Kring -20 visade termomentern idag när jag kom hem från jobbet och äntligen väder för att köra släde igen! Skotern ville inte riktigt vara med så det nya spåret kunde vi inte köra upp trots ”värmen”, utan istället blev det en start ut på gatan… Först klädde jag mig rejält, 6 ullfrottisar på överkroppen, en dunjacka och Luhkkan ytterst, 3 par ullfrottisar på underdelen och ett par varma mamelucker, men trots allt så frös jag lite om fötterna. Skorna ska klara -75 grader eller nåt sånt och har tidigare vintrar hållit värmen ett par timmar i -25 grader utan större bekymmer, så jag tror helt enkelt att de måste tvättas upp lite…. hoppas det räcker! Har jag blivit mesigare än förra året eller har min kläder blivit kallare?
Färdig för avfart!
Så här var dagens start…som tur var så var sambon hemma och kunde agera handler och kolla att kusten var klar bakom kurvorna. Att starta med två nästan 90-gradiga kurvor är ju annars inte optimalt, men vad gör man inte för att få köra och få känna känslan av att starta HEMMA och slippa stöka med bil och sånt.
Vi passerade gatan och fick sen syn på en man i mörkret just utanför stallet där. Han blev nog lite paff men gav oss klartecken att passera och vips var vi framme vid den riktigt branta (men korta) backen ner till ån. Underbart att känna isen under tassarna igen och hundarna visste förstås direkt vart vi skulle. Vår mysiga lilla å är en av mina favoritplatser i all sin enkelhet! Helst skulle man ju få uppleva den i dagsljus lite mer, men just nu blir det väldigt mycket mörkerkörning. Funderade lite på att byta namn till ”Night rider” kanske? Mer än hälften av alla turer sker ju mer eller mindre i mörker just nu.
Äntligen rejäl is under tassarna
Vi körde precis den vanliga svängen, ännu en gång… skaren utanför är riktigt vass en decimeter ner och den vill jag inte ge oss ut i. Tassarna kan ju ta skada men när skaren är så vass som denna kan det även skava på ben och skada sporrar. Vi får helt enkelt hoppas att skotrarna fixar lite mer spår snart eller att vår egen skoter vill starta. Samma tur för hundrade gången eller inte…det är i alla fall alltid underbart att komma ut!
Sen fick Noomi och Giela en långpromenad, äntligen lagom temperatur för att promenera igen. Noomi fick på sig sin tröja och sin overall och då fungerade det problemfritt att promenera trots att det var lite kallt. Inga tassar i luften! Giela var överlycklig för vi träffade både en ung grönlandshundtjej och en ung labrador. Dessutom fick vi den vanliga fråga… ”Hon kan inte vara gammal den där?” och det är alltså Giela folk säger så om, inte Noomi! Svaret kan ofta misstolkas:
-Hon är 13!
-Månader?
-Nej år!
Trots en ond rygg så är tant i rätt fin form. Jag tänkte på det idag, undrar om hennes artros har något att göra med smällen hennes rygg fick för kanske 6-7 år sen? Hon, Rossi och Gakkon lekte tufft en gång och efter det gnällde Giela till ibland och hade helt klart ont i ryggen. Hon fick gå på smärtstillande och det läkte till synes ut fint, men man undrar ju ändå lite om det kan ha varit börja till nåt, eller om artrosen hade kommit ändå?
Efter promenaden var det matdags förstås. Jag passade på att inventera våra vitaminer och tillskott och allt möjligt… Just nu äter Giela och Kaela smärtstillande/antiinflammatoriskt. Båda två får även lite ”Senior” från svenska hundapoteket (eller vad det nu heter) med nyttiga ämnen för lederna, killarna får lite extra B-vitamin och även de andra ibland. Känns som att det behövs ny ordning och lite rensning i den hyllan!
Maten, just nu bara torrfoder då vi väntar på färskfoder. I sleven finns Kaelas seniorpulver samt tablett, jo pulvret gör allting GRÖNT!
Lite stökigt men ändå rätt ordnat, jätteskönt att ha ett varmt utrymme för selar och linor så att allt kan torka mellan turerna utan att man behöver ha dem inne.
Noomi verkar faktiskt gilla sin lilla tröja, och söt är hon i den också. =) När de ätit tränade vi lite på tvåans fjärr. Vi har ju långt ifrån alla ettans moment ens påbörjade, men jag gillar att ta vissa moment ur tvåan och köra redan nu. Fjärren ger ju t.ex. bra ordförståelse och redan från start har jag lärt henne att sätta sig och lägga sig med låsta bakben i alla situationer. Annat vi tränar på från tvåan är att stanna eller lägga sig med fart. Allt för att redan nu få en bra grund där orden inte blandas ihop.
Det blev en liten instagramfilm och jag har nog redan delat den överallt för jag tyckte den var så söt… =) Nåja, här kommer den igen! Nu ska vi sova, imorgon väntar en hel dag med reläskyddsprovning på jobbet – riktigt spännande men jag kommer nog att bli supertrött av allt tänkande!
instagram.com/p/htuYCfAJCP/embed/
Nukutvi huskies, hundar & hästar 
Tänkte precis det, att det är mycket turer när det är mörkt ute, men det ser härligt ut ändå 😀
Tycker också Noomis tröja är väldigt fin 😉
Ja pannlampan är min bästa vän! Dags att ladda batterier i några fler lampor snart… =) Å jo, det är faktiskt rätt mysigt ute i mörkret, speciellt när månen är uppe eller det är stjärnklart eller norrsken.
Noomi tackar för tröjberömmet! Hon känner sig rätt cool när den är på! =)
En Luhkka vill jag också ha… har i och för sig inga draghundar att ”skylla” på, måste hitta på något annat skäl. 😉 (Det kanske räcker med att man bor i Norrbotten?)
Kööp! =) Måste säga att jag gillar min Luhkka mycket, lite opraktisk om man ska ha ryggsäck och det är en vanesak att inte fastna i den med händerna, men när man vant sig är den kanonskön, ett bra förstärkningsplagg! Räcker absolut att man bor i Norrbotten! =) Var i Norrbotten bor du?
Jag bor i Luleå. 🙂 Ryggsäcksmänniska är jag förstås… men nog vore det fint att ha en luhkka på vinterutflykter.