Veckosammanfattning…

Full fart denna veckan och få har bloggen fått vila lite, för den kommer ju trots allt inte i första hand. I tisdags kväll hade vi inomhusträning igen. Noomi fick ha ett tikskydd eftersom hon löper, även om hon knappt blodar något alls nu. Träningen kändes riktigt vimsig, å egentligen är det ju inte konstigt med tanke på första löpet å allt. Linnea filmade oss och när jag tittade på filmen så kändes det ändå bättre, det såg faktiskt inte så illa ut som det kändes även om det förstås finns mycket att jobba på.

Just nu känns det mest som att vi måste hitta rätt våglängd och lära oss att hantera störningarna, så trots allt så tänker jag nog ge oss lite tid och köra på ett tag till på samma sätt för att hinna landa lite i känslan. Känslan av ringrostighet som jag bar på i våras är helt klart tillbaka! Vi måste hitta oss själva helt enkelt och hitta tajmingen och glädjen som gör att störningarna glöms bort och till viss del tror jag att det bara handlar om att ha kul och ge det hela lite mer tid.

Direkt efter träningen åkte jag hem och selade ut hundarna och drog ut på slädtur. Giela och Noomi fick stanna hemma och jag och gänget åkte för första gången leden över de vackra myrarna mot Bredåker till. Det var andra eller tredje gången hundarna och jag drar upp stora delar av den leden i år men skotrarna lyser med sin frånvaro. De har kört en bit i början men sen har de fegat ur och använt vägen… =/ Desto mer jobb för oss! Bitvis gick hundarna i ett singelled för att inte behöva trampa utanför spåret.

Tyvärr mötte oss en tråkig syn längst bort på myrarna. Det som jag först hoppades skulle vara en ensam skoter visade sig vara en skogsmaskin som avverkade. Bara denna vinter har jag hittat minst tre nya kalhyggen bara längs de korta spår vi har uppköra än så länge, max 6-7km från byn. Skogen som avverkades nu var gammal och fin, och om vi har riktigt otur så påverkar det även spåren längre bort där vi brukar åka nerför en väldigt väldigt lång backe genom vacker gammal gran- och tallskog. Hoppas, hoppas HOPPAS att den finns kvar. Tyvärr var det inte kört dit ännu och det tunga backen vill vi inte spåra själva.

Snömängden börjar i alla fall vara helt OK. Mer hade förstås inte skadat, men snön går en bit över knäet ute på myrarna och det fungerar ju helt klart.

Nya jobbet fortsätter att kännas riktigt bra och idag fick jag en BEAB-jacka som var riktigt skön. Förutom det har jag förstås en rejäl uppsättning varselkläder för sommar och vinter, som är flamsäkra förstås, men den här kan man ju använda även när man inte vill vara varselgul eller ska gräva i elskåp! Förutom detta så har vi ju ett fint gym i källaren och ambitionen är klar – en kort stunds träning varje dag ihop med några kollegor! Fungerar väldigt bra praktiskt och tidsmässigt och det känns kanon att kunna träna utan att det ”stjäl” tid från hundarna. Målet är att gå ner 4-5kg till min normalvikt samt att bli uthålligare och starkare.

Igår kväll blev det två timmars promenad med Flinga och Veronica inne i stan, och Giela och Noomi var de som fick följa. Vi gick nog ungefär en mil som vanligt och trots lite slask var det riktigt skönt ute. Noomi fortsätter att vara väldigt lättsam att ha med sig på stan, hon är knäpptyst och lugn och nyfiken och bryr sig varken om skällande hundar, gallertrappor eller annat som kan vara ”konstigt” för en landsbygdshund. En cool liten tjej!


Visst ser tant nöjd ut?

Idag blev det istället slädkörning igen och eftersom vi hade närmare -10 och det inte varit kallt på rätt länge, så pälsade jag på Giela och Noomi rejält eftersom de skulle följa. Visst är de söta mina små Michelingummor? =) Giela har dubbla täcken och Noomi har tröja, regnoverall för att det inte ska fastna så mycket snö på benen, och så ett varmt täcke på det. Egentligen kanske det här främst reflekterar hur mycket jag själv frös idag när det plötsligt blev ”KALLT” igen!


Ivriga hundar

Idag körde vi samma runda som i tisdags men nu var spåret bara en aning igensnöat så hundarna hade det mycket lättare. Giela och Noomi åkte hela vägen och såg rätt nöjda ut med det, även om det var lite gnäll och småskrik ibland… Skogsmaskinen var fortfarande igång på samma ställe. =/ Jag förstår ju förstås att avverkningen ”måste” ske ibland, men det känns lite trist när det blir så många kalhyggen så nära varandra och för oss som bor här och vistas mycket i naturen så påverkar det förstås mycket.

Efter att vi kört så fick alla hundar komma in. En stor fördel med nya jobbet är att jag kommer hem så tidigt, idag hade jag både snabbvärmt och ätit middag samt kört hundarna innan klockan var 19.00! Lyx! Betyder ju även att tid finns till längre kvällsturer senare i vinter när vi har ett större spårnät att välja och vraka bland, eller helt enkelt tid till både en slädtur och nåt annat utan att behöva jäkta!

Här har hundarna just kommit in och fått reda på att det är dags för tuggben! Mums! Ännu en gång är jag så glad över att Noomi är en socialt superkompetent liten terrier. Det känns helt tryggt att låta henne tugga ben ihop med de andra. Hon försöker inte stjäla nåt och hon lyssnar så fint på de andra om de ”pratar” med henne. Hon är verkligen helt underbar!

Nu sover lilltjejen bredvid mig i soffan och de andra har fått gå ut till sina kojor. En bra nyhet – Giela har äntligen börjat gilla sin nya säng och sover i den ibland…förstod väl att tant skulle gilla den till slut! God natt!