Ute på spåren med alla mina hjärtan

Igår när jag gick ut för att sela ut hundarna såg det ut så här bakom ett av vindskydden. Det känns bara….fel…Å andra sidan var det gröna gräsmattor och regn i januari nån gång under de första åren då Lars och jag var tillsammans (innan jag flyttat upp) så det kunde ju absolut vara sämre. Vi har fortfarande helt OK slädföre även om det töar och droppar från taken.

Idag packade jag in Giela och Noomi i släden för att köra mot Långsjön. Ute på Vittjärvsträsket var det nu inte främst isigt utan snarare mest blött. Hela huskygänget fick en rejäl ”tasstvätt”!

I södersluttningarna var det även dåligt med snö i skogen. Så här brukar det ju kunna se ut i mitten av april kanske, men inte riktigt i januari. =/ Jag hoppas detta vänder snabbt för januari brukar ju annars vara en magisk månad med tjockt av snö på alla träd – riktigt vintermagi!

När vi sväng upp på leden mot Långsjön och färdats en bit så började Giela gnälla och jag förstod att hon behövde kissa. Jag började fippla med hennes grejor för att släppa ner henne när spannet plötsligt tvärryckte och sen stannade direkt. Då jag tittade upp flög en stor tjädertupp upp från marken vid en stor gran just vid spåret, och ledarhundarna som hoppat dit kom nån enstaka sekund för sent för att fixa tjädermiddag… Jag kunde inte låta bli att skratta åt spektaklet, vi skrämmer ofta upp fåglar och ser ibland tjädrar men detta är absolut första gången vi är så nära en tjädertupp. De brukar vi annars mest se på flera meters håll och de vi skrämmer upp brukar vara skogsfågel av mindre modell. Giela fick i alla fall komma ur släden och springa lite för egna ben.

Tant hade inga galna ”ska springa för evigt”-tant-tankar idag utan skötte sig jättefint och såg så glad ut över att få sträcka på benen rejält. Hon sprang lös hela vägen upp till platån med de mysiga myrarna.

Eftersom det var så varmt gick det långsamt för hundarna och när vi kommit uppför de långa backarna fick även Noomi komma ur släden. Tempot var lagomt för henne och alla kändes lugna och sansade. Att ha en mindre hund springande lös kring ett spann kan ju annars vara rejält riskabelt om nån av hundarna i spannet kickar igång på jaktbiten (vilket ligger nära till hands när hundarna är supertaggade och ivriga) eller helt enkelt är ”arbetselak” och blir förbannad när nån kommer och stör ”på jobbet”. Det är alltså en sak man ska vara försiktig med och ha respekt för, inte minst för att det är många linor inblandade.

Halva spannet verkar ha gått sönder…

Farten var alldeles lagom för Noomi och hon kryssade hit och dit mellan linor och kompisar och verkade gilla att få sträcka ut ihop med dem – äntligen! Hon har ju suttit i släden och suktat ett par gånger nu…

Myrarna uppe mot Långsjön är stora och mysiga och dagens mulna väder gjorde det nästan bara mysigare att vara där. Eftersom vädret inte var nån höjdare (enligt de flesta) var vi ensamma hela turen och mötte varken skotrar eller skidåkare på de 2,5 timmar vi var ute.

Medan spannet stod för styrfarten förstås, så passade Giela och Noomi på att titta lite på saker de hittade ”i diket”. =) Just den här platsen har väldigt många minnen med sig. Om jag minns rätt så körde vi från Långsjön och in mot stan allra första gången vi stod två på släden, Veronica å jag, det som liksom var ”början på allt”. Det är nästan 9 år sen nu för vi var inte lika snabba att komma igång den säsongen som nu.

Ungefär där den här bilden är tagen ramlade vi av släden båda två när vi fotade hundarna för ungefär lika länge sen, men ankaret hoppade av och tvärstannade vårt lilla 5-spann efter bara några meter med reparationer på släden som följd… en viktig lärdom!

Lite senare, för kanske 7-8 år sen, så tappade vi hela spannet längst sträckan jag körde igår. Vi tänkte helknasigt och startade i en 90 graderskurva, något man förstås bör undvika. Släden välte och vi orkade inte hålla oss kvar. Genom åren har vi åka många och långa sträckor bakom slädar som vält, och grundregeln är ju alltid att man ALDRIG får släppa taget, men just denna gång har jag för mig att jag slog i en stubbe eller liknande och helt enkelt tappade taget… Så, vårt lilla spann sprang just uppför samma backe och över dessa gulliga myrar och ner till sjön på andra sidan, medan vi småsprang efter så gott som skoterskorna medgav med stora klumpar i halsarna. Som tur var hade allt gått bra och när vi gått kanske en halvtimme och kom ner mot Långsjön, så mötte vi hela spannet, alla glada och hela, med lite ihoptrasslade. Usch usch usch så otäckt! Det är en av få gånger då jag tänkt ”Nu säljer jag alla hundar och slutar med detta!” för paniken vi kände var vidrig! Vissa saker har vi fått lära oss den hårda vägen, även om vi haft stor tur när det gäller att slippa olyckor och elände.

Fina lilla leden mot Långsjön har liksom varit med ”från början” för vår del och därför var det extra kul att det var just där som lilla Noomi fick inviga sin slädkarriär i Boden och prova att springa bredvid, precis som labradoren Smulan gjorde förr i tiden.

Glad tant

När vi var på väg ner från höglandet fick Noomi och Giela sätta sig i släden igen. Giela började protestera efter 10 minuter och ville springa mer, men tant behöver nog nån som tänker lite åt henne och begränsar henne ibland så hon fick vackert åka hela vägen hem.

När vi passerade träsket på vägen hem passade jag på att ta denna bild. Det såg mest ut som väldigt tunn is, kanske en sten under? Men på bilden ser det ju ut som ett öppet hål…riktigt vad det var undersökte jag inte riktigt, men det fanns bara 6-7 meter från skoterleden på Vittjärvsträsket. Verkar som att det är dags att låta träsket vila lite även om isen i övrigt är tjock och rejält där.

Efter slädturen, som blev längre än vi tänkt rent tidsmässigt i alla fall, så jäktade jag iväg med Giela och Kaela till Älvdalens hundhälsa för laserbehandling av ryggar och nackar. Är så himla glad att vi har detta ställe nära, superbra service och behandlingarna har verkligen gjort skillnad. Kaela ser så himla mycket bättre ut nu och travar med tryck i selen igen, så som jag vet att hon trivs bäst. Paula är super! Lite färskfoder till tant och Noomi fick vi med oss hem också.

Nu är det dags att gå ut och klippa klor och sen blir det en kortare slädtur upp mot berget, med Giela och Noomi i släden. Förhoppningsvis regnar det inte på oss i alla fall…