa en gång om mitt och Veronicas gemensamma spann att ”Ni kör sprint i långdistanstempo” och det stämmer nog rätt bra. En vanlig tur för oss ligger ju kring 2 mil och snabbt går det oftast inte… Idag var vi dock uppe i medeldistanstempo långa sträckor för himlen verkade ha öppnat sig och ner hade det regnat… renar!

Renspår light, nån som gått lite och grävt ett litet hål

Ett par kilometer från Vittjärv började renspåren och sen slutade de aldrig. Renar som gått, sovit, ätit, trampat, grävt… ja renspår överallt! Bitvis rejält nertrampat och på andra ställen bara lite spår och gropar. Hundarna blev förstås som tokiga och rusade genom skogarna med mig och en halvdålig pannlampa på släp.

En gammal slädräv sa en gång till mig att man märker om hundarna är bra tränade när man möter renar. ”En bra hund ökar inte farten”. Eftersom denne man alltid varit noga med att ha lydiga hundar så tänkte jag att han menade att hunden var olydig när den brydde sig om renarna, men jag missförstod helt. Istället menade han att en hund som orkar öka tempot när den ser en ren ju helt klart inte gått för fullt tidigare vilket var en brist!

Stjärntecknet Orion gör oss sällskap på himlen, fast hans huvud kom inte riktigt med…

Mina hundar går sällan för full kapacitet och det tycker jag är en bra grej. De ska ju hålla länge och bli gamla med kroppen i behåll! Hundar som sliter för brinnande livet var sekund belastas förstås hårdare, och dessutom kan jag tycka att det är rätt skönt att glida runt på släden i lagom takt och hinna fundera, fota och titta på stjärnorna. Min erfarenhet är att de hundar som skadar sig mest är de som antingen sliter som dårar, eller de som är lite försiktiga och avvaktande och kanske inte har fullt fokus på jobbet och inte lägger tyngden i selen. Är det nån hund som snubblar eller ramlar i spannet så är det nästan alltid en sån hund.

Nåja, området med renspår var enormt stort och det tog liksom aldrig slut. Även på såna platser där jag aldrig nånsin sett ren eller renspår tidigare hade de gått kors och tvärs. Trots det såg vi inte en enda ren! Inte ens ett par lysande ögon i skogen! Alla spår fick mig att hålla ständig utkik så att vi inte skulle rusa på en vilande ren i en lega men inte ett enda renhår såg vi… =/

När vi lämnade renområdet på vägen hem drog hundarna ner på tempot rätt rejält och de var nog rätt trötta, helt förståeligt. Efter att vi kört över en av de fina myrarna passerade vi Långmyrsvägen, som är en liten enslig grusväg nära en grusgrop, och vid grusgropen ligger en liten barack med belysning. Just då började mina tankar snurra lite, och jag tänkte på hur sjukt rädd jag skulle bli om man sett siluetten av en person där utanför den lilla baracken mitt i skogen. Där ska ju liksom vara helt öde och tomt den här tiden på dygnet.

När de där tankarna väl börjat snurra så spann de bara vidare. Jag var tvungen att kolla bakåt för att se till att inga vargar följde oss, eller konstiga personer från grusgropen. Nästa tanke var ”Vad mer skulle vara läskigt?” Svaret blev ”gammal gumma som står mitt på skoterspåret helt tyst”, eller ”clown på spåret” eller ”sminkad unge på spåret”. Även om jag VET att det inte kommer att hända så hinner jag alltid jaga upp mig en massa och just då känns kilometrarna hem lååånga! Det är ju trots allt så att OM ett monster kommer rusande bakifrån så är det mig de tar först! Skulle hundarna stanna och hjälpa mig? Hoppas kan man ju… Jag skulle nog inte säga att jag är mörkrädd egentligen, men däremot har jag livlig fantasi ibland! =)

Nu är det dags att sova och imorgon verkar det bli kallt så huskisarna får en vilodag och själv ska jag ha en mysig tjejkväll här hemma med några kompisar. Giela och Noomi också förstås. =)