Fjälltur Låktatjåkka – Kårsavagge – Abisko

Ojoj, det här blogginlägget har nog tagit lika lång tid att skapa som en mindre fjälltur i sig! En bit över 2000 bilder att gå igenom från två olika kameror och det tar sin lilla tid, men det är alltid roligt att ha ett litet tidsdokument sparat.


Hejdå huskisarna!

Vi åkte hemifrån i måndags kring lunch, fyra personer, tre hundar, och packning för nästan en vecka i fjällen. De sex yngsta huskisarna fick bo kvar hemma medan en kär vän flyttade in i vårt hus för att vara hund- och husvakt. Supersnällt!

Fullpackad bild. Cyklarna fick följa med om vi skulle få tid över, och hundarnas burar fick åka med där bak ifall de skulle behövas. Giela och Noomi åkte där framme med mig och Lars. Mercedes Vito är verkligen en praktisk bil!

Första natten sov vi på Abisko Mountain Lodge. I tisdags packade vi för uteliv och drog på vandrarbyxorna. Härlig känsla! Vi började med en lunch vid Torneträsk nedanför Silverfallet. En mysig plats!


Silverfallet

Giela passade på att bada och ruskade sig även ute i vattnet. =)


Den här stranden är täckt av flata mjuka stenar och lockar alla besökare till att ”kasta macka”. I bakgrunden syns Lapporten.


Sambons systrar och Akitan Rikki


Tydligen inte så varmt i vattnet, desto bättre temperatur för att dricka av istället!

När det sen blev dags att dra iväg på veckans längre tur så blev det bara sambon och jag och Giela och Noomi som gick iväg. Vi gick upp där Loktajohka passerade E10, sträcket som syns en bit ner på bilden, sen fortsatte vi in mot Låktatjåkkastugan in i dalen.

I år hade vi en hel del ny utrustning med oss. Varsin ny Lundhagsryggsäck i olika storlek, sambon hade nya kängor (Viking), jag hade nytt liggunderlag (Thermarest), han gick med stavar, ja vi hade en hel del utrustning att ”testa”. För att göra bort den biten direkt så måste jag säga att jag aldrig sovit så gott i tält tidigare. Mitt Thermarest blir absolut en trogen vän!

Ryggsäcken hade en hel del smarta funktioner, t.ex. en mindre dagsäck som man kunde hänga på magen (och lägga en Noomi i t.ex.). Fick lite ont i axlarna men misstänker att det kan ha med nån inställning att göra. Den var på många sätt smartare utrustad än föregångaren (min tidigare fjällsäck) men vi saknade båda bra ställen att ha vattenflaskor så att man når dem framifrån även när man vill sätta tillbaka dem. Det var i stort sett omöjligt. =/

En av de allra bästa sakerna på hela turen var dubbla sockar – fick i stort sett inga skavsår alls och tejpade inte en enda gång! Är lite arg över att jag aldrig testat det rådet tidigare för det fungerade verkligen! En tunn socka inuti och en ullsocka utanpå – voila!

En annan mycket bra sak var turmaten vi köpte. Istället för att kladda i kokkärlen körde vi med mat som man tillagar genom att hälla varmvatten rakt i påsen, lite dyrare ja (ca 70-100 kr per portion) men väldigt praktiskt och gott! Skönt att slippa disk i kallvattnet.


Giela och Noomi, turkompisar!


Noomi åker ryggsäck.

Eftersom vi började gå sent på eftermiddagen nöjde vi oss med en första stigning och tältade en bit in i dalen. Giela kändes pigg och fräsch och vi hade med hennes Rimadyl förstås samt ett Back on Track för att hålla hennes rygg glad och pigg. Tant fyller 13 år om ungefär en månad och in i det sista var jag en aning tveksam till om hon skulle kunna följa med eller inte efter att hennes rygg åkt på en inflammation pga artrosen hon har. Första etappen var i alla fall inga problem.


Middag till Noomi och Giela

Vi hade en riktigt fin kväll med solnedgång över dalen och härligt väder. Sambon och jag fotade ikapp med varsin kamera och så här rosa var jag och Noomi just då.

Giela är en äkta husky på många sätt. Hon är ingen vidare draghund och har aldrig förstått det där med att jobba hårt, men hon har ”turmentaliteten” i sig. När man går så går man, när man stannar så lägger man sig och vilar och återhämtar sig i lugn och ro för att klara nästa etapp. Kanske inget som krävs för så här lätt vandring, men det är ändå roligt att se hur gamla egenskaper tittar fram.

Efter en härlig dag kröp vi ner i vårt lilla tält och funderade lite kring morgondagen. Vädergudarna hade nämligen lovat måttliga till stora mängder regn under onsdagen och vi ville helst inte sitta fast i tältet hela dagen. Inte heller gå i ösregn. Vi somnade med tummar och tassar hårt hållna.


God morgon onsdag!


Tittut!

Natten till onsdag regnade det en del och på morgonen blåste det ganska bra. Mörka moln väntade längre in i dalen så vi hade ingen brådska med att komma iväg. Hundarna satt oftast kopplade i min ryggsäck när vi pausade. Nåt år har jag släpat med en krok att sätta fast men det fungerar sällan bra i fjällterräng, tyngden av ryggsäcken räckte bra till dessa små hundar.


Noomi söker vindskydd bakom en sten


Fjantigt tyckte Giela, vinden vänder man helt enkelt ryggen!

När de mörka molnen fortsatte att komma och gå utan regn, så packade vi ihop och fortsatte inåt i dalen. Hundarna fick på sina täcken och vi kontrollerade vår regnutrustning i förebyggande syfte. Om vi skulle bli alldeles genomblöta hade vi ju alltid möjligheten att vända neråt igen.


Spännande för en liten Noomi! Tur att man har säkerhetssele på sig!

När vi passerat vattnet började det blåsa mer och regna lite smått. Och JO – det är en joggade som syns till höger i bild. Han passerade oss snabbt och kom neråt igen med samma fart efter en stund.

När vinden tog i blev ryggsäcken som ett segel och stegen blev väldigt tunga. Sen började det regna och i den piskande vinden blev vi snabbt blöta. Vi sökte skydd bakom en liten sten under varsin regnponcho, Giela rullade ihop sig till en liten boll i sitt täcke och Noomi satt under min regnponcho i ryggsäcken förstås. Inte riktigt vad vi hoppats på men ihopkrupna bakom stenen kunde vi undvika regnet.

Som tur var avtog regnet efter en stund och vi kunde fortsätta uppåt med vinden som enda motstånd. När vi hittade en större sten slog vi läger för lite fika hade vi både regn- och vindskydd av en stor sten. Noomi verkade lite frusen så hon fick sitta innanför min jacka under pausen och mysa.


Giela pussas

Efter det lugnade även vinden ner sig och vi kunde fortsätta i lugn och ro. Noomi fick gå en bit och de kläder som blivit blöta i regnet torkade rätt snabbt. Snabbtorkande kläder är väldigt trevligt!


Lite blåsigare ovanför stenen

När vi kom upp i den här dalen började Giela vädra och gå snabbare. Jag förstod snabbt att vi hade renar framför oss för det reagerar Giela alltid på.


Var är renen?


När husse tar toapaus nyttjar Noomi utsiktsplatsen

Slutligen fick vi syn på renarna på avstånd och tant blev jätteglad. Helst hade hon nog velat sitta kvar där hela dagen utan att gå vidare, eller helst av allt förstås, få vara lös en stund och springa och hälsa lite på dem…


En jättesöt liten fjällsjö högt upp på en fjällsida

Terrängen blev allt högre och regnet fortsatte att hålla sig borta. Trevligt! Inte långt ifrån Låktatjåkkastugan fick Noomi se sin allra första snö, och då fick hon förstås komma ner från ryggsäcken en stund för att inspektera.

Sen låg den då där, längst upp i en lång backe, Låktatjåkkastugan, Sveriges högst belägna fjällstation, 1228 m.ö.h. Ingen av oss visste nog riktigt vad vi skulle vänta oss, men där fanns dusch, bastu, servering och ett hundrum där vi kunde komma in hela familjen. Det blev varsin portion gulaschsoppa samt en Loka (en kall öl för sambon) och det var riktigt gott. Noomi var riktigt trött efter en dag full av nya intryck och somnade snabbt i mitt knä med huvudet på bordet.

Vi hade tänkt fortsätta en bit innanför fjällstationen innan vi tältade men det området hade väldigt ont om tältplatser så vi stannade vid stugan. Dalen i bakgrunden är den vi kom ifrån.


Frukost med utsikt mot Torneträsk och Björkliden

7km hade vi gått, 9 skulle avverkas under dagen. De flesta går nog denna tur på 3 dagar men för oss blev det 3,5. Med tanke på en gammal tant och en valp på släptåg så kändes det rätt lagomt och första kvällen en bit in i dalen var riktigt fin. Helt klart en mysig plats att tälta på! Vi lämnade Låktatjåkka dag tre efter att ha fått lite tips av andra vandrare och gick mot Kårsavagge.

Vägen ditåt bestod mest av sten och leden markerades bitvis bara av rösen. För att spara Noomis små tassar fick hon nästan inte gå alls. Giela har rejäla huskytrampdynor som klarar mycket slitage så där var det inga problem, men lilla Noomi har mjuka små valptrampdynor.


Pausa måste man förstås ändå göra


Noomi fikar också


Nä vi hade faktiskt eget fika, jag behövde inte äta Noomis tuggpinne

I ett obevakat ögonblick snodde Noomi husses mössa och det var dagens roligaste händelse tyckte hon! =)

I den här dalen finns gott om ädelsten, nämligen små granater!

På så hög höjd växer inte speciellt mycket och det mesta består av bara sten. Mottagning till mobilen hade vi dock även om vi sällan hade dem igång.

Noomi har åkt ryggsäck även tidigare men nu är hon snart i största och tyngsta laget. Hon passade i alla fall perfekt in i min lilla dagsäck och hängde så fint på min mage. Hon sitter lugn och tyst i ryggsäcken och håller utkik framåt hela tiden. Jag försökte att uppskatta lite ibland hur långt eller länge hon egentligen fick gå, men det är svårt. Nån gång kanske hon gick en halvtimme. Med fjällsäckar, två kameror och en tant som gillar att kissa på saker så rörde vi oss ju inte så snabbt. Andra gånger kanske hon gick 10 minuter och sen åkte en halvtimme eller timme.

Om Noomi hade fått bestämma hade hon säkert velat gå mycket mer än hon fick, men när man bara är fyra månader gammal vet man inte alltid sitt eget bästa. Dessutom försökte jag undvika att hon gick på de områden där det var stenigt och vasst underlag, eller svår terräng. Sånt finns ju inte på samma sätt hemma (för oss i alla fall).

Vi gick den mittersta vägen till Kårsavagge av de tre man kan välja på, förbi Guoblavaggi. Den var rösad men stigen var inte alltid lätt att se och inte utmärkt på alla kartor. Inte helt lätt terräng men inte svår heller bara man tog det lite lugnt över stenarna. Sambon hade GPS på telefonen samt Fjällkarta där (förutom den i pappersform förstås) och det var praktiskt att kunna se ganska exakt var vi var och vart vi borde sikta.

Slutligen började det slutta neråt, mer växtlighet kom tillbaka och framför oss visste vi att en lång dal skulle finnas.

Det vi hittade var nog ännu vackrare än vi väntat oss – ett riktigt superställe faktiskt! Dessutom kom solen fram igen och vi fick en riktigt magisk lunch med otrolig utsikt över Kårsavaggedalen där vi satt många hundra meter ovanför den.


Giela spanade in utsikten men bestämde sen att det var bättre att sola lite och vila sig.


-Får det lov att vara lite torkat renkött?

Förutom lunch kalasade vi på lite torkat renkött, mjölkchoklad och så en liten liten skvätt whiskey. Riktigt gott till chokladen och så fick lunchen lite mer lyxkänsla än bara ”äta ur en påse”. Kameran gick varmt och lunchen var underbar, men en sak glömde jag – att ta av mig skorna och lufta fötterna!


Lars och Noomi


Noomi

Vägen ner i dalen var ett litet äventyr. Där fanns någon slags rösad led men den gick genom vegetation och stigen gick inte att följa. Istället fick man ta sikte på nästa röse och hitta ett sätt att ta sig dit. Det tog säkert en timme eller mer att komma ner, och att gå nerför blir ju alltid mer spännande när man har packning på ryggen, en hund i koppel och en på magen dessutom. Vi tog det lugnt och saknade och pausade ofta i värmen för att inte bli trötta och vingliga. Dessutom var jag lite nervös över mina knän eftersom de kan bli lite trötta av att gå länge nerför på detta sätt. Det blir snabbt stor belastning och det gäller att ta lagom små steg.

Knäna klarade sig bra. Däremot tog fötterna stryk för både Lars och mig. Vi hade struntat i den viktiga regeln – stanna och lufta fötterna ibland! I värmen stannade vi för att dricka längs vägen ner men struntade i skorna. Resultatet blev ömma brinnande fotsulor och när vi kom ner och luftade fossingarna var det egentligen redan för sent. Där hjälpte inte ens dubbla sockar…

Kårsavaggedalen var fin även sett från dalens botten, och vi hittade en liten stig i gräset som vi kunde följa mot Kårsavaggestugan.

Vår första plan var att passera Kårsavaggestugan och fortsätta en bit till mot Abisko, men våra trötta fötter gjorde ont och det kändes dumt att pressa dem ytterligare. De behövde tid utanför skorna helt enkelt! Kårsavaggestugan var enkel med ved, utedass och möjlighet att komma under tak, vackert belägen vid en liten fors. Vi tältade nära forsen och hoppades att fötterna skulle vara gladare nästa dag.


Frukost, kantarellsoppa och bröd


-Till mig?


Frukost till hundarna


På slutet kan man faktiskt byta!


Bakom Noomi skymtar man stugorna.

Vi packade ihop rätt tidigt och påbörjade fjärde och sista dagens vandring mot Abisko. Vi hade 1,4 mil kvar och med tanke på fötternas status började vi fundera över om vi skulle dela upp det på två dagar eller inte. När man inte har bråttom och har med extra mat så kan man ju faktiskt göra precis hur man vill. Fötterna var dock mycket piggare och vi kände snabbt att sista sträckan inte skulle bli några problem även om den långa nedstigningen helt klart gett lite krämpor här och var.

På vägen ut till Abisko träffade vi ett gäng renar. De var inte bara nyfikna utan också efterhängsna och varje gång vi stannade för att lufta fötterna, fika eller äta, så kom de ikapp oss och gick om oss. Har man en rentokig hund som Giela med sig så underlättar det inte precis. Då vill man hellre passera renarna och slippa ha dem framför sig.


Giela med renar i blicken


En av våra trogna följeslagare


Gemensam renspaning

Medan Giela outtröttligt spanade på renarna när de korsade ett vattendrag och fortsatte upp på fjällsidan på andra sidan dalen plockade Noomi kråkbär istället. Där har vi en sak gemensamt, jag gillar också att äta kråkbär!


Fast ibland vill man göra lite som ens kompis gör också


Kråkbär i massor! =D

Noomi trivdes bra i sitt täcke från Hööks. Jättenöjd med passform och utformning, perfekt till en liten valp helt enkelt. Det skyddade mot regn (vilket egentligen inte hade behövts då Noomi satt under mitt regnskydd då det regnade) och gav lite extra värme.

När vi gick genom ett parti med mer fjällbjörk och sly mötte vi en lös hund. När den kommit fram till Giela ropade ägarna ”Är det en tik?”. Betyder det att något hade gått illa om det inte varit Giela utan nån av grabbarna jag haft med mig? Jag vet i alla fall att inte alla mina killar uppskattar oväntat besök alla gånger. Jag tror att de kopplade hunden sen när de märkte att de faktiskt inte var ensamma längs stigen. Giela blev förstås bara glad. Alla hundar är kompisar!


Abisko i sikte!

Sista biten började fötterna vara lite trötta för oss både men det fungerade bra. Om det inte varit för den rejäla nerstigningen så hade det nog aldrig blivit några problem. Varmt blev det i alla fall och tant började kännas lite trött.

När det var en kort bit kvar så lät jag Noomi gå i koppel och hon hade bråttom. Lars tyckte att jag skulle bära henne eftersom grusvägen var rätt ”vass” men dum som jag var tänkte jag att hon gått på liknande underlag hemma tidigare. Däremot har hon inte dragit i kopplet på sånt underlag förut och hennes baktassar blev lite nötta i kanten. Giela såg trött ut och gick sakta och jag fundera en hel del på om det faktiskt blivit för långt för henne eller om det bara var värmen som påverkade.

Framme i Abisko vid turiststationen tog vi varsin dusch medan hundarna fick vila i skuggan med den som inte duschade för tillfället. Även om vi inte var borta jättelänge så känns det alltid lite konstigt att komma tillbaka till ”allt folk” när man varit ute sådär. Både härligt och ohärligt liksom. På ett sätt hade det varit skönt att bara vänta om och dra iväg några dagar till… men med tanke på tant och fjant och våra fötter så blev detta nog alldeles lagomt.

På kvällen tältade vi nedanför Silverfallet med varsin chipspåse och en öl. Bilden är nog inte helt rättvisande för någon fest var det inte tal om. Däremot kan det hända att jag sjunger temat ur ”Sagan om ringen”, en melodi som vi båda hade ringande i öronen nästan hela turen. Noomi myste i mitt knä under en liten fleecefilt medan Giela sov gott inne i tältet. Fyra trötta och nöjda vandrare.

Klockan halv tre på natten vaknade jag och var pigg! Även om vi somnade om igen passade det rätt bra för solen var precis på väg upp och vi fick en makalös soluppgång över Torneträsk så kamerorna gick förstår varma. Eftersom vädret var så bra hade vi bara ställt upp innertältet för att få lite mer luftgenomströmning och utsikt, perfekt en sån här gång! Blev några vackra vyer innan vi somnade igen.


Morgon på riktigt


Giela sover gärna i sin Stålmannen-pose!

Noomi stal husses mössa ännu en gång. =) Den är tydligen jätterolig! På morgonen såg Giela rätt stel ut och jag fick ganska dåligt samvete. Även om jag vet att hon älskar att vara till fjälls så ville jag verkligen inte att hon skulle få mer ont. På första morgonpinkningen var tant ordentligt stel. =/

Noomi var lite öm om fötterna hon också men den typen av skador brukar gå över rätt snabbt bara man håller tassarna skyddade ett tag. Värre kändes det med lilla tant. När vi gick upp till vägen så gick hon sakta, inte så stappligt men långsamt och lugnt. När vi kom till bilen skuttade hon dock upp på förarsätet (som är ganska högt, kanske midjehöjd på en person?) som ingenting innan jag hann lyfta henne, och efter det så var hon som vanligt igen. Lite ondare fick hon nog första natten men det gick över snabbt och det var enormt skönt.

På vägen hem stannade vi i Kiruna för att äta på Annis grill och självklart måste man ha med en bild av gruvan när man passerar. På Annis åt vi ”mixed meal”, ett roligt mål med hamburgare, grillkorv, strips, mos, bacon och lite annat. Det var egentligen inte så väldigt gott, men roligt med lite variation.

Noomi och Giela sov gott i bilen på vägen hem medan sambon hittade på nya smaker på Loka. Vad sägs om Renköttsloka, Tallbarsloka eller Tvåtaktsloka? Nu har vi varit hemma i ett dygn och även om Noomis tassar fortfarande ser lite slitna ut så verkade de inte ömma eller besvära. Tant är precis som vanligt igen, men hon har drömt ovanligt mycket sen vi kom hem och sprungit i sömnen. Antagligen jagar hon runt på fjället och försöker få tag i de där luriga renarna som inte ville sluta retas!

Vi hade en riktigt härlig tur på alla sätt och jag kan verkligen rekommendera Låktatjåkka – Kårsavagge – Abisko. Det går även att gå från Björkliden till Låtkatjåkka. Många gick samma sträcka men åt andra hållet men då missar man den fantastiska utsikten eftersom det är tungt och nästan omöjligt att hitta rätt spår upp på den fjällsluttningen. De flesta går upp längre bort och då får man en lugnare stigning men missar utsikten. Dessutom var vägen upp till Låktatjåkka ganska bra eftersom stigningen gick i flera steg vilket gjorde det mindre jobbigt.

Sambon kom på att man kan gå samma sträcka som vi gick nu men bo två nätter i Låktatjåkka och gå mot Kårsavagge som en dagstur utan att gå nerför sluttningen och avsluta i Björkligen. Ett ganska smidigt sätt att komma högt upp och få se vackra vyer på ett par dagar.

Nu ska gräsmattan klippas och sen blir det äntligen hundträning igen. Imorgon kväll ska Noomi till sin uppfödare på en sista frisering inför helgens utställning… nu vet vi att vi kan gå i terräng – men kan vi gå i en ring?

Annonser