Börjar dagen med ett litet blodbad…yay…

image

Just nu jag kan bara säga…BLÄ! Förbannade skit helt enkelt! Imorse hände något som inte hänt på väldigt länge och därför känns det ju lite extra eländigt också. Det är nästan lite ironiskt mitt i allt på nåt sätt.

Imorse när hundarna där ute var tillsammans och jag hämtade jobbväskan inne, så hörde jag skrik och vrål och rusade dit för att se att Mintu och Rotax slåss för brinnande livet. Rotax har ju stirrat lite snett på MIntu ett bra tag, men det har aldrig blivit mer än så. Silva, Rossi och Kaela studsade runt och ”hejjade på” lite men tack och lov så var det ingen av dem som gav sig in i kampen. Rotax hade ett väldig hårt tag kring Mintus vänstra sida av huvudet och han vägrade banne mig släppa. Nån gång tyckte jag mig hör hur det knastrade som att bindväv liksom gick av men jag hoppas att jag hörde fel.

Jag fick brottas med dem i vad som kändes som många minuter (iklädd kontorskläderna förstås) och hann få ena fingret upptuggat av Mintu (vilket självklart inte var hans mening) innan jag lyckades pressa in dem i hörnet på hundgården och kunde skjuta in mig själv mellan dem när Rotax till slut släppte för att byta grepp. I ett sånt ögonblick är man inte direkt stolt!

Tidigare när jag haft fighter har det aldrig varit nån som haft ett sånt hårt tag och hållit så länge och det underlättade ju inte direkt. Nånstans har ju senaste tidens lugn även gjort att man glömt hur man egentligen gör? Rutinen för ”bryta bråk” sitter liksom inte i ryggmärgen nu utan måste grävas fram ur tankarna på gott och ont… Fördelen och nackdelen med att ha en grupp där allt har varit rätt lugnt ganska länge.

Efter att jag delat mellan dem sprang jag raka vägen in för att kolla fingret. Jag kände ju att det gick att använda men det droppade ju blod överallt och när jag hade det i hans mun så kände jag hur han liksom tuggade rakt över det ett par gånger… det är en rätt otäck känsla! Det såg ut som på bilden, blod här och var och flera småsår, funktionen kvar i alla fall, och efter att det sprängd, bränt och känts på alla möjliga sätt så verkar det rätt OK iaf. Ja jag vet – man ska INTE sticka in fingrarna men i stridens hetta gör man inte alltid det man borde. Med facit i hand så kunde det ju ha gått tusen gånger värre med fingret…

Under tiden var sambon ute med pannlampa och konstaterade att killarna såg rätt hela ut. När jag hällt jodopax (slut på vanlig sårtvätt) på fingret och plåstrat om det så gick jag ut själv (och talade om för Rotax att han bara kostar 1kr just nu!!!) och kollade dem igen. Rotax verkade inte ha en skråma. Mintu hade ett litet sår på halsen och var lite röd i örat, och verkade lite öm på vänster sida huvudet, men inget mer än så.

Mitt i allt tumult så såg jag framför mig stora öppna sår och sönderslitna öron, kunde ju precis lika gärna ha varit det som blev resultatet, så att skadorna inte var så farliga var enormt skönt. Dock hänger ändå känslan av SLAGSMÅL kvar i luften och jag avskyr den verkligen. Den ligger som ett tungt lock över hela familjen. Å i slutänden så är det ju jag som brustit i mitt ansvar och det drabbade Mintu, en snäll och go kille som inte skulle starta bråk av personliga skäl på egen hand. Känns riktigt ruttet!

Vad händer sen?
Bråk om resurser är en sak, där kan man oftast sammanföra hundarna väldigt snabbt efteråt för att normalisera och ta udden av händelsen, men det här är något helt annat. Mintu ska få vila ett par dagar innan de behöver mötas igen, för jag är 99% säker på att det var Rotax som var den utlösande faktorn, och jag vill inte utsätta Mintu för det mötet medan han har ont. När två hundar ryker ihop ”plötsligt” så är det oftast en bra regel att sammanföra dem snabbt och inte ha dem isär för länge eftersom det skapar en distans och viss osäkerhet, men nu blir det istället tvärtom. Mintu ska inte behöva möta Rotax igen innan det finns en plan eftersom detta med stor säkerhet var en personlig vendetta och inget hastigt påkommet. Risken att det skulle ha smällt igen hade varit alldeles för stor eftersom tankarna som utlöste det hela inte förändrats.

Sen blir det tummen i ögat på Rotax och en sänkt toleransgräns där han inte får spänna sig en sekund kring Mintu (ännu mindre än han fått tidigare). Tummen i ögat och så jobb med att lära honom alternativa beteenden och första tiden kommer han att få vara kopplad vid mig när hundarna äter så att jag kan kontrollera honom och skapa en säkrare känsla hos Mintu igen.

Dock är det ett elände med hundar som är lite ”tuppiga”, som Rotax faktiskt är, och han har ju varit en sån hund som behövt ha den där tummen i ögat lite till och från hela tiden. Går det att ge honom ett annat språk att arbeta med? Ja det visar sig nog med tiden. Jag upplever honom inte alls som osäker socialt, utan helt enkelt lite naturligt utmanande i sin läggning, trots att kulorna rykt. Kastreringen i sig gjorde ingen skillnad på detta egentligen, och det var ju inte heller därför jag kastrerade utan för att underlätta här hemma kring löp.

Nu ligger Mintu här inne i soffan och vi har tittat lite mer noggrant på såren och tvättat lite mer ingående. Två små hål (av den möjligt otäcka sorten) på underkäken och så lite rivskador inne i ytterörat. I efterhand känns det helt overkligt att själv örat klarade sig utan skador med tanke på att Rotax stod och slet i just örat och kinden.

Själv fick jag ta en ny stelkrampsspruta för ordningens skull, och ev. blir det återbesök på vårdcentralen om såren blir infekterade, för det är tydligen inte bra om just hundsår blir det. Nåja, mina tankar går i första hand till Mintu och allt han råkade ut för utan att förtjäna det. Nu ligger han här i soffa och ser ändå rätt nöjd ut med livet och förhoppningsvis så går läkningen bra. Sen återstår en lång tids ”grupprehab” och det kan ju faktiskt vara så att gruppen får vara delad lång tid framåt om det inte känns säkert att ha dem tillsammans. Mintu är jag inte orolig för, men Rotax kanske inte har vett att bete sig…

BLÄ!

18 tankar på “Börjar dagen med ett litet blodbad…yay…

  1. Usch och fy. Jag är så imponerad av er som lever med så många hundar och klarar av situationen så bra. De anda hundarna lägger sig inte i?

    Min yngre hund är rätt så reaktiv, eller.. impulsiv? Och hamnar ofta i bråk med andra hundar som han tycker är för dominanta mot honom och jag blir väldigt illa till mods de få gånger som det händer.

    Hur gör du för att få dem att ”släppa” det när de umgås med varandra sedan? Är det inte risk att det bli problematiskt i spannet? Eller just de där två kanske inte drar ihop?

    Imponerande i varje fall! Snyggt jobbat att du klarade av situationen så pass smidigt i jobbkläder och allt 🙂

    • Tack för din kommentar. Idag är jag inte så imponerad av mig själv… brukar ta sånt här rätt hårt (känner så många andra som bara skulle rycka på axlarna och gå vidare) men det kanske ändå är en bra sak i slutänden? Just när mina hanar får för sig att bråka är det värsta jag vet, tvärtemot vad många säger så upplever jag att de är mer utstuderade de få gånger det händer och det är mer efterarbete än om det händer tikarna.

      Att de andra inte hoppade in var nog en blandning av tur, att de inte har något otalt med Mintu själva, samt att jag knuffade bort dem, men nog kunde det ha urartat om alla 6 hade hoppat ihop. Eftersom de just ätit så hade jag ju inte delat mellan dem ännu för dagen…

      Hur man släpper det sen? Bra fråga. Jag släpper det nog främst genom att ha en plan och en struktur att jobba efter. I spannet har jag aldrig haft ett slagsmål inom gruppen, å nu i början får de nog ha ett led hundar mellan sig för säkerhets skull. Efter det så kan det faktiskt vara bra för ”teamkänslan” att springa närmare varandra eftersom man jobbar ihop under ordnade former. När de ska äta tillsammans så är det samma där, struktur att tänka efter och målet i sikte håller tankarna iordning, å som sagt var, Rotax kommer att få ha koppel ett tag för att han inte ska få chansen att göra nåt dumt. Han och Mintu kommer inte att ha närkontakt förrän jag ser att Rotax kan bete sig på avstånd och på närmare håll också, för hur praktiskt det än är att kunna ha alla hundar tillsammans ibland, så måste säkerheten gå först.

      Hunden du beskriver låter lite som min Silva, hon var väldigt impulsiv och blev förbannad på två röda sekunder när hon var yngre. Under ”Tips om hund” nånstans har jag skrivit lite om hennes resa. Problemen vi löste med henne var ju främst inom gruppen, men det är ett tankesätt som jag tänker ta med mig nu i arbetet med Rotax också, med vissa justeringar. Känner igen känslan, det är skit helt enkelt när det urartar å hunden plockar fram de där reptilhjärnesidorna som man sällan behöver se annars. Hoppas ni hittar något sätt att underlätta eller slippa situationer som urartar i alla fall! Tack för ditt stöd! Just idag betyder sånt extra mycket!

  2. ”Bråk” kan ju uppstå lite lättare när en hund är kastrerad eftersom testostron halten försvinner och då blir de en annan reaktion på den andra hunden samt den som blivit kastrerad.
    Hoppas det löser sig för både dig och hundarna! Och att de kommer funka i framtiden, vore ju tråkigt om de har ett ont öga mot varandra hela tiden :/

    • Tack, jag hoppas också att det kommer att fungera. Båda två är kastrerade samtidigt. Jag har tre hanar och Nalle var kastrerad när han flyttade in som treåring. några månader senare flyttade Rotax in och han och Mintu fungerade bra direkt. Däremot stirrade Rotax på Nalle och kändes inte helt pålitlig. När sen Rotax och Mintu blev kastrerade också så vände det, nu fungerar Rotax med Nalle men stirrar ut Mintu. Å Mintu, han vill bara ha det lugnt och skönt och bo med sin bästis Nalle för de två har alltid fungerat bra. När man kasterar vet man ju att det kan förändra saker, men jag hade nog inte väntat mig att han skulle börja gilla den han ogillade och ogilla den han gillade… den gode Rotax… Skönt i oredan i alla fall att det bara är EN hund som oredan beror på. Om båda två hade velat döda varandra hade ju framtiden känts mycket svårare. Å blä i alla fall! *S*

      • jo men precis, men det räcker med problem när bara en inte vill funka med de andra kan jag tänka mig. eller precis som du har nu att en inte tycker om en annan.. :/ Vi får hoppas att det löser sig mellan hundarna så slipper ha det så jobbigt 🙂

      • Tack så mycket, jo det får vi hoppas, och efter att stött och blött detta med en massa folk så tror jag mig ha förstått mekanismerna bakom lite bättre också och sånt känns ju alltid bra. Nya tag helt enkelt!

  3. Vad tråkigt, håller mina tummar att både du och hunden slipper komplikationer med såren och att gruppen går ihop som grupp tillslut utan större hinder. Starkt gjort. Jag har själv suttit och plåstrat om hundar, jag var dock inte med när det hände utan blev inringd av min dåvarande vän. Tråkigt nog halkade hon till och hamnade mellan hundarna när den drabbade hunden skulle ta tag i den attackerade för att det gjorde så ont. Den drabbade högg matte så djupt att hon kunde se in till benet i armen. Den drabbade mådde så dåligt över detta sen och blev så mattig. Det var ett rejält blodbad den dagen men trots det lyckades jag plåstra om och stoppa rinnande blod på den drabbade utan veterinärbesök 🙂 Och idag mår dom bra. Lycka till och stå på dig.

    • Usch vilken otäck historia! Nånstans är det ju det som känns värst, att man vet att det bara är en massa tur en sån här gång och att det lika gärna kunde ha tagit riktigt illa på nån av hundarna eller mig. Det sätter sig liksom verkligen innanför skinnet även om det inte gick så illa…å det är väl liksom just tanken ”Tänk om…”. Bra gjort att kunna plåstra om i ett sånt läge!

  4. Ja usch o fy för slagsmål.. 😦 jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag har sytt ihop min ena hund.. 😦 och jag kämpar en hel del med det dåliga samvetet och känslan av att vara världens sämsta hundägare.. hos oss är det dock ett ögonblicksverk som triggas av nånting och sekunden efter är allt som vanligt.. :/
    Skönt att ha en plan att gå efter och jag håller tummarna för att det går bra!

    • Tack Helen, jo man känner sig riktigt kass! Jobbigt känsla, men å andra sidan kanske den betyder att man bryr sig om rätt saker fastän det är jobbigt. Hoppas det lättar hos er och att du slipper sy mer!

  5. Först måste jag ju säga; vad tråkigt att det inträffade, aldrig roligt och man går ju själv och oroar sig när hundarna har ”relationsproblem” med andra flockmedlemmar.
    För det andra; FAN vad bra att du skriver om detta! Inte många hundbloggare på nätet som skulle visa hur det faktiskt kan gå till och att det inte alltid är en självklarhet att hundarna(ofta hanar) gillar varann; även för de duktigaste hundägarna. Tummen upp för det Kristina!

    • Tack så mycket, du har nog rätt i att det är något som ofta sopas lite under mattan. När folk pratar om bråk så kan man ju mena så många olika saker. Allt som innefattar att hundarna tuggar på varandra annat än lek, det ser jag som bråk i olika grad. Många andra verkar resonera som så att det blir bråk först när hundarna inte bryter av ett VRÅL eller när det blir skador, och såna gånger är det ju kanske enklare att säga ”mina hundar bråkar aldrig” å sånt. Ja folk tänker så olika helt enkelt. Får hoppas att du har rätt i att det kan komma något bra ut av detta för det är ju många som känner igen sig i känslan av skam och jäkla misslyckande. I alla fall vi ”mesar” som tar åt oss även när det inte blir stora eller dyra skador. Tack!

  6. Usch, obehagligt.
    Jag blev biten förra veckan dock inte i ett slagsmål, fick spruta som gav mig jobbiga biverkningar men annars läkte det bra och nu kan jag använda handen fullt ut igen. Hoppas det går bra för er.

    • Tack Emilia, vad fick du för biverkningar? Tänkte faktiskt på det när jag tog sprutan, att ibland kan det ju bli såna grejor efteråt. =( Hoppas det gick över snabbt!

  7. Ush, vad jobbigt… Jag har två hanar hemma (bröder från samma kull) som ryker ihop ganska frekvent~ oftast när det gäller oss människor. Min granne, som också har två bröder från samma kull, har precis samma problem (fast där bråkar de även om mat). – Men… Våra hundar är ju små, så det är väldigt lätt att separera dem, och om vi blir bitna så är det obetydligt litet sår… Mellan stora hundar blir det ju extremt svårt att separera dem när man är ensam (har även stora hundar i familjen som rykt ihop, och där två människor behövts).

    Men det som skrämmer mig mest är såklart hundarnas skador. I Oktober förra året lyckades min ena hane bli biten i ögat… och han hade extrem tur att det inte blev några permanenta skador. Men ändå… man vet aldrig hur det kan gå… Jag har ännu inte lyckats hitta en bra lösning på ”problemet”. De flesta säger att man inte kan ändra deras konkurrensbeteende, och att man istället bör undvika att ha flera hanar tillsammans – speciellt om de är bröder! lol 😛 Men… nej…

    Inlägger från när min hund blev biten i ögat efter ett slagsmål:
    http://diddisdagbok.blogg.se/2013/october/krigsskada.html

    MVH!

    • Usch så otäckt! Som du säger så kan det ju bli otäcka skador väldigt snabbt om en tand råkar ta fel, t.ex. på ett öga. Hur gick det med ögat sen? Läkte det helt och hållet och hur lång tid tig det? Väldigt söta hundar du har i alla fall! Det är nog min stora skräck, att nån hund ska råka bita av en sena eller skada öga eller liknande på den andra, på en sekund kan ju ett helt hundliv kastas om liksom. Och JO, en sån här gång kan jag komma på mig själv att tänka – VARFÖR har jag alla dessa stora hundar? Den tanken kommer ju att gå över snabbt men just igår så flög den genom mitt huvud…

      • Han hade väldigt tur att skåran hamnade ovanför iris, så hans syn har inte blivit påverkad (enligt veterinär och undersökningar). Hornhinnan växte ihop av sig själv så det behövdes ingen operation heller 🙂 Även läkningen gick fort, och vi kunde ta bort tratten efter ca. 1 vecka, men han fick absolut inte klia ögat, så vi höll koll på honom några veckor tills det såg helt läkt ut. Man ser fortfarande ett ärr när man lyfter på ögonlocket, men ändå en sådan tur i oturen!
        Man önskar hundarna kunde vara lite mer konsekventa…… Deras små macho-bråk kan, som du sa, verkligen förändra deras liv till det sämre…
        MVH!

      • Oj vilken tur i oturen! Jo det är sant, man skulle vilja kunna prata med dem och helt enkelt förklara hur ont det kan göra och hur fel det kan bli…det hade ju varit superpraktiskt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s