Idag var det bara -15 ute så även Giela och Noomi fick följa med ut, iklädda dubbla eller trippla täcken förstås. Inte soligt och fint som igår, men ändå lite ljusare än ”grått grått grått” i alla fall.
Idag utökade vi spåret och körde nerför den långa nerförsbacken i den gamla skogen, ett riktigt mysigt ställe, och jag blev så glad när det inte hade blivit kalhygge där utan bara längre upp där inga spår går. Härligt att äntligen kunna köra lite längre och nya sträckor – äntligen har skotrarna börjat hitta ut på riktigt!
Spåren var lite ojämna så Giela och Noomi fick åka lite ”studsigt”, men de verkade inte misstycka. Giela fick springa lös en kort stund men hon började frysa om tassen nästan direkt så jag fick bära tillbaka henne till släden och bädda ner henne igen. =/
Vi körde mot Bredåker och blev superglada när det fina spåret över berget var uppkört – yay! Hundarna älskar det spåret för det är omväxlande och roligt, och så brukar vi se renar där! Vi hann bara några hundra meter in innan de började öka tempot och snön var nertrampad runt om oss. Giela började skrika i släden (det låter ungefär som om nån slår henne) och Noomi blev också ivrig – självklart utan att riktigt veta vad som var så skoj.
En ensam ren fick vi syn på och hundarna tyckte den var jättefin! Giela skrek ännu högre och verkade vilja att de andra skulle öka tempot så att hon skulle ha en chans att hinna ifatt den… taskigt bara av matte som stod på bromsen…
Förutom spåret som går längs kraftledningen in mot stan, där man kan köra ner mot älven osv, så var hela vår favoritrunda uppkörd! Äntligen!
Även Noomi fick lite is i skägget. Hon hade fullt upp med att spana i alla riktningar och hade inte många lugna stunder. Hon tycker att det är riktigt skoj att åka släde helt klart! Dessutom hade två skotrar kört upp sträckan över myrarna som vi varit ensamma med att hålla uppe, så på vägen hem blev åkturen säkert mjukare och bekvämare för de i släden. Äntligen!
Rotax, killen som blivit en riktig grovis sen han flyttade in och blev lite äldre.
På vägen hemåt passerade vi den nyaste avverkningen igen, men från en annan vinkel. Det som tidigare var en smal liten skogsväg där en bil knappt kunde köra, har nu blivit en breddad och plogad väg. Detta var faktiskt en av de första sträckorna jag nånsin körde på släde för ungefär 9 år sen! Det känns alltid lite konstigt när vi passerar på såna här ställen… hejdå till en massa fin skog helt enkelt…
Giela och Noomi
Vi kom hem efter ungefär två timmar ute på spåren, ett glatt och lagom trött gäng. På vägen hem slog det mig hur himla fint det faktiskt var. Solnedgång till höger, gulrosa skimmer över den fluffiga snön, en stor måne på himlen till vänster, mina duktiga och vackra hundar framför släden, ja nog är det allt bra magiskt i all enkelhet. Det är konstigt, men nog går det slentrian även i detta. Jag måste liksom påminna mig själv ibland om hur vackert det faktiskt är, och att det faktiskt är sant att jag har ett alldeles eget hundspann att utforska vintern med – på riktigt!
När vi selat av så gjorde Rotax så som han ofta gör. Han lade sig på sidan i snön helt enkelt och myste lite. =) Giela och Noomi fick förstås komma in, Giela planterade sig framför kaminen och myste och Noomi var riktigt trött och somnade nära mig på soffan. Nu efter första löpet är hon verkligen supermysig och gosig, påminner mycket om lilla Jacki som alltid ville ligga nära.
Nu är det dags att laga middag… och sen ta en lugn slapparkväll…Till veckan hoppas vi på ett par fina månskensturer innan det är dags att packa för en helg i Stockholm.
Nukutvi huskies, hundar & hästar 
Åh vad underbart det såg ut!! Även för mig som vare sig gillar snö eller minusgrader ;)! Helt fantastiskt!
Tack Mia! Säsongen med slädhundar är inte så lång, men nu och lite mer än tre månader framåt så är vi i himmelriket! =)